– Ett tusen kronor, sa Erik och lade sedlarna på köksbordet, utspridda som en kortlek. – För hela månaden. Mer behövs inte.
Jag såg ner på pengarna. Två femhundralappar. Den ena skrynklig och mjuk av många händer, den andra nästan ny. För mat, rengöringsmedel, mina blodtryckstabletter, busskort och allt annat som brukar rymmas i ordet ”vardag”.
– Och om det inte räcker? frågade jag.
– Då får du väl lära dig att hålla igen, svarade han utan att ens vända sig om. Han stod redan i hallen, drog på sig jackan och kände efter garagenycklarna i fickan. – Andra klarar sig utan att gnälla.
Första gången han sa just den meningen var åtta år tidigare. ”Sluta slösa.” Då hade jag köpt ett par vinterkängor för fyra hundra kronor, för mina egna pengar, från min egen lön. Erik hade förhört mig i en och en halv timme. Varför behövde jag nya när de gamla fortfarande gick att ha? Sedan dess hade mönstret upprepat sig varje månad: pengar på bordet, en bestämd summa, och så försvann han.
Jag arbetade som ekonom på ett fastighetsbolag. Tre tusen åtta hundra kronor i månaden. Ingen förmögenhet, men ändå pengar. Fast min lön blev aldrig riktigt min. Varje månad förde jag över två tusen tre hundra kronor till banken – för hans lån. Två lån som Erik själv hade tagit. Det ena för båten, det andra för motorn till båten. Av någon anledning var det ändå jag som betalade.
Hur hade det blivit så? Som det alltid blir: steg för steg. Först bad han mig bara ”täcka en betalning, jag betalar tillbaka nästa månad”. Det gjorde han inte. Sedan bad han igen. Och ännu en gång. Till slut slutade han helt enkelt att betala. Banken började ringa mig, eftersom jag stod angiven som kontaktperson. Jag blev rädd och betalade. Så fortsatte det, månad efter månad, i nittiosex månader.
Den kvällen kom han hem från garaget med en lång kartong under armen. Förpackningen var färgglad och täckt av japanska tecken.
– Vad är det där? frågade jag.
– Ett spö, sa han och strök med båda händerna över kartongen, försiktigt, nästan ömt, som om den varit ett djur. – Kolfiber. Japanskt. Tre tusen åtta hundra kronor. Men det är ju något man har i flera år. En investering.
Tre tusen åtta hundra kronor. Hela min månadslön. Varenda krona. Och mitt liv fick kosta ett tusen.
Jag stod vid spisen och rörde i en soppa kokad på kycklinghalsar, eftersom kycklinglår inte längre rymdes i budgeten. Sleiven raspade mot kastrullbotten. I huvudet räknade jag. Det var en yrkesskada från bokföringen: siffror gick av sig själva, även när ingen bad om dem.
Tre tusen åtta hundra – fiskespöet. Två tusen tre hundra – lånet. Ett tusen – till mig. Hans lön låg på åtta tusen fem hundra kronor. Vart tog de resterande tusen fyra hundra vägen? Bensin till hans stora bil. Bastukvällar med grabbarna på fredagar. Backar med öl. Hans egen välordnade, bekväma lilla värld.
Mitt liv värderades till ett tusen kronor i månaden. Mindre än en enda rulle till hans fiskegrejer.
Den natten sov jag inte. Jag låg stilla och lyssnade på hans snarkningar. Efter en stund smög jag upp, gick ut i köket och drog fram en gammal skrivbok längst bak i lådan. Den var grön, rutig, från tiden då jag gick ekonomikurser. På första sidan skrev jag: ”Januari 2026. Betalning av Eriks lån – 2 300 kr. Från min lön.”
Jag fattade inget beslut då. Jag bara skrev ner det. Satte ord och siffror på det.
Men morgonen därpå förde jag inte över pengarna till banken. För första gången på nittiosex månader.
Bankappen var redan öppen. Beloppet var ifyllt. Fingret svävade över knappen där det stod ”Bekräfta”. Jag stirrade på skärmen i kanske femton sekunder. Sedan stängde jag appen, stoppade mobilen i fickan och gick till jobbet.
Tre dagar senare fick han ett sms. Erik stod i duschen, och telefonen låg på köksbordet bredvid min kopp. Skärmen tändes: ”Bästa kund, en förfallen skuld har registrerats på ert låneavtal…”
Jag läste meddelandet och vände sedan blicken mot fönstret. När han kom ut ur badrummet, våt och med handduken runt höfterna, ryckte han åt sig mobilen och skummade texten. Han grimaserade. Men han sa ingenting. Troligen bestämde han sig för att det måste vara något tekniskt fel.
Ytterligare en vecka gick. Allt såg ut som vanligt. Frukostar, jobb, middagar. Han köpte rökt makrill åt sig själv för fyrtiotvå kronor styck. Jag kokade bovete med lök. Vi satt vid samma bord, men åt som om vi bodde i olika hushåll. Han skar upp fisken, drog av det gyllene skinnet, och doften fyllde hela köket. På min tallrik låg bovete. Utan smör, eftersom smöret hade blivit dyrare och ett tusen kronor inte gick att tänja hur långt som helst.
Sedan kom historien med schampot.
Jag hade köpt ett schampo för tjugoåtta kronor. Ett vanligt från apotekshyllan. Inte importerat, inte exklusivt, inte något med blank reklam på flaskan – bara ett som inte fick huden i hårbotten att bränna och mjället att falla över axlarna. De billigare hade jag redan provat. Tre olika sorter. Av allihop kliade det så våldsamt att jag ville riva sönder huden med naglarna.
Erik hittade kvittot i påsen från mataffären. Inte i min plånbok, utan i påsen. Han gick igenom mina påsar. Det hade han gjort i åtta år.
– Tjugoåtta kronor för schampo? sa han och höll kvittot mellan två fingrar, som om det luktade illa. – Är du inte klok? Det finns för nio kronor. Hyllorna är fulla av sådant på lågprisbutiken.
– Jag får utslag av det, sa jag. Det har jag redan förklarat.
– Struntprat. Du vänjer dig. Alla vänjer sig.