Utan att säga något gick jag fram till lådan där vi förvarade kvitton och räkningar. Jag bläddrade tills jag hittade rätt lapp och lade den bredvid hans kvitto.
Fyrahundratio kronor. Bensin. Full tank.
– Vad är det där? frågade Erik.
– Ett bensinkvitto. Ditt. Från i förrgår.
– Och? Jag måste väl ta mig till jobbet!
– Du har sju kilometer till jobbet. En full tank räcker i över sexhundra kilometer, alltså nästan tre veckor. Ändå tankar du varje vecka. Fyra gånger i månaden. Det betyder att du kör någon annanstans också. Till sjön, till Johan, ut och fiskar. Fyrahundratio gånger fyra blir sextonhundrafyrtio kronor i månaden. Bara i bensin. Men jag får inte köpa schampo för tjugoåtta.
Han blev röd i ansiktet. Inte av skam; skam såg annorlunda ut på Erik. Då brukade han sänka blicken. Nu stirrade han rakt på mig medan färgen steg, mörk och ilsket röd, från halsen upp mot pannan. En åder vid tinningen började rycka.
– Det är jag som tjänar pengar! rösten skar upp i volym. – Jag har rätt att använda dem!
– Du tjänar åttatusenfemhundra. Jag tjänar tretusenåttahundra. Av mina pengar går tvåtusentrehundra till ditt lån. Då har jag femtonhundra kvar. Du ger mig tusen ”till familjen”. Femhundra lägger jag undan till mammas mediciner. Till mig själv har jag noll. Noll kronor, Erik. Åtta år i rad.
Han slog igen dörren så hårt att en fotoram föll ner från hyllan i hallen. Glaset sprack, men splittrades inte. Bröllopsbilden. Nittiåtta. Jag var tjugofyra, han tjugosex. Vi log båda två. Vi visste ingenting ännu.
Jag tog upp ramen från golvet och ställde tillbaka den på sin plats. Sprickan gick rakt mellan oss: han på vänster sida, jag på höger.
Sedan gick jag tillbaka till köket och slog upp den gröna anteckningsboken.
”Februari. Schampo – 28 kr. Eriks bensin – 410 kr. Skillnad: fjorton och en halv gånger. Gräl – för mina 28.”
Jag höll pennan så hårt att knogarna vitnade. Ändå darrade inte handstilen. Trettio års vana gjorde sitt.
På kvällen ringde min dotter. Maria bodde i Uppsala och arbetade som inredningsdesigner. Hon var tjugosex, hade egen inkomst och hyrde sin egen lägenhet.
– Mamma, varför låter du så tyst?
– Jag är bara trött. Mycket på jobbet.
– Är det pappa igen? Handlar det om pengar?
Jag rättade till glasögonen. Linserna var rena, men vanan satt i fingrarna; när jag blev nervös sköt jag alltid upp bågarna över näsryggen.
– Nej då. Allt är som vanligt.
– Mamma. Jag hör det.
Hon hade alltid hört. Redan som skolflicka märkte hon att hennes mamma klippte sitt eget hår över handfatet, medan hennes pappa kom hem varannan vecka med en ny ask fiskedrag.
– Vi pratar en annan gång, sa jag och avslutade samtalet.
Fredagsbastun hoppade Erik aldrig över. Fyra män var de: han själv, Johan, Gunnar och Magnus. Grillat kött, ånga, öl och långa samtal om fångster, båtmotorer och redskap.
Varannan eller var tredje månad samlades gänget hemma hos oss. Ute på gården, i lusthuset. Köttet lades på grillen, gurkorna kom direkt från landet. Och så badtunnan – i cederträ, sextusen kronor, installerad tre år tidigare. Också på kredit. Också betald av mig.
Köttet till grillspetten köpte Erik själv. Just där sparade han aldrig: tre kilo fläskkarré, ett och ett halvt kilo nötkött. Marinad, såser, tunnbröd. Fem–sexhundra kronor på en enda kväll. Själv bar jag ut grönsaker, bröd och uppläggningsfat. Inte för att jag ville, utan för att han redan på morgonen hade sagt: ”Se till att duka ordentligt. Man vill ju inte skämmas inför grabbarna.”
Skämmas. Inför grabbarna. Men inför hustrun, som levde på tusen kronor i månaden, behövde han tydligen inte skämmas alls.
Jag ställde fram tallrikarna. Gunnar, storväxt och fåordig, nickade bara. Johan, den yngste i sällskapet, mumlade: ”Tack, tant Anna.” Magnus hällde upp öl åt sig själv och sa ingenting.
Erik satt bakåtlutad på stolen och tuggade på en bit grillkött. Mätt, nöjd, avslappnad. Den översta knappen i skjortan hade han knäppt upp. På handleden blänkte den grova klockan – en Casio för tvåtusentvåhundra kronor. En födelsedagspresent till honom själv året innan. Om man räknade efter vems pengar den egentligen köpts för, hade presenten kommit från mig.
– Vet ni hur ekonomisk min fru är? sa han och pekade med gaffeln genom luften mot huset, som om jag befann mig där inne bakom väggen. Fast jag stod tre meter bort med en tom bricka i händerna. – Tusen kronor i månaden, och hon klarar sig. Jodå, hon fixar det! Sådana fruar borde alla ha.
Johan gav ifrån sig ett osäkert litet skratt. Gunnar stirrade ner i sin tallrik. Magnus tog en klunk öl och såg förbi oss, någonstans ut i luften.
– Nej, men allvarligt, fortsatte Erik, nu när han fått upp farten. – Jag försöker lära henne att man måste leva efter sina tillgångar. Ekonomi är som fiske: man måste kunna vänta. Men hon kommer släpande med schampo för nästan trettio spänn. Slösaktig, det är vad hon är!
Han skrattade åt sitt eget skämt. Ensam. De andra teg.
Jag stod kvar med brickan i händerna. Benen blev tunga, som om någon hade hällt bly i skorna. Halsen snördes åt. I åtta år hade jag svalt det där. Nittiosex gånger hade jag tagit emot pengar till matbordet och sagt tack.
Jag lade brickan på bordskanten, långsamt och försiktigt.