så att ingenting skramlade till.
– Erik, sa jag lågt, men ändå stelnade alla fyra runt bordet. Om du nu ska räkna inför publik, då kan väl jag också få räkna lite. Hur mycket har du lagt på fiskegrejer det senaste året?
Han slutade tugga. Köttbiten på gaffeln blev hängande mitt i luften.
– Vad ska det där betyda…
– Fjorton tusen två hundra kronor, fortsatte jag. Spöet kostade tre tusen åttahundra. Rullen två tusen sjuhundra. Lina, wobblers, drag och allt småplock – två tusen trehundra under året. Och så bensinen till fisketurerna. Nio resor på en säsong. Ytterligare sex tusen fyrahundra i bränsle och vägkostnader.
Min röst lät märkligt stadig. Saklig. Nästan som på jobbet, när jag går igenom utgifter post för post på morgonmötet.
– Sammanlagt tjugo tusen sexhundra kronor på en hobby. På ett år. Under samma år gav du mig tolv tusen. Till mat, mediciner, tvättmedel, städgrejer. Till allt. Du har alltså lagt nästan dubbelt så mycket på dina fiskespön som på din fru. Och ändå är det jag som är slösaktig?
Tystnaden föll över bordet som ett lock.
Gunnar satte långsamt ner sitt glas. Johan harklade sig och drog handen över bakhuvudet. Magnus stirrade på staketet med en sådan koncentration att man kunde tro att han aldrig sett ett staket förut.
– Måste du ta det här inför folk? pressade Erik fram mellan sammanbitna tänder. Käkmusklerna rörde sig under huden som hårda stenar. Har du tappat det helt?
– Du tog det inför folk, svarade jag. När du kallade mig slösaktig. Var det mer anständigt?
Han reste sig. Inte hastigt, utan långsamt, kontrollerat. Stolen skrapade mot plattorna när han sköt undan den. Sedan gick han in i huset. Dörren stängdes mjukt och bestämt bakom honom. Ingen smäll. Inget vrål. Och just det gjorde det värre. När Erik stängde tyst, betydde det tystnad. Tre dagar. En vecka. Så länge han själv bestämde. Straffet bestod av frånvaro, av kyla, av ord som hölls inne.
Efter ungefär en kvart började männen bryta upp. Johan mumlade ett kort ”hej då” och försvann först. Magnus nickade stelt och gick efter. Gunnar blev kvar vid grinden. Han stod där en stund och trampade, som om han inte visste var han skulle göra av sig själv. Till slut räckte han bara fram handen. Jag tog den. Hans handflata var varm, skrovlig och stark.
Han sa ingenting. Det behövdes inte heller.
Jag gick tillbaka till lusthuset. Plockade ihop tallrikarna, staplade dem i baljan och bar bort soporna. Kvällen var mild. Det luktade kol, varm jord och dill från landet. Hos grannarna stod en radio på, lågmäld musik utan ord. En helt vanlig sommarkväll.
Inuti mig var det däremot så tyst att det kändes som om ett maskinbrus, ett som hade gått i åtta år, äntligen hade stängts av.
Jag satte mig på bänken i lusthuset. Ensam. Lade händerna i knät och väntade på att de skulle börja darra. Det gjorde de inte. De låg bara där, stilla och torra. Slitna händer. Bokförarhänder. Händer som var vana vid penna, papper och siffror. Nu hade de räknat färdigt.
Tystnaden varade i två veckor.
Erik rörde sig genom lägenheten som en inneboende man knappt kände. Han åt frukost när jag redan var på väg till arbetet. Middagen tog han i garaget, dit han hade burit ner vattenkokaren och mikron. Vår kommunikation reducerades till lappar på kylskåpet, fastklämda under magneten med texten ”Världens bästa fiskare”: ”Ring föreningen om mätaren.” ”Tvättmedlet är snart slut.”
Jag svarade på samma sorts lappar: ”Ringde. De kommer på onsdag.” ”Tvättmedel 35 kr. Från vilken del av tusenlappen ska jag ta det?”
Den sista lappen knycklade han ihop och kastade i soporna. Tvättmedlet köpte han själv. För första gången på åtta år.
Själv öppnade jag anteckningsboken varje kväll. Kolumnerna fylldes på. Hans utgifter stod till vänster: stora belopp, breda rader, tydliga siffror. Mina stod till höger: små summor, en tunn liten bäck av pengar. Två skilda världar. Sida vid sida, men aldrig tillsammans.
På sista sidan skrev jag slutsumman. Jag ringade in den med röd penna, dubbla streck runtom.
Under åtta år hade jag betalat etthundrasjutiosextusen kronor på hans lån. Fyra årslöner av mitt liv. Pengar som gått till hans båt, hans motor och den där badtunnan där han satt och svettades med sina vänner.
Under samma åtta år hade han gett mig nittiosextusen kronor. En tusenlapp i månaden gånger nittiosex månader. Till livet, maten, hemmet, allt.
Jag hade alltså betalat nästan dubbelt så mycket åt honom som han hade gett mig att leva på.
Och då gjorde jag det som jag hade varit på väg att göra i tre månader. Eller kanske i alla åtta år.
Jag slutade betala hans lån. Båda två. Helt och hållet.
Jag öppnade bankappen. Beloppet låg där som vanligt: två tusen trehundra kronor. Fingret svävade över skärmen. Sedan tryckte jag på ”Avbryt”. Autogirot raderades. Appen stängdes.
Första veckan hände ingenting. Andra veckan kom ett sms till honom; han tog bort det utan att läsa. Tredje veckan ringde någon. Han avvisade samtalet, övertygad om att det var telefonförsäljning. Fjärde veckan ringde de igen. Och igen. Och ännu en gång.
Det samtalet tog han ute i hallen. Jag stod i köket och skalade potatis. Kniven gled längs skalen i jämna, tunna remsor. En vägg fanns mellan oss, men varje ord nådde mig ändå.
– Ja, hallå. Vilken skuld? Fem tusen fyrahundra? Det måste vara fel. Min fru betalar… Alltså… Nej, vänta nu…
Sedan blev det tyst länge. Jag hörde hur han långsamt sänkte handen med telefonen.
Efter en stund kom han in i köket. Hans ansikte var alldeles vitt.