— Maria, varför svarar du inte i telefon? Vi är redan ute på E18, det är bara en timme kvar. Sätt på vattenkokaren! — Annas röst, min svägerskas, skar så gällt genom högtalaren att jag var tvungen att sänka volymen för att mobilen inte skulle skallra.
Jag kastade en blick på skärmen. Den 30 december, 14.15. Utanför fönstret föll blöt Uppsalasnö i tröga flingor och löstes upp till grå sörja på asfalten.
I min lägenhet doftade det nymalet kaffe, och svagt av gran. I hörnet stod en liten julgran som jag hade klätt kvällen innan medan en gammal film rullade i bakgrunden — enkelt, stillsamt och precis i min smak.
— Anna, — jag tog en klunk och lät tystnaden i köket dröja kvar en sekund till. — Vart är ni egentligen på väg?
— Men ge dig, människa! — skrattade hon i luren. I bakgrunden hördes barnskrik och ett mörkt mansskratt. — Till stugan förstås! Till oss! Vi tänkte: varför sitta och mögla i stan? Vi har sallader med oss, Erik har köpt fyrverkerier. Du kan väl börja fixa bastun lite smått. Vi kommer ju med barnen, så huset behöver vara varmt.
”Till oss.”
Det där lilla ordet skavde i öronen på mig för tredje året i rad, ända sedan min man, Annas bror, gick bort.
Stugan var ett gediget timmerhus, vackert men krävande, ett sådant hus som alltid behövde något: ved, färg, tätning, takrännor, omsorg. Den hade jag ärvt av mina egna föräldrar. Inte av min man. Ändå hade Anna för länge sedan bestämt sig för att den var ”vår familjeplats”, en sorts semesteranläggning där hon hade livslång fri entré.
— Anna, — sade jag lugnt och märkte själv hur något spänt inom mig började släppa. — Jag är inte i stugan.
Det blev tyst i telefonen. Bara däckens brus mot vägen och bilradion hördes svagt.
— Vad menar du med inte där? — Den festliga klangen försvann ur hennes röst och ersattes av den där hårda metalltonen jag kände alltför väl. — Var är du då? Vi hade ju sagt att nyår är en familjehögtid.
— Vi hade inte sagt något sådant, Anna. Du meddelade mig bara vad du hade bestämt. Jag är hemma. I Uppsala.
— Jaha, — sade hon, och jag hörde nästan hur hon började räkna om planerna i huvudet. — Okej då. Inte bra att huset är kallt, förstås. Men nyckeln ligger väl som vanligt under verandan, i burken. Det vet vi. Erik får elda i kaminen, vi är inga småbarn. Så du får packa ihop dig och ta en taxi eller tåget. Vi väntar på dig. Det passar sig inte att sitta ensam.
Hon frågade inte. Hon gav order.
Precis som hon hade tagit kommandot över min tid sommaren innan, när hon kom med tre brorsbarn och lämnade dem hos mig i två veckor. ”Maria, du har ju ändå inget särskilt för dig ute i friska luften, och jag har en rapport som måste bli klar.”
Precis som hon hade disponerat mina pengar när jag utan ett ord betalade elräkningarna efter deras vinterbesök, eftersom de ”oj då, hade glömt att läsa av mätaren, men vi gör upp sen”.
Vi gjorde aldrig upp.
Gränsen som inte gick att backa ifrån.
— Anna, åk inte dit, — sade jag och såg hur en snöflinga smälte mot fönsterrutan. — Vänd om.
— Men vad är det med dig, Maria? Har du blivit galen? Vi har bakluckorna fulla med mat! Barnen har sett fram emot det här! Erik är trött, han kan inte köra hela vägen tillbaka nu. Sluta larva dig. Nu bryts det snart, vi är framme om en stund. Nyckeln under verandan, jag minns!
Sedan lade hon på.
Jag satte långsamt ifrån mig telefonen och såg ner på mina händer. De darrade inte. De låg stilla mot bordet. För bara ett år sedan skulle min reaktion ha varit en helt annan.