Då hade jag redan rusat planlöst genom lägenheten, slitit fram en väska, ringt efter taxi och stressat iväg för att hinna få huset varmt innan de ”kära gästerna” dök upp.
För att ingen skulle ta illa upp. För att jag skulle vara snäll.
Ni känner säkert igen det där. Hela kroppen säger nej, men munnen formar ändå ett vänligt leende: ”Självklart, kom bara, jag har precis bakat.”
Vi kvinnor i min generation fick lära oss att vara bekväma för andra. Att svälja, jämka, tiga. Att en dålig fred alltid var bättre än ett öppet bråk.
Men förr eller senare ställer livet en inför ett val: antingen låter man dem klättra upp på ens axlar för gott, eller så minns man plötsligt att man faktiskt har ryggrad.
Jag reste mig, gick bort till sekretären och drog ut en mapp. Överst låg avtalet, daterat den 23 december.
En vecka tidigare hade jag sålt sommarhuset.
Affären hade gått fort. Köparen var en man som sökte stillhet och avskildhet.
Anna hade inte fått veta någonting. Inte ett ord. Jag visste mycket väl vad som hade hänt om jag berättat. Hela släkten hade stormat in på en gång. Det hade blivit tal om ”förfädernas minne”, om hur jag kunde beröva barnen frisk luft, om att huset ju faktiskt också varit Johans.
De hade försökt stoppa försäljningen. Och de hade gjort allt för att få mig att känna skuld.
Men jag behövde pengarna. Min korrekturlön och min lilla pension räckte inte till för tvåhundra kvadratmeter som ständigt krävde något nytt: taket skulle lagas, pannan bytas, rören ses över. Jag var trött på att bekosta andras semestrar och samtidigt agera vaktmästare åt deras bekvämlighet.
Jag kastade en blick på klockan. Jag hade en timme på mig att bestämma mig för om jag skulle stänga av mobilen eller möta stormen rakt framifrån.
Den nye ägaren
Den timmen satt jag som bedövad. Tankarna följde deras väg, kilometer för kilometer. Nu svängde de av vid korsningen. Nu drog Erik, Annas man, säkert sina vanliga skämt bakom ratten. Nu satt barnen där bak och längtade efter att få springa fritt.
De var på väg mot ett hus som sedan en vecka tillbaka inte längre tillhörde oss.
Den nye ägaren, Lars, pensionerad militär, hade gett mig intrycket av att vara hård men rättvis. När han gick igenom fastigheten frågade han särskilt om staketet.
— Jag tycker inte om objudna besök, sade han kort medan han skrev under pappren. — Hunden är inte att leka med. Jag vill ha lugn.
Jag hade varit ärlig med honom.
— Släktingar kan få för sig att dyka upp av gammal vana, varnade jag.
Han log bara snett.
— Det blir mitt problem, Maria. Privat egendom är privat egendom.
Och nu rullade alltså två bilar, fullastade med sallader, barn och självklarhet, fram mot hans grind.
Mobilen började ringa exakt en timme och femton minuter senare. Det var Anna.
Jag andades ut, rätade på ryggen och svarade.
— Maria! skrek hon så högt att rösten nästan skar genom luren. Bakom henne hördes en stor hunds rasande skall och en mans mörka basröst. — Maria, vad är det som händer?!
— Vad har hänt, Anna? frågade jag, och min egen röst lät märkligt stadig.
— Nycklarna finns inte! Låsen är utbytta! Vi började banka, och då kom det ut en man… någon sorts karl i uniform! Med en jättelik hund! Han säger att huset är hans! Maria, han verkar inte klok! Ring polisen, vi vågar inte ens kliva ur bilarna!
— Han är inte tokig, Anna, sade jag och såg på min egen spegelbild i den mörka fönsterrutan.
— Vad är han då?! Vem är han?! Varför släpper han inte in oss?