— Därför att det inte längre är vårt hus, sade jag. — Jag har sålt det.
I andra änden blev det så tyst att tystnaden nästan fick tyngd. Det kändes som om jag kunde höra hur Annas tankar skrapade mot varandra där inne, hur hon förgäves försökte få ihop orden till något begripligt. Bakom henne fortsatte hunden att skälla, hes och ursinnig.
— Vad…? viskade hon till slut. — Sålt? Hur då sålt? Till vem? Och vi då?
— Ni, Anna, står just nu utanför någon annans grind, svarade jag. — Och om jag vore du skulle jag åka därifrån innan Lars bestämmer sig för att släppa ut hunden ur hundgården. Han är en bestämd man och uppskattar inte sådana här upptåg.
— Du… du… — Anna fick knappt fram orden. — Det kan du inte ha gjort! Vi har barnen med oss! Hela bagaget är fullt med mat! Vart ska vi ta vägen nu? Det är den trettionde december! Maria, du har inget samvete! Fattar du över huvud taget vad du har ställt till med? Vi är ju familj!
— Familj, upprepade jag långsamt. — En familj som inte ens ansåg det nödvändigt att fråga om det gick bra att komma.
— Fråga? Hur skulle vi kunna fråga om något som alltid har varit gemensamt? Det var ju Johans ställe! Du har förstört hela vår nyårshelg! Ring genast upp honom, den där… mannen, och säg att vi hör hemma där! Be honom åtminstone låta oss sova över!
Just då insåg jag med en nästan fysisk klarhet att om jag gav efter nu, om jag ringde den nya ägaren — som jag inte längre hade någon rätt att be om något — eller om jag lät dem komma till min lägenhet i Uppsala, då skulle allt börja om från början. Jag skulle återigen bli den där bekväma Maria som alla kunde använda när det passade.
Sedan inträffade det jag både hade väntat mig och fruktat.
Ett dovt dunkande hördes genom telefonen. Någon hade uppenbarligen börjat slå mot den tunga järngrinden. I nästa sekund kom ett morrande så djupt att huden knottrade sig på mig trots att ljudet bara nådde mig genom mobilen. Därefter hördes den nye ägarens röst, lugn och hård:
— Jag räknar till tre. Sedan öppnar jag grinden. Ett…
— Två… fortsatte Lars, och hans ton var nästan vardaglig, som om han kontrollerade biljetter på ett pendeltåg.
— Erik! In i bilen! Nu! skrek Anna.
Det smällde till när en tung bildörr slogs igen. Sedan hördes dämpad barngråt, prassel, någon som fumlade med bilbälten och Eriks svordomar inifrån kupén.
Hunden började skälla igen, mörkt och rungande, med den där säkra ilskan som bara ett djur har när det vet exakt var dess revir börjar och slutar.
— Det här ska du få betala för, Maria! Annas röst darrade nu, men inte längre av förorättad självsäkerhet. Nu var det rädsla och vrede som bar den. — Du har kastat ut oss i kylan! Vi kommer att frysa ihjäl här!
— Ni har klimatanläggning i bilarna, Anna, sade jag och gick bort från fönstret. Jag sjönk ner i min favoritfåtölj, och först då märkte jag hur tunga benen hade blivit, som efter en lång löprunda. — Och det tar ungefär en timme till Uppsala. Gör inte tragedi av något som inte är det.
— Vi tänker inte åka till Uppsala! Hela stämningen är förstörd! Vi ville fira nyår! Vad ska vi göra med tre lådor mat?
Det var nästan häpnadsväckande.
Till och med nu, instängd i bilen framför en främmande människas grind, tänkte hon inte på att hon hade trampat över varenda tänkbar gräns. Nej, hennes största problem var fortfarande vad som skulle hända med salladerna.
— Lyssna noga nu, avbröt jag henne. — Vid fyrtiofemte kilometern, strax före avfarten, ligger hotell Mysigt. Jag skickar platsen till dig på kartan. Där finns både bastu och grillplats.