Det borde fortfarande finnas rum lediga.
— Hotell?! — Hon lät som om hon satt i halsen på själva ordet. — Menar du på fullt allvar att vi ska fira nyår på ett väghotell och dessutom betala själva?
— Jag ger er ett alternativ, svarade jag lugnt. — Gratisalternativet ”sommarstugan” finns inte längre. Det är stängt. För gott.
— Det här kommer jag aldrig att förlåta dig för, Maria. Du är en förrädare. Du sålde minnet av Johan för småpengar!
— Nej, Anna. Jag sålde ett hus som sög musten ur mig. Minnet av Johan sitter inte i gamla plankor och slitna väggar. Det finns här inne. Och pengarna från försäljningen är min trygghet. Förresten den trygghet som du och Erik aldrig brydde er om att fylla på igen, efter att ni lånade pengar av oss till bilen för fem år sedan.
Det blev alldeles tyst i luren.
Den skulden hade man i familjen helst låtsats att den aldrig funnits. Ett sådant ämne som alla ”av hänsyn” gick runt, som om tystnaden på något magiskt sätt kunde göra lånet ogjort.
— Dra åt helvete, fräste hon till slut. — Ring oss aldrig mer. Vi vill inte ha med dig att göra.
— Gott nytt år, Anna, sade jag.
Sedan tryckte jag på den röda knappen.
Jag satt kvar en stund med mobilen i handen. Därefter öppnade jag kontakten ”Anna, svägerska”, gick in i inställningarna och valde ”blockera”. Erik fick följa efter in på samma lista.
Att byta lås
Lägenheten sjönk in i en stillhet som nästan kändes fysisk. Väggklockan tickade jämnt, och i glaset på bordet steg små bubblor ur mineralvattnet med ett svagt fräsande.
Jag väntade.
På samvetskvalen.
På den där välbekanta skammen som kvinnor i vår generation nästan fått inpräntad i blodet. Man skulle ställa upp. Man skulle bita ihop. Släkten gick först. ”Är det familj, så hjälper man.” ”Man lämnar inte sina egna i sticket.”
Jag kände efter ordentligt. Letade efter den brännande klumpen i bröstet, den som borde ha kommit eftersom jag nu hade ”sårat de stackars människorna”.
Men den kom inte.
I stället fanns där något annat. Något ovant. En lätthet, nästan främmande, som om någon hade lyft av mig en tung kappa jag burit alldeles för länge.
Jag drog dokumentmappen närmare och öppnade den igen. Kontoutdraget låg överst. Ett belopp med sex nollor. Det var inte bara siffror på ett papper.
Det var handlingsutrymme.
Det var möjligheten att resa till ett kurhotell i Trosa i maj, när grönskan slog ut, i stället för att ta någon billig restplats i novemberregn bara för att den råkade vara subventionerad. Det var chansen att äntligen ta hand om min hälsa på en ordentlig klinik, utan att sitta i ändlösa köer och vänta på någon liten lapp med ett nummer.
Kanske kunde jag till och med köpa en liten etta nära havet. I Båstad. Eller i Halmstad. Jag hade tittat på annonserna i smyg länge. Tallar, sanddyner och ett kallt, allvarligt hav som lugnade nerverna bättre än vilken medicin som helst.
Och det viktigaste av allt: ingen skulle få veta adressen.
Mobilen plingade till. Jag ryckte till av gammal vana, men det var bara banken som meddelade att ränta hade satts in på sparkontot.
Jag reste mig och gick fram till fönstret. Snön föll fortfarande över Uppsala och bredde ut sig över gatorna som ett rent, vitt täcke.
Någonstans där ute, på vägen, höll en bil förmodligen på att vända mot hotellet. De skulle få betala för sin nyårskväll själva. För första gången på många år.
Var jag hård?
Kanske.
Var det rättvist?
Ja.
Ibland krävs det inte mer än att byta lås för att få tillbaka sitt liv. Inte bara låset på en stugdörr, utan också det där osynliga låset inom en själv.
Jag hällde upp hett te med citron, tände ljusslingan i granen och mötte min spegelbild i det mörka fönsterglaset.
Leendet som kom var äkta.
Det nya året skulle bli stilla.
Och det skulle vara mitt.