– Vart har osten tagit vägen? Jag köpte ju en hel bit i går kväll, nästan fyra hekto herrgårdsost. Jag tog den just för smörgåsarna, så att vi skulle slippa laga något på morgonen.
Anna stod framför det vidöppna kylskåpet och kände hur en dov irritation började koka inom henne. Kylan från hyllorna slog mot ansiktet, men kinderna hettade ändå. På mittenhyllan, där det kvällen innan hade legat en rejäl ostbit i gul förpackning, stod nu bara en ensam citronhalva och en liten burk med rester av tomatpuré.
– Du kanske åt upp den och glömde det? ropade Erik från vardagsrummet, där han före jobbet försökte hitta sin andra strumpa. – Eller så gick jag upp i natt… Fast nej, jag drack bara vatten. Anna, varför gör du en tragedi av en ostbit? Om någon åt den, så åt någon den.
Anna stängde långsamt kylskåpsdörren. Klicket från låset lät onaturligt högt i den stilla morgonen. Det handlade inte om osten. Inte heller om korven som hade försvunnit tre dagar tidigare. Inte ens om burken med dyrt snabbkaffe, som på något märkligt sätt hade blivit exakt halvtom medan de båda varit på jobbet. Det verkliga problemet var att Anna hade börjat tvivla på sitt eget förstånd. Hon mindes tydligt hur hon packat upp varorna ur kassarna, hur hon ställt dem på rätt hyllor och samtidigt planerat veckans middagar. Sedan försvann sakerna. Tyst. Omärkligt. Lite i taget.
– Erik, jag kan inte ha ätit ett halvt kilo ost under natten, sade hon när hon kom in i rummet och torkade händerna på en kökshandduk. – Och det kan inte du heller ha gjort. Vi hade spruckit. Det är något annat som pågår.
Erik hittade till slut strumpan under soffan och drog den över foten med ett litet stön. Han var en bra make: lugn, arbetsam och ingen som sökte konflikter. Hans enda svaghet, som han själv betraktade som en dygd, var hans mamma – Maria.
– Ska du börja nu igen? Han lyfte blicken mot henne, trött redan innan dagen hade hunnit börja. – Vad är det du försöker antyda? Att vi har en hustomte? Eller att mamma tar saker? Anna, det där är löjligt. Hon är äldre, hon har sin pension och klarar sig. Hon går bara in hit för att vattna blommorna och ge katten mat när vi jobbar. Hon hjälper oss faktiskt. Och du…
– Jag säger ingenting, avbröt Anna, trots att det var precis det hon ville säga. – Jag tycker bara att det är märkligt. Varorna försvinner just de dagar hon har varit här. Förra tisdagen var det en hel bit servelat. I torsdags kycklingfilén som jag hade tinat till schnitzlarna. Och nu osten.
– Hon kanske bara flyttade på den? Erik reste sig och rättade till skjortan. – Eller så drog Tisjka iväg med den.
– Katten öppnade kylskåpet, tog ut en vakuumförpackad ost och gömde den? Erik, använd huvudet.
– Okej, jag är sen, sade han och gav henne en snabb puss på kinden, uppenbart angelägen om att slippa fortsätta samtalet. – Vi köper en ny ost åt dig i kväll. Hetta inte upp dig. Mamma är en ängel, hon skulle ge bort skjortan från sin egen rygg, och du misstänker henne för stöld. Det är faktiskt skamligt, Anna.
När dörren hade slagit igen bakom honom sjönk Anna ner på stolen i hallen. Och ja, hon skämdes. Maria såg alltid ut som en liten oskyldig tant: den nötta kappan, den stickade baskern, de ständiga samtalen om blodtryck och dyra mediciner. Hon bodde i huset bredvid och hade en egen uppsättning nycklar till deras lägenhet – ”för säkerhets skull”, som Erik hade insisterat på. Till en början hade Anna inte haft något emot det. Det var praktiskt om ett rör skulle börja läcka eller om de råkade glömma strykjärnet på. Men på sista tiden hade de där besöken blivit alldeles för många.
Anna arbetade som ekonom på ett stort byggföretag. Hennes jobb krävde skärpa, noggrannhet och ordning, och kanske var det just vanan att få debet och kredit att stämma som gjorde att hon inte kunde släppa saken. Hon visste exakt hur deras hushållsbudget såg ut. Hon och Erik sparade till en ny bil, och därför var matkostnaderna planerade nästan på kronan. Under de senaste två månaderna hade just den posten svällt utan någon begriplig förklaring. Pengarna rann iväg, medan kylskåpet ändå ständigt gapade halvtomt.
Samma kväll gick Anna in på mataffären på vägen hem. Priserna kändes som små bett i plånboken. Hon blev stående länge vid charkdisken och valde mellan olika bitar skinka och stekt kött. Erik tyckte om matiga smörgåsar till frukost. Till slut suckade hon och tog en mindre bit än hon egentligen hade tänkt. Det var på sig själv hon fick spara: filmjölk i stället för favorityoghurten, sej i stället för öring.
Hemma packade hon upp inköpen med ovanlig omsorg. Den här gången bestämde hon sig för att göra ett litet test. Hon tog fram en märkpenna och satte pyttesmå, nästan osynliga prickar på undersidan av burken med den dyra pastejen och på paketet med smör. Det kändes fånigt, nästan som ett barns hemliga detektivlek, men hon behövde få veta sanningen.
De följande två dagarna förflöt utan incidenter. Maria kom inte förbi.