Hon nöjde sig med att ringa och beklaga sig över vädret. Varorna stod kvar exakt där Anna hade ställt dem. Till slut började hon nästan skämmas över sina misstankar och intalade sig att det kanske faktiskt var hon själv som blivit tankspridd av all trötthet.
Men på fredagsmorgonen ringde svärmor.
– Anna, lilla vän, hej, – Maria lät len som sirap. – Jag ska ändå förbi ert håll i dag, ska till apoteket. Jag tänkte titta in hos er och vattna blommorna. Erik nämnde att fikusen såg så ledsen ut. Stackars planta, den kan ju inte rå för något.
– Maria, jag vattnade den i går, försökte Anna invända.
– Äsch, du gör ju alltid allt i farten. En liten skvätt här och där. Blommor behöver ordentlig omvårdnad och en van hand. Oroa dig inte, jag smyger bara in en stund och går sedan. Ska jag kanske laga lite soppa åt er också?
– Nej tack, vi har mat hemma, svarade Anna fastare än hon själv hade tänkt.
Hon ville absolut inte att Maria skulle börja styra och ställa i hennes kök.
– Som ni vill. Nåväl, jag måste springa vidare. Ha en fin dag, gumman.
På jobbet satt Anna hela dagen som på nålar. Siffrorna i rapporterna flöt ihop framför ögonen på henne. I tankarna såg hon hur Maria låste upp dörren med sin nyckel, steg in i lägenheten och tog av sig skorna i hallen. Vad gjorde hon sedan? Drog hon ut lådor? Rotade hon i garderober? Kände hon i fickor? Eller gick hon raka vägen till kylskåpet?
När Anna kom hem kastade hon av sig jackan och skyndade direkt ut i köket. Hjärtat slog så hårt att det kändes som om det satt uppe i halsen.
Kylskåpet mötte henne med en kall, nästan hånfull tomhet.
Den fina skinkan var borta. Smörpaketet med hennes lilla märke var också försvunnet. Av ett helt paket ägg återstod bara två stycken. Men det som sved mest var att burken med löjrom, den hon köpt på extrapris och gömt längst in på hyllan bakom inläggningarna till nyår, inte längre fanns där.
Anna sjönk ner på kökspallen och tryckte händerna mot ansiktet. Det här var inte längre något missförstånd. Det var inte lustigt, inte konstigt, inte förklarligt. Det var fräckt. Rent och skärt stöldaktigt. Och det värsta var att hon inte hade en aning om hur hon skulle kunna säga det till Erik. Hon hade inga bevis. Maria kunde lugnt påstå att hon inte rört någonting. Hon kunde säga att Anna själv hade ätit upp allt och glömt det, eller att någon löjrom aldrig hade funnits från början.
På kvällen blev samtalet tungt.
– Erik, löjromen är borta. Och köttet. Och smöret, sade Anna medan han åt middag.
Hon hade fått koka tortellini i sista stund, eftersom köttet hon planerat att använda inte längre fanns.
Erik lade ifrån sig gaffeln. Ansiktet mörknade.
– Igen? Anna, nu börjar du faktiskt skrämma mig. Borde du inte prata med en läkare? Kanske en neurolog? För hur kan en burk löjrom bara försvinna?
– Din mamma var här i dag.
– Och? Hon kom hit för att vattna blommorna. Menar du på allvar att min mamma, en utbildad kvinna och före detta lärare, skulle stjäla mat från sin egen son? Varför skulle hon göra det? Hon har pension, och jag hjälper henne dessutom med pengar varje månad.
Anna blev alldeles stilla.
– Du ger henne pengar? Hur mycket?
Erik såg besvärad ut och vände bort blicken.
– Tja… fem, sju hundra kanske. Ibland lite mer. Till mediciner, räkningar och sånt. Det är inte lätt för henne att vara ensam.
– Fem, sju hundra… Erik, vi har bolån. Vi har inte haft råd att åka någonstans på semester på tre år. Och du ger din mamma pengar bakom ryggen på mig?
– Det är min mamma! brast Erik ut. – Jag tänker inte redovisa varenda krona jag ger mina föräldrar. Och sluta anklaga henne! Om du är glömsk eller handlar oplanerat behöver du inte lägga skulden på andra.
Den kvällen lade de sig för första gången på länge utan att säga god natt till varandra. Anna låg vaken i mörkret och stirrade upp i taket, medan hon hörde Eriks sårade, demonstrativa andetag bredvid sig. Något inom henne hårdnade. Hon behövde inte bara få veta sanningen. Hon måste kunna visa den. Så tydligt att det inte fanns en spricka kvar där Erik kunde klämma in en ursäkt.
Nästa dag, på lördagen, åkte Anna till en elektronikbutik. Hon stod länge och pratade med en säljare innan hon bestämde sig. Det hon behövde var något litet, diskret, med minneskort och rörelsesensor.
– Den här borde fungera, sade killen i gul pikétröja och räckte henne en liten svart apparat. – HD-kvalitet, spelar in ljud och klarar upp till en vecka på batteri. Den går att gömma på en hylla eller bakom några böcker.
När hon kom hem var Erik i garaget, och Anna började genast ordna med installationen. Den bästa platsen visade sig vara den översta hyllan i köksskåpet, där de förvarade vaser som sällan användes och en gammal servis. Hon ställde kameran mellan sockerskålen och burken med lagerblad och riktade objektivet mot kylskåpet och en del av arbetsbänken. Nerifrån syntes den inte alls, men vinkeln var perfekt.
Nu återstod bara betet.
På söndagen fyllde Anna kylskåpet på ett nästan demonstrativt sätt, och hon gjorde det medan Erik kunde se. Hon köpte dyr skivad rökt korv, en bit fin ost igen, ett kilo färskt nötkött, öring, frukt och en stor ask chokladpraliner.
Erik spärrade upp ögonen när han fick syn på allt.