– Väntar vi folk? frågade Erik häpet och lät blicken glida över all maten.
– Nej då, jag tänkte bara att det fick vara slut på att snåla med sådant man faktiskt mår bra av, svarade Anna med ett leende. – Jag fick en liten bonus på jobbet och blev sugen på något gott.
Hon visste redan hur det skulle gå. Erik skulle förstås nämna bonusen för sin mamma, och han skulle lika självklart berätta att kylskåpet var fullt. Han brukade dela allt med henne, utan att förstå att han samtidigt gav henne en exakt karta över vad som fanns att hämta.
Och precis så blev det. Senare samma kväll, när han pratade med Maria i telefon, sa han glatt:
– Ja, Anna fick bonus, så hon har handlat en massa… Riktigt fint kött också, hon ska göra gryta i morgon. Kom förbi om du vill, så bjuder vi.
På måndagsmorgonen gick de båda till arbetet. Innan Anna lämnade lägenheten slog hon på kameran. Under hela dagen kunde hon knappt koncentrera sig. Hon sneglade på klockan gång på gång och undrade om Maria redan hade varit där, eller om hon fortfarande väntade.
Erik var däremot på strålande humör. Han såg fram emot kvällens middag och skickade till och med en fånig bild till henne i chatten. Då knep det till i Anna. Hon tyckte synd om honom. Det han snart skulle få se skulle göra ont.
När de kom hem på kvällen steg de in tillsammans. Redan i hallen kände Anna den där tunga, söta doften som hon alltför väl kände igen: Marias parfym, kvävande och gammaldags.
– Aha, mamma har varit här! sa Erik genast och lät nästan glad. – Hon har väl vattnat blommorna.
Anna svarade inte. Hon gick rakt in i köket. Inte ens kylskåpsdörren öppnade hon. I stället hämtade hon den lilla stegen, ställde den vid skåpet och klättrade upp för att plocka ner kameran.
– Vad håller du på med? Erik stannade i dörröppningen och stirrade oförstående på henne. – Varför klättrar du där uppe?
– Sätt dig, Erik, sa Anna. Rösten var låg och behärskad, men fingrarna darrade svagt. – Det är något vi behöver titta på.
– Titta på vad? Anna, är du igång igen? Har du satt upp en kamera? Är du inte klok? Det där är ju ren paranoia! Att spionera på sin egen svärmor!
– Om hon inte har tagit något finns det inget att vara rädd för, svarade Anna kort. – Men om hon har gjort det… då måste du se det själv.
Hon satte in minneskortet i datorn. Erik stod bakom henne och andades tungt. Ilskan låg som en värme i rummet. Han var övertygad om att hans fru hade blivit misstänksam och snål på gränsen till vansinne.
Bilden från deras kök dök upp på skärmen. Tidsangivelsen visade halv tolv på förmiddagen.
Ytterdörren öppnades. Maria kom in i bild. Hon bar inte någon hemmarock, utan ytterkappa, och i händerna hade hon två stora shoppingkassar. Just de där rutiga, slitstarka som kunde rymma nästan vad som helst.
Först gick hon faktiskt fram till fönsterbrädan. Hon stack fingret i jorden i krukan med fikusen och kände efter. Erik gav ifrån sig ett triumferande litet fnys.
– Ser du? Det var ju det jag sa!
Men Maria vattnade inte blomman. Hon vände sig i stället om och gick med självklar min fram till kylskåpet, som om det var hennes eget. Sedan drog hon upp dörren.
På inspelningen syntes det tydligt hur hennes ansikte ljusnade av belåtenhet. Hon ställde kassarna på golvet och började lugnt, nästan pedantiskt, flytta över innehållet från hyllorna till sina väskor.
Först tog hon osten. Därefter korvskivorna. Sedan lyfte hon ut paketet med nötkött, vägde det i händerna ett ögonblick, som om hon bedömde om det var värt besväret, och lade även det i kassen.
– Mamma… viskade Erik. Rösten bar knappt.
Maria slutade inte. Hon tog öringen. Hon tog paketet med smör. Efter det drog hon ut grönsakslådan och skrapade åt sig hälften av tomaterna och gurkorna.
Ändå verkade det inte räcka. Hon stängde kylskåpet och fortsatte vidare till köksskåpen. Ner i kassen åkte ett paket te, en burk kaffe, chokladasken som Anna hade köpt till fikat och till Annas fullständiga förfäran även ett öppnat paket tvättmedel som stod i hörnet.
– Varför tar hon tvättmedlet? mumlade Erik. – Jag köpte ju fem kilo åt henne förra veckan…
På filmen tryckte Maria ner allt hon hade tagit, pressade ihop innehållet och lyckades med viss möda dra igen dragkedjorna. Kassarna såg uppenbart tunga ut. Hon stönade till när hon lyfte dem. Men innan hon gick gjorde hon något som fick det sista av färgen att försvinna ur Eriks ansikte: hon tog upp ett halvätet äpple ur kappfickan, ett äpple hon tydligen haft med sig, lade det på deras köksbord och plockade sedan åt sig den lilla skålen med kakor. Kakorna hällde hon rakt ner i fickan.
Därefter släckte hon lampan och gick.
Inspelningen tog slut. I köket blev tystnaden så tät att den nästan ringde i öronen. Det enda som hördes var kylskåpets jämna surrande – samma kylskåp som ännu en gång hade blivit tömt.
Erik gick fram till fönstret och satte sig på fönsterbrädan. Där blev han sittande med huvudet sänkt, utan att säga ett ord. Anna såg hur musklerna rörde sig i hans käkar. Det gjorde ont i honom. Bilden av den goda, omtänksamma mamman, den han burit med sig hela livet, höll på att spricka mitt framför ögonen på honom.
– Hon stjäl från oss… sa han till slut dovt. – Inte för att hon svälter. Bara för att hon kan. Som en svärm gräshoppor.
– Hon tycker att hon har rätt till det, svarade Anna stilla. – I hennes värld är allt som är ditt också hennes, och jag råkar bara stå i vägen.