– Men vad ska hon med allt till? fortsatte Erik, nästan viskande. – Var gör hon av det? Hon bor ju ensam.
Anna drog långsamt efter andan.
– Kanske delar hon ut det till grannarna. Kanske säljer hon vidare. Eller så samlar hon bara på sig, som ett djur som fyller sitt förråd inför vintern. Men det spelar egentligen ingen roll längre, Erik. Det viktiga är att hon tar från oss och sedan står framför oss och ljuger utan att blinka.
Just då hördes ett ljud från hallen. En nyckel stacks in i låset och vreds om.
De såg på varandra. Maria hade tydligen glömt något. Eller också hade hon kommit tillbaka för ännu en runda.
– Erik? Anna? Är ni hemma? ropade svärmodern med sin vanliga hurtiga röst. – Jag gick ändå förbi och tänkte att jag kunde titta in en liten stund.
Hon klev in i köket med ett leende på läpparna. Men när hon fick syn på deras ansikten stelnade hon mitt i rörelsen. Datorn stod fortfarande öppen på köksbordet. På skärmen syntes en frusen bild: Maria vid det öppna kylskåpet, med välfyllda kassar i händerna.
Hennes blick följde deras. Sedan såg hon sig själv på skärmen. Förändringen i hennes ansikte kom på ett ögonblick. Den varma, bekymrade modern försvann, och i hennes ställe stod någon som liknade ett trängt djur, redo att rivas.
– Vad är det här för något? pep hon. – Har ni spionerat på mig? Hur vågar ni? Filma sin egen mor! Det där är brottsligt!
– Mamma, sa Erik och reste sig.
Hans röst var låg, men hård. Anna hade aldrig hört honom tala så förut.
– Ställ ner kassarna.
– Vilka kassar? Jag har inte tagit någonting! Det där är fejk! Ni har ordnat alltihop för att få bort mig! Din fru är en orm, hon har alltid hatat mig!
Erik gick fram tills han stod alldeles nära henne.
– Mamma, jag har sett inspelningen. Jag såg när du tog köttet. Fisken. Tvättmedlet. Varför? Jag ger dig pengar. Saknar du något, så säg det, så köper jag det. Varför måste du stjäla från oss? Från Anna?
Maria tycktes förstå att det inte längre fanns någon mening med att neka. Hon rätade på ryggen, och något vasst och mörkt tändes i hennes ögon.
– Stjäla? Hur kan du ens säga det ordet till mig? Jag har uppfostrat dig! Jag har vakat nätterna igenom! Jag gav dig mitt liv! Och nu står du här och räknar köttbitar? Allt som finns i det här hemmet tillhör mig också! Du är min son. Det är din plikt att se till att jag har det bästa. Och hon… Maria pekade med ett ryckigt finger mot Anna. – Hon är en främling. I dag är hon din fru, i morgon kanske hon är borta. Men en mor har man bara en.
– Det här är vår familj, mamma, svarade Erik. – Min och Annas. Det är vårt hem och våra pengar. Du har ingen rätt att komma hit och rota i våra skåp som om lägenheten vore ditt eget skafferi.
– Så det är så du pratar med mig nu? fräste Maria. – Hunsad! En liten trasa! Hon har snärjt dig, vänt dig mot din egen mor! Må ni sätta ert fina kött i halsen!
Hon snurrade runt och rusade ut i hallen. Ytterdörren slog igen med en smäll så kraftig att det skallrade i väggarna.
Erik sjönk ner på stolen igen och gömde ansiktet i händerna.
– Herregud… vilken skam, mumlade han.
Anna gick fram till honom och lade armarna om hans axlar. Hon tyckte fruktansvärt synd om honom. Samtidigt fylldes hon av en lättnad som nästan gjorde henne matt. Bölden hade spruckit. Nu fanns det inte längre några halva förklaringar, inga försvunna ostar, ingen krypande känsla av att hon höll på att bli galen.
Dagen därpå bytte Erik låsen i ytterdörren. Han gjorde det tyst, utan att diskutera saken. Sedan ringde han inte sin mor på en hel vecka. Maria hörde inte heller av sig. Förmodligen väntade hon på att han skulle komma krypande, be om ursäkt och tigga om förlåtelse. Men han kom inte.
En månad senare råkade Anna möta svärmoderns granne, Karin, utanför porten.
– Men lilla Anna! kvittrade hon. – Vet du, Maria har blivit så generös på sistone. Ena dagen bjuder hon på korv, nästa dag på fin fisk. Hon säger att hennes son har det så gott ställt och skämmer bort henne så mycket att hon inte ens hinner äta upp allt. Vilken omtänksam svärmor du har!
Anna log bara snett.
– Ja, Karin. Väldigt omtänksam. Fast numera får hon visa sin omtanke på avstånd.
Förhållandet till Maria blev aldrig riktigt som förr igen. Erik ringde vid högtider och ibland åkte han förbi med matvaror, men då hade han själv handlat dem och lämnade över påsarna utan att släppa in henne i deras lägenhet. Kontanter fick hon inte längre. Hennes räkningar betalade han direkt på nätet.
Maria berättade i sin tur för släkten att hennes häxaktiga svärdotter hade förstört relationen mellan mor och son. Anna lät det passera. Hon orkade inte längre försvara sig inför människor som redan bestämt sig för vad de ville tro.
Det viktiga var att lugnet hade återvänt till deras hem. Kylskåpet var fullt när de öppnade det. Pengarna på kontot försvann inte längre spårlöst, och sparandet började äntligen växa. Efter en tid kunde de till och med boka den där resan till havet som de så länge bara hade pratat om.
Kameran kastade Anna däremot inte bort. Hon lade den längst in i en låda, bakom gamla sladdar och kvitton. Inte för att hon ville använda den igen, utan för säkerhets skull. Livet var trots allt oförutsägbart, och man kunde aldrig veta vilken släkting som härnäst skulle få för sig att testa hur starka deras gränser egentligen var.
Men en sak visste Anna med fullständig klarhet: hon tänkte inte längre låta någon trampa på hennes hem, hennes äktenskap eller hennes rätt att känna sig trygg. Om släkten behövde kalla henne orm, snåljåp eller något ännu värre för att stå ut med det, fick de gärna göra det.
Hon kunde bära den titeln utan att skämmas.
Särskilt när det numera alltid fanns ost kvar till frukostmackorna.