— Mamma sa att det är bäst att du stannar hemma. I år ska vi bara fira inom familjen.
Erik lyfte inte ens blicken från mobilen. Anna blev stående mitt i köket med trasan i handen. Det var den tjugosjunde december, tre dagar kvar till nyår, och hon hade just blivit struken ur familjen. Ännu en gång.
— Stanna hemma? Vad menar du?
— Precis det. Du får ju ändå inte plats, eller hur? Mammas lägenhet är inte hur stor som helst. Han såg upp från skärmen och betraktade henne förvånat, som om frågan varit korkad. — Men hon bad dig laga maten. Här är listan.
Han räckte fram ett papper fyllt av Margaretas runda handstil. Anna tog emot det med två fingrar.
Aladåb. Tre olika sallader. Ugnsbakad fisk. Pajer med kött och äpplen. Fat med delikatesser. Längst ner stod en rad till: ”Och glöm inte att lägga upp allt vackert, lilla Anna. Det kommer ju gäster.”
Gäster. De fick alltså komma. Men inte hon.
— Så hon vill att jag ska laga nyårsmat åt tjugo personer, men jag är inte välkommen vid bordet.
Det var ingen fråga. Anna sa orden högt, som för att pröva om de verkligen lät så absurda som de kändes.
— Ja, ungefär. Du förstår väl själv, de har sin egen krets. Du skulle bara känna dig obekväm där.
Tolv års äktenskap. I tolv år hade hon stått vid spisen inför deras släktmiddagar, födelsedagar och namnsdagar. Kanske tre gånger hade hon fått sitta med. Resten av gångerna hade hon värmt, burit fram, plockat undan och diskat.
— Okej, sa Anna.
Erik nickade och försvann genast tillbaka in i mobilen.
Den tjugonionde stod hon i mataffären framför köttdisken och valde bitar till aladåben. Halva månadslönen skulle gå åt. Samma pengar som hon hade tänkt lägga undan till en vinterkappa. Anna lade köttet i vagnen. Sedan tog hon lax, avokado och ananas till salladerna. Margareta ville alltid att allt skulle se ut ”som hos folk”.
Hemma kokade hon, hackade och rörde ihop. Händerna arbetade nästan utan henne. Den trettionde reste hon sig ur sängen.