– Anna, den där tallriken skulle jag låta bli om jag var du. Det är majonnäs i salladen, och det är ju inte direkt nyttigt för dig, sa Erik utan att ens lyfta blicken från köttet vid grillen. Sedan skrattade han.
Vi var tolv personer runt bordet på sommarverandan hemma hos oss. Grillspetten hade jag stått med sedan morgonen. Marinaden var min egen, ett recept jag hade finslipat i tre år. Salladen, som han just hade kommenterat, hade jag också gjort.
Så där hade han hållit på i sju år. Redan första gången vi träffades, när Johan tog med honom för att presentera oss, lät Erik blicken vandra över mig från topp till tå. Sedan visslade han lågt och sa: ”Jaha, Johan, du gillar visst kvinnor med ordentliga former.” Då log jag bara. Jag tänkte att det var ett skämt. Grovt, ja, men ändå ett skämt.
Jag hade fel.
Johan och jag gifte oss för åtta år sedan. Jag var fyrtio, han trettioåtta. För oss båda var det andra äktenskapet. Han arbetade som ingenjör på en projekteringsbyrå, och jag hade vid det laget redan öppnat mitt andra konditori under namnet ”Söta Saken”. Det var min kedja. Byggd från grunden, utan banklån och utan pengar från någon pappa. I tre års tid stoppade jag tillbaka varenda krona i verksamheten. När vi gifte oss hade jag två ställen. Nu har jag fem.
Erik var Johans barndomsvän, ända sedan första klass. De hade vuxit upp ihop, gjort lumpen samtidigt och åkt och fiskat tillsammans varje oktober. För Johan var Erik nästan som en bror. Det förstod jag. Därför bet jag ihop.
Erik drev en reklambyrå. ”Bris Media”. Logotyper, förpackningar, marknadsföring på nätet. Och ärligt talat skötte han det ganska bra. Det fanns bara en sak han inte visste. För sex år sedan behövde jag anlita någon för en total omprofilering: ny grafisk stil för hela kedjan, nya förpackningar, menyer och skyltar. Min chef, Sofia, tog fram tre byråer att välja mellan. En av dem var ”Bris Media”. De erbjöd bäst pris och kortast leveranstid. Jag skrev avtalet via bolaget, Konditor-Plus AB, och Sofia stod som kontaktperson. I sex år hade Erik arbetat åt mitt företag utan att ana att det var hans bäste väns fru som betalade honom.
Fyrahundraåttiotusen kronor om året lade jag på hans byrå. Menydesign, säsongskampanjer, inredningsmaterial till nya butiker och hantering av sociala medier. Varje månad gick fyrtiotusen kronor iväg, punktligt som en autogirodragning.
Johan visste förstås. Jag hade bett honom att inte säga något till Erik. Jag ville inte blanda vänskap med affärer. Och Johan höll tyst.
Erik fortsatte däremot att ”skoja”.
Den där kvällen på verandan ställde jag fram den sista skålen, ugnsrostade grönsaker, och slog mig ner bredvid Johan. Erik var redan i färd med att hälla upp vin. Hans fru Maria satt mitt emot mig och stirrade ner i sin tallrik. Det gjorde hon alltid när hennes man började.
– Anna, du kunde väl åtminstone försöka gå ner lite till sommaren, sa Erik medan han räckte henne ett glas. Har du ens baddräkt på dig? Eller gömmer du dig i en sarong?
Det blev tyst runt bordet. Någon harklade sig. Johan lade sin hand på mitt knä. Samma gamla gest. ”Stå ut. Han menar inget illa.”
Jag tog mitt glas och såg rakt på Erik.
– Vet du, Erik, att din byrå fortfarande inte har löst lånet för kontoret? frågade jag lugnt, som om jag bara nämnde vädret. Jag kände till det eftersom Sofia en gång hade berättat att de blivit sena med några skisser och skyllt på problem med hyran.
Hans leende ryckte till. Bara en sekund. Sedan skrattade han.
– Hur i hela friden vet du något om mitt kontor? sa han och snurrade glaset mellan fingrarna. Har Johan skvallrat? Snyggt, brorsan.
Johan svarade inte.
Jag drack upp mitt vin. Erik bytte ämne. Fotboll, semester, den nya bilen. Hans vanliga repertoar. Själv tänkte jag: nåja. Det är inte första gången. Jag klarar det här också.
Senare samma kväll, när alla hade åkt hem, stod jag och diskade. Johan kom fram bakom mig och lade armarna om mig.
– Förlåt honom, sa han. Han är bara sådan.
– Jag vet precis hur han är, svarade jag. Men ”bara sådan” är ingen ursäkt.
Johan kysste mig i nacken och gick sedan och lade sig. Jag blev kvar vid diskhon. Det heta vattnet rann över mina händer, men jag kände ingen värme. Bara trötthet. Sju år av samma kommentarer. Sju år av Johans ursäkter. Sju år av samma tystnad runt bordet.
En månad senare ringde Erik. Han bjöd oss på sin födelsedag. Fyrtiotvå skulle han fylla.
Jag bakade en tårta. Kanske var det dumt. Men jag är konditor, det är det jag gör. Den blev tre våningar hög, med chokladglasyr och dekorationer av karamell. Sex timmars arbete låg bakom den. Marängen gjordes för sig, fyllningen för sig och dekoren separat. Tårtan vägde nästan fyra kilo.
Johan bar kartongen ut till bilen med samma försiktighet som om han hållit ett spädbarn.
– Den är fantastisk, sa han. Erik kommer att tappa hakan.
Och det gjorde Erik. Fast inte på det sätt vi hade föreställt oss.
Det var tjugo gäster där, på restaurangen som Erik hade valt för kvällen.