Han hade hyrt stället för hela kvällen. Ett långt bord stod dukat med vita linnedukar, och någonstans i lokalen spelade musikerna på riktigt, inte från högtalare. Maria satt där i en ny klänning, lågmäld och stillsam som hon alltid brukade vara. Erik däremot fyllde rummet. Solbränd, bländande vit tandrad, skjorta för ungefär tre tusen kronor. Han kramade alla som kom in, dunkade männen i ryggen och kysste kvinnorna på handen. En charmerande man, om man inte kände honom på nära håll.
Jag ställde kartongen på ett litet bord vid sidan av och lyfte av locket. Tårtan glimmade. De tunna karamelltrådarna fångade ljuset från lamporna och skiftade som glas. Några av gästerna kom fram direkt och började ta bilder.
– Vem har gjort den här? frågade en kvinna i vinröd klänning.
– Det har jag, svarade jag.
– Är du konditor?
– Ja.
Då kom Erik fram. Först såg han på tårtan. Sedan på mig.
– Anna, sa han, jag måste säga att tårtan är imponerande. Men du kanske inte skulle lägga riktigt lika mycket grädde på dig själv, va?
Han skrattade åt sin egen kommentar och vände sig mot de andra.
– Vår Anna tycker om sötsaker. Det syns ju, eller hur?
Sedan klappade han mig på axeln, som om han just hade sagt något vänligt.
Där stod jag bredvid en fyrakilos tårta som jag hade arbetat med i sex timmar, medan tjugo människor tittade på mig. Någon sänkte blicken. Någon annan pressade fram ett stelt leende. Maria stirrade ner i sitt glas som om hon försökte läsa något på botten.
Inuti mig hördes det nästan som ett klick. Inte ett raseriutbrott. Snarare som när ett lås går igen.
– Erik, sa jag med helt jämn röst, den här tårtan kostar tolvhundra kronor. Jag har lagt sex timmar på den. Du förolämpade precis värdinnan som kom hit med en handgjord present till dig. Därför tar jag med mig den härifrån.
Sedan lade jag på locket igen.
Det blev så tyst att man kunde höra vatten droppa någonstans ute i köket.
– Menar du allvar? Erik blinkade till.
– Fullständigt.
Jag lyfte upp kartongen. Fyra kilo. Mina händer skakade inte. Jag vände mig om och gick mot utgången.
Johan hann ifatt mig ute på parkeringen.
– Anna, vänta lite.
– Jag väntar i bilen.
– Han menade ju inget. Han bara…
– Johan, sa jag och satte kartongen på motorhuven, han har ”bara” hållit på i sju år. Varje gång vi ses. Inför andra människor. Jag tänker inte längre låtsas att det är normalt. Nu åker vi.
Och vi åkte.
Morgonen därpå tog jag med tårtan till konditoriet. Den såldes på mindre än en timme.
Johan sa nästan ingenting under hela vägen hem. När vi kom in i lägenheten sa han till slut:
– Han blev sårad.
– Det blev jag också, svarade jag.
Den kvällen satt jag ensam i köket. Utanför fönstret var allt stilla. Jag drack te och tänkte att tolvhundra kronor egentligen inte var poängen. Inte heller de sex timmarna. Men att tjugo personer hade sett mig ta tillbaka min present, det var något nytt. Jag visste inte om jag hade gjort rätt. Men jag satt rak i ryggen. Och bara det betydde något.
Två veckor senare ringde Erik som om ingenting hade hänt. Han bjöd in oss på poolfest. ”Fast den här gången utan tårtor”, skämtade han.
Jag ville inte åka. Verkligen inte. Jag sa till Johan att han kunde glömma det. Han nickade först. Men efter två dagar kom han tillbaka till saken.
– Anna, Anders och Emma kommer vara där. Marcus också. Vi har inte träffat dem på evigheter. Jag ber dig inte bli vän med Erik. Bara följ med mig. För min skull.
För hans skull. Åtta år av ”för hans skull”. Varje högtid, varje gemensam helg, varje löjlig fest. Jag hade räknat efter: under sju år hade vi träffat Erik ungefär sextio gånger. Åtta, kanske tio gånger per år. Inte en enda av de gångerna hade passerat utan någon kommentar om min vikt, min mat, min kropp eller mina kläder.
Sextio möten. Sextio små förödmjukelser. Varje gång hade jag lett, tigit eller gått in i ett annat rum. Och efteråt hade Johan sagt: ”Han menar inget illa.”
Jag följde med.
Erik hade ett hus utanför stan. Stor tomt, pool, grillplats. Allt var snyggt, allt var dyrt. Han tyckte om att visa upp det: se här, se vad jag har åstadkommit. Vita solstolar, belysning i poolen, högtalare som pumpade ut musik. Arton gäster var där. Hälften kände jag, hälften hade jag aldrig sett förut.
Jag hade tagit på mig en täckande baddräkt och en tunika över. Storlek femtiotvå, ja, jag är stor. Det vet jag. Jag vet det varje morgon när jag kliver upp, klär på mig, går till jobbet, driver fem konditorier och betalar löner till trettiotvå anställda. Min vikt är min vikt. Den är inte hans samtalsämne.
Den första timmen gick faktiskt bra. Erik var upptagen vid grillen och med att hälsa på nyanlända gäster. Jag satt i en solstol, drack lemonad och pratade med Emma. Henne tyckte jag om. Hon var också kraftig, och hon hade också fått stå ut med Eriks skämt, även om det hände mer sällan eftersom de bara sågs ett par gånger om året.
Sedan kom Erik fram. Med ett glas i handen och ett leende på läpparna. Brunbränd, vältränad, självsäker. Han stannade bredvid mig.
– Anna, varför hoppar du inte i poolen? Vattnet är varmt.
– Jag har ingen lust, sa jag.
Han drog ut på ordet, som om han redan hade nästa replik färdig.