– Äsch, kom igen nu. Alla andra badar ju. Eller är du rädd att vattnet ska svämma över?
Ett par personer fnissade till. Kanske två, kanske tre. Resten låtsades plötsligt vara upptagna med sina glas, tallrikar eller samtal.
Jag sa ingenting. I stället vände jag mig tillbaka mot Emma och fortsatte där vi hade blivit avbrutna. Jag tänkte att det skulle blåsa förbi. Det brukade alltid göra det. Erik kastade ur sig något elakt, jag svalde det, kvällen tog slut och sedan åkte vi hem.
Men den här gången gick han inte därifrån. Han blev stående bakom min solstol. Jag såg honom inte, men jag kände skuggan av honom över mig.
Sedan höjde han rösten så att ingen skulle kunna missa det:
– Men hoppa i då, ditt feta pucko!
I samma sekund knuffade han mig. Båda händerna rakt i ryggen. Hårt. Jag hade precis rest mig från solstolen för att komma undan honom och stod vid poolkanten.
Allt blev vatten. En stöt genom hela kroppen. Klor sved i näsan. Tunikan sög genast åt sig, blev tung och drog mig nedåt. Jag kom upp till ytan, hostade och fick tag i kanten. Det brusade i öronen. Där uppe stod han och skrattade, med armarna utbredda, som om han redan försvarade sig: ”Men jag skämtade ju bara!”
Arton personer såg på. Några skrattade. Andra sa ingenting. Johan rusade mot mig från grillen. Maria stod helt stilla, vit i ansiktet.
Jag tog mig upp ur poolen själv. Utan att någon drog i mig. Den dyblöta tunikan klibbade fast mot kroppen. Håret låg slickat över pannan. Mobilen i tunikafickan var död. Åtta tusen kronor insvepta i ett blött tygstycke.
Jag ryckte åt mig en handduk från närmaste solstol, svepte den om mig och torkade ansiktet. Mina händer skakade inte. Det förvånade mig nästan mer än knuffen.
– Erik, sa jag med en röst som var märkligt jämn. Du knuffade precis ner mig i poolen. Mot min vilja. Du förstörde min telefon. Den kostade åtta tusen. Jag förväntar mig att du swishar pengarna senast i morgon.
Han slutade skratta. Inte länge. Knappt en halv sekund. Sedan drog han fram det där leendet igen.
– Men Anna, ge dig. Det var ju ett skämt. Köp en ny bara.
– Pengarna i morgon, upprepade jag. Annars gör jag en polisanmälan. Det där var inget skämt, Erik. Det var fysiskt våld.
Det blev tyst. Till och med musiken verkade sjunka undan.
Johan stod bredvid mig. Han var också blöt; han hade hoppat i för att hjälpa mig, men jag hade redan tagit mig upp.
– Vi åker, sa han.
Och för första gången på sju år lade han inte till att Erik inte hade menat något illa.
I bilen satt jag på en handduk. Vatten droppade ner på sätet. Jag var genomvåt, rasande och samtidigt alldeles lugn. En konstig blandning. Ilskan brann inte. Den var kall, klar och skarp, som luften en vintermorgon.
Erik swishade aldrig några pengar. Inte dagen därpå. Inte efter tre dagar. Inte ens efter en vecka. Däremot skrev han till Johan: ”Säg åt din fru att sluta överdriva. Ett skämt är ett skämt. Hon kan vara tacksam för att jag över huvud taget står ut med henne på våra träffar.”
Johan visade mig meddelandet utan ett ord. Jag läste det. Och någonstans inom mig flyttade sig något, en gång för alla. Det gick inte sönder. Nej, det var mer som en spak som till sist gled in i rätt läge.
En vecka senare hade vi middag hemma hos oss. Till hälften privat, till hälften affärsmässig. Jag hade bjudit in två möjliga franchisepartners. Johan hade bjudit några kollegor. Erik bjöd in sig själv. Han ringde Johan och sa: ”Jag hörde att ni ska ha folk hemma. Jag och Maria kommer.” Johan frågade mig först. Jag svarade att han fick komma.
Vi blev tolv personer runt det långa bordet i vårt vardagsrum. Jag hade stått i köket i två dagar. Inte för att imponera på Erik, utan för att Lindberg och Bergström skulle komma. De ägde en kafékedja i Umeå och övervägde att gå in i mitt franchisekoncept. Middagen betydde något. På riktigt.
Erik dök upp i sin vanliga skjorta, med en vinflaska för två hundra kronor och Maria vid sin sida. Han kramade Johan, nickade åt mig och satte sig. Den första timmen uppförde han sig nästan normalt. Han drog några skämt, berättade om resan till Turkiet och berömde maten. Ett ögonblick hann jag till och med tänka att händelsen vid poolen kanske hade lärt honom något.
Det hade den inte.
Vid desserten hade jag serverat små tarteletter med bärkräm, också gjorda från grunden. Då lutade sig Erik bakåt på stolen med ett glas rött i handen. Blicken var blank och självgod.
– Anna är ju inte bara fantastisk på att laga mat, sa han och vände sig mot Lindberg. Hon är rätt imponerande på att äta också. Johan, berätta nu, hur mycket kan hon få i sig på en gång?
Lindberg höjde ögonbrynen. Bergström lade långsamt ner sin gaffel.
Jag satt vid bordets andra ände. Framför mig låg en tartelett på assietten. Bärkrämen hade jag kokat själv samma morgon. Fyra timmar i köket. Två dagars förberedelser. Franchisepartners. Mitt hem. Mitt bord. Min mat.
Och så han. Igen.
Inom mig blev allt mycket stilla. Det var inte ilska längre. Bara tystnad. Den sortens tystnad som uppstår precis innan ett beslut fattas.
Jag reste mig utan brådska. Tog upp mobilen, den nya som jag hade köpt efter att den gamla förstörts. Åtta tusen kronor ur min egen ficka, eftersom Erik aldrig hade betalat.
Jag letade fram Sofias nummer och tryckte på ring.