– Sofia, sa jag när hon svarade. Runt bordet tystnade samtalen. – Det är Anna. Ja, jag vet att det är kväll. Lyssna, kan du ta fram ett meddelande till i morgon bitti om att vi säger upp samtliga pågående avtal med Bris Media? Alltihop. Designen, sociala medier, kampanjerna inför säsongerna. Varenda avtal. Ange bristande kvalitet i kommunikationen som skäl. Ja, för alla fem enheterna. Ja, jag är helt säker. Vi hittar en ny leverantör under veckan. Tack.
Jag lade ifrån mig mobilen på bordsskivan och vände blicken mot Erik.
Han hade ännu inte förstått. Inte fullt ut. Han stirrade på mig som om jag plötsligt hade börjat tala ett språk han aldrig hade hört förut.
– Anna, sa han långsamt. – Vad håller du på med?
– Erik, svarade jag lugnt. – Konditor Plus är mitt bolag. Söta Verket är min kedja. Fem konditorier. Trettiotvå anställda. I sex år har din byrå levt på uppdrag från mig. Fyrahundraåttiotusen kronor om året. Nästan hälften av din omsättning. Jag har kontrollerat siffrorna.
Hans ansikte förändrades steg för steg. Först kom förvirringen. Sedan började han räkna. Därefter sjönk innebörden in. Och sist såg jag rädslan.
– Vänta nu, sa han och ställde ner glaset så hastigt att vin skvätte ut över duken. – Menar du att Konditor Plus är ditt? Är Sofia din projektledare?
– I sex år, sa jag. – I sex år har du gjort reklam åt min kedja. Och i sju år har du passat på att förolämpa mig varje gång vi träffats. Du knuffade ner mig i poolen. Du förnedrade mig framför mina franchisepartners. Här. I mitt eget hem.
Lindberg satt alldeles stilla. Bergström såg på Erik med en min jag kände igen. Så ser man på något litet och äckligt som krupit upp på tallriken.
– Anna, men vänta, sa Erik och reste sig. Hans händer darrade. För första gången under alla dessa år såg jag honom tappa kontrollen på riktigt. – Det här är ju affärer. Vi behöver inte blanda ihop saker. Johan och jag är vänner. Jag visste inte. Fattar du? Jag visste ju inte!
– Nej, du visste inte att Konditor Plus var mitt, sa jag och nickade. – Men du visste mycket väl att jag var en människa. Det räckte inte för dig.
Maria satt som förstenad med blicken sänkt mot bordet. Precis som alltid.
Johan tittade på mig. Han avbröt mig inte. För första gången på åtta år försökte han inte stoppa mig.
– Anna, sa Erik och tog ett steg närmare. – Vi kan prata om det här. Inte här. Bara du och jag. Jag kan—
– Nej, sa jag. – Du har haft sju år på dig att förnedra mig inför andra. Nu får du höra mitt svar inför andra. Avtalen avslutas. Det är mitt beslut.
Sedan satte jag mig igen. Jag tog en liten tartelette från fatet och bet av en bit. Bärkrämen var perfekt. En mjuk ton av vanilj, den friska syran från hallonen. Jag kände mig märkligt nöjd.
Erik stod kvar mitt i mitt vardagsrum, med vinfläcken på duken framför sig och ett ansikte jag aldrig tidigare hade sett hos honom. Till slut vände han sig om och gick. Maria följde efter utan ett ord. Ytterdörren slog igen bakom dem.
Tystnaden lade sig över bordet. Jag drack upp mitt vatten.
Lindberg harklade sig försiktigt.
– Anna, sa han, – jag måste ändå säga att ert franchisekoncept faktiskt är väldigt intressant.
Då log jag. För första gången den kvällen log jag på riktigt.
Senare, när gästerna hade gått, stod Johan och jag i köket och plockade undan efter middagen. Han sa ingenting på länge. Till slut bröt han tystnaden.
– Du förstår att han kommer ringa mig varje dag nu?
– Ja, det förstår jag.
– Och vad ska jag säga till honom?
– Sanningen. Att han kom hem till mig och förolämpade värdinnan vid hennes eget bord.
Johan ställde en tallrik i diskhon och såg på mig.
– Jag borde ha satt stopp för honom för länge sedan.
Jag svarade inte. För det var sant. Det borde han ha gjort. Men han gjorde det inte. Och även det hörde till den här historien.
Två månader gick. Erik förlorade mina uppdrag. Fyrahundraåttiotusen kronor om året är inget litet hål i en byråbudget. Han tvingades säga upp tre anställda och flytta till ett mindre kontor. Det var Johan som berättade det för mig. Han åkte fortfarande hem till Erik varannan vecka.
Jag har hört att Erik numera säger till folk att jag är hämndlysten. Att jag utnyttjade situationen. Att jag blandade ihop privatliv och affärer. Att en riktig företagare inte beter sig så.
Kanske har han rätt. Eller också knuffar en riktig företagare inte ner sin kund i en pool.
Jag hittade en annan byrå. De gör jobbet minst lika bra. Dessutom är de artiga. Märkligt, eller hur? Det visade sig alltså vara fullt möjligt att skapa reklam utan att samtidigt förolämpa kunden.
Johan träffar fortfarande Erik på egen hand. Jag förbjuder honom inte. Det är hans vän. Men Erik har aldrig mer suttit vid vårt bord. Och jag känner mig lugn. För första gången på sju år är jag faktiskt lugn på riktigt.
Ändå finns det en fråga som inte riktigt lämnar mig.
Gick jag för långt när jag sa upp avtalen inför hans partners? Eller var det han själv som hade bäddat för det, under alla dessa år, genom sextio möten, genom orden ”tjock idiot” och genom poolen? Vad hade ni gjort?