Hustrun råkade höra samtalet mellan sin man och hans mor – och på morgonen bestämde hon sig för att packa sina saker
Anna vaknade av röster som sipprade in från köket. Hon vred huvudet mot klockan. Halv två på natten. En stund låg hon alldeles stilla under täcket och försökte förstå vem som kunde sitta uppe vid den här tiden. Sedan kände hon igen rösten.
Det var Margareta.
— Erik, hur länge ska du egentligen stå ut med det här? väste hon. Hon har tagit sig alldeles för stora friheter!
Anna stelnade till. Vem talade de om?
— Mamma, sänk rösten. Anna sover, svarade hennes man dämpat.
— Det struntar jag i! Låt henne höra! Då kanske hon äntligen begriper vad hon håller på med!
Hjärtat började slå så hårt i Annas bröst att det kändes som om ljudet måste höras genom väggarna. Nu fanns det ingen tvekan längre. Det var henne samtalet gällde.
— I går sa jag till henne att potatisen behövde skalas, fortsatte Margareta ilsket. Och vet du vad hon svarade? Att hon själv visste när hon skulle göra det! Har du hört något sådant? Mot mig, i min ålder!
— Mamma, snälla…
— Försvara henne inte! Jag har tigit i trettiofem år! Jag trodde att hon med tiden skulle komma till förstånd och förstå vem som bestämmer i det här huset. Men nej, det blir bara värre!
Anna slöt ögonen. Herregud, vad pratade människan om? Vilken potatis? Hon hade ju städat, lagat mat och tvättat hela dagen i går. Och nu var det alltså potatisen som var problemet?
— Och förresten, se bara på henne, fortsatte svärmodern. Hon går omkring här som om hon vore någon sorts prinsessa. Vad kan hon egentligen? Laga ordentlig mat kan hon inte, sköta ett hem kan hon inte…
— Mamma, låt det vara.
— Nej, det tänker jag inte! Erik, är du en man eller inte? Varför låter du din fru tala om för dig vad du ska göra?
— Ingen talar om för mig vad jag ska göra!
— Jo, det är precis vad hon gör! Minns du när du ville byta bil? Hon satte sig emot. När du ville köpa sommarstuga? Samma sak där. I allt ska hennes åsikt räknas först!
Anna satte sig långsamt upp i sängen med munnen halvöppen. Vilken bil? Vilken sommarstuga? De hade ju alltid fattat sådana beslut tillsammans. Eller hade hon inbillat sig det?
— Vet du vad jag tror? Margaretas röst blev lägre, men desto giftigare. Hon uppskattar dig inte. Inte det minsta.
— Mamma…
— Säg inte bara ”mamma” till mig! Jag ser ju hur det är. Du sliter som ett djur, och hon då? Hon ligger på soffan och glor på tv!
Anna drog häftigt efter andan. Ligger på soffan? Var kvinnan blind? Eller ville hon helt enkelt inte se att Anna arbetade från morgon till kväll utan att knappt sätta sig ner?
— Och otacksam är hon dessutom! lade Margareta till. Tänk på allt jag har gjort för henne. När hon var sjuk tog jag hand om henne. När ni hade det knapert hjälpte jag till. Och ändå uppför hon sig som om hon hade rätt att se ner på mig!
— Ingen ser ner på dig, mamma.
— Jo, det gör hon visst! I går frågade jag varför hon inte svarade när jag ringde. Då påstod hon att hon var upptagen. Upptagen! Vad kan hon möjligen ha varit så upptagen med?
Anna mindes gårdagen tydligt. Fem missade samtal från svärmodern. Ja, hon hade inte svarat. Hon hade stått vid spisen och lagat lunch åt hela familjen.
— Erik, sade Margareta nu så lågt att Anna knappt uppfattade orden, tycker du inte att det är dags att göra något åt det här?
— Vad menar du?
— Ja… du måste tala allvar med henne. Förklara hur man beter sig. Hon verkar ju tro att hon kan göra precis som hon vill.
— Mamma, Anna och jag har levt tillsammans i trettiofem år…
— Just det! I trettiofem år har du stått ut! Och hon då? Vad har hon gjort för dig? Barnen uppfostrade hon inte ordentligt, hemmet är ett enda kaos…
Annas händer knöts hårt under täcket. Barnen? Hade hon inte uppfostrat dem? Och hemmet… Gud, hur kunde Margareta ens säga sådant?
— Jag säger inte att du ska kasta ut henne, fortsatte svärmodern. Men hon måste sättas på plats. Hon måste få veta var hon hör hemma.
Därefter föll en lång tystnad. Anna satt orörlig och lyssnade med hela kroppen spänd.
— Okej, mamma. Det är sent. Gå och lägg dig nu.
— Tänk på det jag har sagt, Erik. Tänk noga.
Tofflor hasade över golvet, sedan slog en dörr igen. Efter en stund gick hennes man in i badrummet. När han kom tillbaka lade han sig bredvid henne som om ingenting hänt. Snart andades han lugnt och jämnt.
Anna däremot låg kvar med blicken fäst i taket. Sömn fanns inte längre.
På morgonen steg Erik upp precis som vanligt. Han visslade glatt i duschen, åt sin frukost och läste nyheterna i mobilen.