— Erik, sade Anna och ställde kaffekoppen framför honom. Vi måste prata.
— Mm, svarade han utan att lyfta blicken.
— Jag menar allvar. Vi behöver verkligen prata.
— I kväll, Anna. Jag har bråttom nu. En viktig presentation väntar.
Han kysste henne hastigt på kinden och gick. Samma lilla kyss, samma rutin, samma morgon som alla andra. Som om samtalet under natten aldrig hade ägt rum.
Anna blev sittande vid bordet och såg på kaffet han bara druckit halva koppen av. Hur kunde man leva så? Dela hem med en människa och ändå inte bli sedd av honom?
Vid nio ringde Margareta.
— Anna, varför svarade du inte i telefon i går?
— Jag hade mycket att göra.
— Mycket att göra! fnös svärmodern. Vad i hela friden kunde du ha varit så upptagen med?
Anna teg. Det fanns ingen mening med att förklara. Margareta skulle ändå inte förstå.
— Hör på nu, fortsatte hon. Jag kommer förbi i dag. Det finns saker vi måste reda ut.
— Vad då för saker?
— Det får du se. Jag är där vid tolvtiden.
Samtalet bröts. Anna stod kvar med mobilen i handen och plötsligt blev allt märkligt klart. Hon orkade inte längre. Hon orkade inte höra de ständiga tillrättavisningarna, inte svälja de eviga förebråelserna, inte bo kvar i ett hem där man talade om henne som om hon vore en främling.
Hon reste sig och gick in i sovrummet. Längst inne i garderoben hittade hon den gamla resväskan, den de hade köpt inför bröllopsresan. Den var dammig, och handtaget hängde nästan löst.
Sedan började hon packa. Långsamt, metodiskt. Klänningar, blusar, underkläder. Händerna darrade, men hon fortsatte ändå.
Vart ska jag ta vägen? tänkte hon. Till Maria? Min dotter kommer att bli förskräckt. Hon kommer att fråga: mamma, har ni grälat? Och vad ska jag svara? Att pappa och farmor tycker att jag är en latmask?
Hon lade ner fotografier på barnen, sina papper och några av de böcker hon tyckte mest om. Väskan visade sig vara för liten. Trettiofem år av ett liv fick plats i en enda sliten resväska.
Till slut satte hon sig på sängkanten och började gråta. Tyst, utan hulkningar.
Porttelefonen ringde. Margareta hade kommit tidigare än hon sagt.
— Öppna! ropade hon genom apparaten.
Anna torkade kinderna med handryggen och gick ut för att släppa in henne. Svärmodern stormade in i hallen som en befälhavare på väg mot fronten.
— Nå, ska vi prata? sade hon och marscherade rakt in i köket. Hon slog sig ner vid bordet. Sätt dig.
Anna satte sig mitt emot henne. Hon betraktade kvinnan framför sig och tänkte: var det verkligen henne jag har varit rädd för i trettiofem år?
— Så här ligger det till, började Margareta. Jag talade med Erik i går. Länge.
— Jag hörde det.
— Jaså, du hörde? Svärmodern rynkade pannan. Då förstår du alltså vad det handlar om.
— Inte särskilt.
— Anna, sade Margareta, och rösten fick plötsligt en överdrivet välvillig ton. Du är en förståndig kvinna. Du kan väl inte på allvar påstå att du inte märker vad som håller på att hända?
— Och vad är det som händer?
— Du har förändrats. Väldigt mycket. Du har blivit så… egensinnig.
Anna svarade inte.
— Förr lyssnade du på mig. Du tog till dig mina råd. Men nu? Nu säger du emot.
— När har jag gjort det?
— Hela tiden! I går också! Jag frågade varför du inte svarade i telefon, och du käftade tillbaka.
— Jag sa att jag var upptagen.
— Just det! Med den där tonen! Margareta slog handflatan i bordet. Och i förrgår var det samma sak. Jag sa att soppan var för salt. Du teg bara. Inte ens en ursäkt fick jag.
Anna såg på henne och kände nästan förundran. Hur hade hon kunnat undgå att se detta vanvett tidigare?
— Margareta, sade hon lugnt. Åt du av soppan?
— Vad har det med saken att göra?
— Åt du, eller åt du inte?
— Ja… jag smakade.
— Du tog en enda sked och bestämde att den var för salt.
— Ja! Och?
— Erik åt upp hela tallriken. Han tog dessutom en portion till.
För ett ögonblick tappade svärmodern fattningen, men hon samlade sig snabbt.
— Av artighet! Min Erik är hänsynsfull, han vill inte såra någon.
— Jag förstår, sade Anna och reste sig. Margareta, jag måste gå.
— Gå? Vart då? Vi är inte färdiga här!
— Jo, det är vi.
Anna lämnade köket och gick mot hallen, där resväskan stod. Margareta följde efter och stannade tvärt, alldeles förstummad.