Hon stirrade på resväskan som om den plötsligt hade dykt upp ur tomma intet.
— Har du blivit från vettet?
— Kanske det, svarade Anna och sköt väskan närmare ytterdörren.
— Anna! Anna, kom tillbaka hit genast! Vad är det här för dumheter?
Men Anna hade redan tagit ner sin kappa från kroken. Margareta for efter henne, nästan snubblande i hallen, och försökte gripa tag i ärmen.
— Förstår du över huvud taget vad du håller på med? Erik kommer att bli sjuk av oro! Och barnen då, vad ska de säga?
— Barnen är vuxna, sade Anna utan att vända sig om. De kommer att förstå.
— Du är inte klok! Du är fullständigt vansinnig! För vad? För ett enda samtal?
Då stannade Anna och såg på henne.
— Ett enda? Margareta, du har talat till mig på det här sättet i trettiofem år.
— Jag har alltid talat ordentligt med dig!
— Ordentligt? Anna gav ifrån sig ett kort, torrt skratt. Minns du när Johan blev sjuk? Det var för två år sedan.
— Och?
— Jag satt hos honom på sjukhuset i tre veckor. Och du sade till Erik att jag gjorde det med flit, bara för att slippa hushållsarbetet.
— Det där har jag aldrig sagt!
— Jo. Det sade du. Till mig. Och när Maria tog examen, minns du det? Hon hade köpt en ny klänning, hon var så fin och glad. Men du kunde inte låta bli. Du sade att det var onödigt slöseri och att hennes föräldrar var snåla.
Margaretas kinder blossade upp.
— Det där… det var inte alls så!
— Precis så var det. Och det finns hundra sådana exempel. Hundra, Margareta!
I samma ögonblick vreds nyckeln om i låset. Erik kom hem.
— Hej på er! ropade han muntert från dörren. Jag slutade lite tidigare i dag…
Han tystnade när han fick syn på resväskan.
— Vad betyder det här?
— Din hustru har tappat förståndet! skrek Margareta genast. Hon tänker ge sig av!
Erik lät blicken gå från Anna till sin mor och sedan till väskan.
— Anna… menar du allvar?
— Ja.
— Varför? Vad har hänt?
— Vet du inte det?
— Nej.
Anna satte sig långsamt på den lilla bänken i hallen.
— Erik, i går pratade du med din mamma. Kommer du ihåg?
Färgen försvann ur hans ansikte.
— Du… hörde det?
— Varenda ord. Att jag är otacksam. Att jag behöver sättas på plats. Att jag inte uppskattar dig.
— Anna, det var inte… vi menade inte…
— Inte vad? Hon reste sig igen. Sade ni inte så? Eller var det inte mig ni talade om?
— Mamma var bara upprörd över det som hände i går…
— Över det som hände i går? Annas röst brast till. För att jag inte svarade i telefon? Jag stod ju och lagade mat åt er! Åt er båda!
— Anna, försök lugna ner dig…
— Nej, jag tänker inte lugna ner mig. Vet du vad sanningen är, Erik? I trettiofem år har jag varit en bra hustru. Jag har lagat mat, tvättat, uppfostrat barn, tagit hand om dig och om hemmet. Och vad fick jag tillbaka?
— Vad är det du säger? Vi är ju en helt vanlig familj.
— Vanlig? Anna log bittert. Är det en vanlig familj när mannen sitter med sin mamma och dömer sin hustru bakom hennes rygg?
— Vi dömde dig inte.
— Vad gjorde ni då? Diskuterade vädret? Hon vände sig mot Margareta. Och du, vem har gett dig rätten att bestämma hur jag ska leva?
— Jag är hans mor! utbrast Margareta, djupt förolämpad.
— Hans mor. Inte min. Jag är inte skyldig dig någonting.
— Jo, det är du! Du är skyldig mig respekt!
— För vad? För att du förödmjukar mig? För att du lägger dig i allt? För att du vänder din son mot mig?
— Erik! Margareta pressade handen mot bröstet. Hör du hur hon talar till mig?
— Jag hör, sade Erik lågt.
— Och? Tänker du låta henne behandla mig så här?
Det blev alldeles tyst i hallen. Anna såg på sin man och väntade. Nu skulle allt avgöras. Nu skulle han välja.
Till sist drog Erik ett djupt andetag.
— Mamma… kanske borde du faktiskt inte ha…
— Inte ha vad? frågade Margareta misstroget.
— Inte ha talat om Anna på det där sättet.
— Så du tar hennes parti nu?
— Jag tar ingens parti. Men hon är min hustru. Hon har varit min hustru i trettiofem år.
Margareta gapade. Hon öppnade munnen, stängde den igen och öppnade den på nytt, utan att först få fram ett ord.
— Nåväl! fick hon till slut ur sig. Då förstår jag. Då behöver ni mig inte längre!
— Mamma, vad har det med saken att göra?
— Allt! Jag har levt hela mitt liv för er skull, och nu… Hon ryckte åt sig sin handväska. Bra. Då får ni klara er utan mig!
Dörren slog igen bakom henne med en smäll som fick spegeln i hallen att darra. Kvar stod Erik och Anna, ensamma i den plötsliga tystnaden.
— Anna, sade han och gick ett steg närmare. Var det verkligen nödvändigt att göra så här? Hon är ju ändå gammal…
Anna såg på honom, utmattad.