— Erik, sade hon lågt. Du har verkligen inte förstått någonting.
— Vad är det jag inte har förstått? Han satte sig bredvid henne på bänken i hallen. Förklara för mig.
Anna betraktade honom länge. De grånande tinningarna, blicken som blivit tröttare med åren, de fina rynkorna kring ögonen. Ett ansikte hon kunde utan och innan. Ett ansikte hon älskade.
— Erik, viskade hon. Älskar du mig?
— Naturligtvis gör jag det. Vad är det för fråga?
— Varför teg du då när din mamma förolämpade mig?
— Jag har ju sagt… du borde inte ha talat till henne på det där sättet…
— Det säger du nu, Erik. Men i går sade du ingenting. Och du har varit tyst i trettiofem år.
Han drog handen över pannan, som om orden hade slagit emot honom.
— Anna, hon är min mamma. Hur skulle jag kunna vara hård mot henne?
— Men mot mig går det bra?
— Vad menar du med det?
— Jag menar att jag också är en människa! Anna reste sig hastigt. Jag har också känslor. Jag blir också sårad.
Erik svarade inte. Han satt kvar och stirrade ner i golvet.
— Vet du, fortsatte hon efter en stund, din mamma hade rätt i en sak. Jag har faktiskt förändrats.
— På vilket sätt?
— Förr var jag rädd. Rädd för att göra dig ledsen, rädd för att stöta mig med henne. Jag tänkte att om jag bara stod ut lite till, så skulle hon en dag acceptera mig.
— Men hon har ju accepterat dig för länge sedan.
— Accepterat? Anna skrattade kort, utan glädje. Hon har accepterat mig som man accepterar en tjänare. Någon som tiger, lyder och gör det hon blir tillsagd.
— Anna, nu tar du i…
— Nej, det gör jag inte. Hon satte sig igen och tog hans hand mellan sina. Erik, lyssna på mig nu. Lyssna ordentligt.
Han nickade långsamt.
— Jag är trött på att alltid vara den som har fel. Trött på att behöva försvara varje ord jag säger. Trött på att bo i ett hem där jag inte blir respekterad.
— Jag respekterar dig.
— Gör du det? Varför har du då aldrig försvarat mig? Inte en enda gång under trettiofem år har du sagt till din mamma att nu räcker det.
Erik blev sittande länge utan att säga något. Till slut drog han ett djupt andetag.
— Jag vet inte. Kanske… kanske har jag bara vant mig.
— Precis. Du har vant dig. Och jag har vant mig av med att tåla det.
— Och nu? Han såg mot resväskan. Tänker du verkligen gå?
— Jag vet inte, svarade Anna ärligt. Det beror på dig.
— På mig?
— Erik, jag vill inte förstöra vår familj. Men jag tänker inte fortsätta leva som vi har gjort hittills.
— Hur vill du då ha det?
— Jag vill att du ska vara min man, inte din mammas lilla pojke. Jag vill att min åsikt ska betyda något. Och jag vill att din mamma slutar styra i vårt hem.
— Hon styr inte…
— Jo, det gör hon. Och det vet du också.
Erik reste sig och började gå fram och tillbaka i hallen med rastlösa steg.
— Anna, hur ska jag få henne att förstå det? Hon är van vid att det är så här.
— Då får hon vänja sig av med det. Det är hennes ansvar.
— Det låter enkelt när du säger det.
— Erik. Anna gick fram till honom. Du måste välja. Antingen är det din mamma som bestämmer över vårt liv, eller så är det vi själva. Något tredje finns inte.
Han stod tyst länge. Sedan lade han armarna om henne.
— Okej, sade han lågt. Vi försöker.
— Vad är det vi försöker?
— Att leva annorlunda. Utan att låta mamma lägga sig i allt.
— Och om hon blir sårad?
— Då blir hon sårad. Sedan lugnar hon sig. Vart skulle hon annars ta vägen?
För första gången den dagen drog Anna på munnen.
— Betyder det att jag kan ställa undan resväskan?
— Ja. Gör det.
Hon bar tillbaka väskan till sovrummet och började lägga in kläderna i garderoben igen. Erik stod kvar i dörröppningen och såg på henne.
— Anna?
— Ja?
— Var soppan verkligen god i går?
— Ja. Mer än god.
— Jag anade det. Han log svagt. Mamma fick bara för sig något.
På kvällen ringde Margareta. Samtalet blev långt, och Eriks röst lät både spänd och ovanligt bestämd. Anna hörde bara hans svar från vardagsrummet.
— Nej, mamma, vi har inte bråkat… Ja, allt är bra… Nej, ingen försöker stänga dig ute… Men vi måste komma överens om vissa saker… Vad för saker? Att vi talar med varandra som människor, till att börja med.
När han lade på luren vände han sig mot Anna.
— Hon kommer i morgon. Hon vill prata.
— Då får hon komma, svarade Anna stilla. Men den här gången pratar vi på ett annat sätt.
— Ett annat sätt?
— Som jämlikar. Jag är inte en liten flicka som behöver uppfostras.
Erik nickade.
— Jag förstår.
Och Anna kände det då. Någonting hade faktiskt rubbats, rört sig, förändrats. Kanske skulle allt inte bli annorlunda genast. Kanske skulle det inte vara lätt, och kanske skulle de behöva kämpa mer än en gång.
Men något hade börjat.
För första gången på många år kände hon att hemmet verkligen var hennes hem.