— Mamma undrar när du får din första lön på den nya tjänsten. Vi måste ju få bort hennes lån! kastade Erik ur sig utan att lyfta blicken från mobilen.
— Jag tänker inte betala för din familj. Är det tydligt nog? svarade Anna rakt, utan att höja rösten. Ändå var tonen så kylig att luften i köket tycktes stelna.
Erik höjde långsamt ögonen från kaffekoppen, där skummet runnit i en tunn rand längs porslinet. Först verkade han inte riktigt förstå vad hon hade sagt. Eller så ville han inte förstå.
— Vad menar du med ”betala”? frågade han och rynkade pannan.
— Precis det jag säger, svarade Anna behärskat. Jag är ingen bankomat. Och det är inte min skyldighet att försörja din mamma, din syster och hennes barn.
— Anna, nu pratar du strunt, försökte Erik säga med ett skratt, men leendet blev stelt och misslyckat. Det handlar inte om några enorma summor. Mamma bad bara om lite hjälp. Hon ligger efter med räkningarna, och så är det badrummet… rören läcker…
— Just det, avbröt hon honom. ”Bara lite hjälp.” ”Tillfälliga problem.” Jag har hört samma sak i tre år, Erik. Hur länge ska det fortsätta?
Hon sköt ut stolen, reste sig från bordet och började gå av och an över köksgolvet. Utanför fönstret gled tunga grå moln långsamt förbi. Det var mitten av oktober, kallt regn hade fallit hela dagen och på fönsterblecket låg mörka, våta strimmor efter dropparna. Det var lördag, en dag som borde ha varit lugn, men hela rummet var mättat av bråk.
— Anna, sa han lågt, mamma är ingen främling. Hon är ensam, det vet du. Sedan pappa dog…
— Börja inte, skar hon av. Jag förstår allt det där. Men att hjälpa någon är en sak. Att betala för någon annans dåliga beslut är något helt annat. För ett år sedan drog hon igång en renovering fast hon inte hade någon stabil inkomst. Sedan tog hon lån, och nu betalar du tusen kronor i månaden åt henne. När jag frågar var pengarna ska tas ifrån säger du bara: ”Det löser sig.” Då får vi väl lösa det nu.
Erik sjönk tillbaka på stolen och pressade händerna mot ansiktet.
— Du har ju blivit befordrad, sa han till slut. Du kommer få en ordentlig lön. Varför missunnar du henne det?
Orden träffade hårdare än om han hade skrikit.
— Missunnar? upprepade hon långsamt. Nej, Erik. Det är inte det. Det som gör ont är att jag har slitit i två år för att vi äntligen skulle kunna ta oss upp ur det här hålet. För att vi skulle få andas lite. Och du räknar redan med att jag ska kasta allt på nytt åt din mamma, som tycker att du är skyldig henne resten av livet.
Erik teg. Något rörde sig inom honom, men det var varken ren ilska eller tydlig skuld. Snarare förvirring. Det kändes som om samtalet plötsligt hade rusat iväg mycket längre än han tänkt, som om han bara råkat säga fel ord och allt därefter hade fallit samman.
Anna vände sig mot fönstret. I den immiga rutan såg hon sin egen spegelbild: ett trött ansikte och ögon där alldeles för mycket osagt hade samlats.
— Jag är inte emot att man hjälper, sa hon tyst. Men när hjälp förvandlas till en plikt, då är det inte längre hjälp. Då är det beroende. Och förlåt, men jag vill inte vara en del av er familjebudget.
— Inte ”er”. Min, rättade han henne automatiskt.
— Nej, exakt er, svarade hon genast. Din mamma, din syster, hennes barn. Och du, deras garanti. Jag däremot är källan de kan ösa ur. Visst är det så?
Han ville protestera, men orden fastnade. Hon hade träffat för nära.
Kvällen innan hade Anna kommit hem sent. Hon var utmattad, huvudet bultade av jobbet. Helt oväntat hade vd:n kallat in henne och berättat att den tidigare avdelningschefen skulle sluta. Platsen blev ledig. De ville erbjuda den till henne. Lönen skulle nästan fördubblas. Tjänsten var tung. Ansvaret ännu tyngre.
Hela kvällen hade hon rört sig genom lägenheten som om golvet varit minerat. Ena stunden öppnade hon datorn och bläddrade bland jobbannonser, nästa slog hon igen den, satte på vatten och glömde bort kastrullen. När Erik kom hem hade hon bara sagt:
— De har erbjudit mig en befordran.
Han hade blivit förvånad, sedan glad, och dragit henne intill sig. Därefter kom frågan:
— Vad får du i lön?
Det var där allt hade börjat.
— Anna, lilla du, sa han nu med mjukare röst, du missförstår bara. Vi är ju en familj. Allt vi har är gemensamt.
— Inte allt, svarade hon skarpt. Jag har aldrig skrivit under på att finansiera dina släktingar.
— Men du fattar väl att mamma inte ber av elakhet. Hon har det faktiskt svårt.
— Svårt är det när man inte har något val, Erik. Din mamma väljer däremot alltid den bekvämaste lösningen. Hon ringer dig och säger: ”Min son, hjälp mig.” Och du hjälper. Varenda gång. Även när det betyder att vi själva knappt har något kvar efteråt.
— Så du missunnar henne hjälp? gick han till motangrepp igen. Efter allt fint mamma har gjort för dig?
— Vad exakt? Anna vände sig tvärt mot honom. Påminn mig gärna. Vad har hon gjort för mig personligen? När jag låg sjuk i vintras, ringde hon ens en gång? När vi bodde i hyreslägenhet och jag bad henne låna oss till den första insatsen, svarade hon: ”Ni får klara er själva, ni är unga.” Men nu, när jag äntligen kanske får en högre tjänst, minns alla plötsligt att jag också tillhör familjen. Praktiskt, eller hur?
Han svarade inte.
Klockan på väggen tickade högt i köket, nästan demonstrativt.
Anna reste sig, fyllde ett glas med vatten och tog några klunkar. Rösten darrade, men orden var exakta.
— Erik, jag säger inte att vi aldrig ska hjälpa. Jag säger bara att min lön inte ska bli en ursäkt för nya åtaganden. Jag har inte ens tackat ja till tjänsten än.
— Har du inte tackat ja? Han spärrade upp ögonen. Vad menar du? Varför inte?
— För att jag inte är säker på att jag klarar det. Gruppen är svår, det finns intriger, arbetssättet är nytt. Jag vill inte kasta mig in i något med förbundna ögon.
Ett hånfullt leende drog över hans ansikte.
— Skojar du? Det här är ju vad du har kämpat för hela livet. Du har ständigt klagat på att ingen uppskattar dig. Och nu, när du får chansen, börjar du tvivla?
— Jag tvivlar inte, sa hon lågt. Jag vill bara veta om jag verkligen är redo för ansvaret.
— Anna, började han och lade handen på bordet medan han lutade sig närmare, om de har erbjudit dig tjänsten.