då betyder det att du är redo. Begriper du inte det?
Hon såg länge på honom. Plötsligt stod det klart för henne att det inte fanns någon värme i hans röst, inget stöd. Bara kalkyl. Han sade inte: ”Jag tror på dig.” Han sade, på sitt sätt: ”Det här lönar sig.”
— Jag behöver tid, svarade hon.
— Visst, sa Erik och lutade sig tillbaka på stolen. Men kom ihåg en sak: sådana erbjudanden får man inte två gånger.
Nästa morgon började med att telefonen ringde. Det var hans mamma. Anna stod i badrummet och borstade tänderna, medan Erik talade högt ute i köket, nästan som om han ville att hon skulle höra vartenda ord.
— Ja, mamma, självklart. Oroa dig inte, jag ordnar det. Ja, Anna går säkert med på det, vart skulle hon annars ta vägen?
Hon spottade ut tandkrämen och blev stående alldeles stilla.
”Vart skulle hon annars ta vägen?”
Orden ekade i henne.
Samtalet i köket senare blev egentligen bara en fortsättning på allt som redan legat och jäst mellan dem. Inget av det som sades var nytt. Det hade funnits där länge, bara att ingen hade velat lyssna.
— Okej, sa Erik till slut och vände bort blicken. Jag fattar. Du vill inte hjälpa till, så låt bli då.
— Jag vill att du själv ska vilja sluta låta din mamma ställa sig mellan oss hela tiden, svarade Anna. Mer än så begär jag inte.
Han såg på henne med en trött, nästan uppgiven min, som om hon var en människa det inte gick att resonera med.
— Anna, du gör allting så fruktansvärt komplicerat.
— Och du förenklar allt tills inget längre betyder något, sa hon och reste sig från bordet. Kanske är det just därför vi aldrig kommer någonstans.
Hon gick in i rummet och stängde dörren efter sig. Sedan tog hon fram mobilen och öppnade chatten med sin chef. För tredje gången skrev hon meddelandet, raderade det och skrev det igen:
”Jag tackar ja till erbjudandet. Jag är redo att börja på måndag.”
Fingret svävade över skicka-knappen. Hon drog in luft djupt i lungorna. Sedan tryckte hon.
Skärmen blinkade till. Därefter blev det tyst.
Från köket hördes porslin skramla. Erik pratade antagligen med sin mamma igen.
Anna stod vid fönstret och tänkte att det kanske var först nu hon på riktigt började bli vuxen.
Inte när hon tog examen. Inte när hon gifte sig. Inte heller när hon fick den nya tjänsten.
Utan nu, i samma ögonblick som hon för första gången sade: nej.
— Är det här en arbetsplats eller en cirkus? hördes en röst från dörren, och rummet tystnade omedelbart.
Anna stod på tröskeln till sitt nya kontor med en mapp tryckt mot sidan och ett spänt leende på läpparna. Det var hennes första dag som chef för marknadsavdelningen, och den hade börjat med att tre medarbetare grälade om ett kundutkast. Rösterna var höjda, replikerna avbröt varandra, ingen lyssnade.
— Förlåt, sa flickan med glasögon borta vid fönstret. Vi skulle bara… reda ut några detaljer.
— Detaljer tar vi i konferensrummet, sa Anna och gick fram till sitt skrivbord. Här inne ska det vara arbetsro. Deadline är i morgon, och vi har inte tid att slösa bort dagen på bråk.
Alla stelnade till. Under några sekunder såg de bara på henne, prövande och en aning misstänksamt. Sedan muttrade en av killarna lågt:
— Jaha, då var det igång. Nya kvasten…
Anna låtsades inte höra. Hon startade datorn och började gå igenom rapporterna.
Efter tio minuter rådde fullständig tystnad.
Vid lunchtid hade hon redan förstått att hon inte direkt hade ärvt ett sammansvetsat team.
Avdelningen bestod av tolv personer, och minst hälften av dem verkade vara övertygade om att stolen hon satt på egentligen borde ha tillhört någon annan. Närmare bestämt Maria. Hon var lång, elegant på ett sätt som drog blickarna till sig, och hon talade alltid med en behärskad, affärsmässig ton. Hon hade arbetat där längre än de flesta, kände kunderna, skötte de största projekten och betraktade allt med en nästan demonstrativ likgiltighet.
— Om du vill kan jag visa dig alla pågående avtal, sa Maria efter lunch när hon stack in huvudet genom dörren. Bara så att du får en bild av var allt står.
— Gärna, svarade Anna. Efter tre passar bra. Då är jag klar med det här.
— Fint. Maria nickade, men dröjde kvar ett ögonblick, som om hon funderade på att säga något mer. — Bara… ta inte illa upp, okej? Men mycket här har fungerat på ett visst sätt länge. Och där uppe får de ibland för sig att allt plötsligt ska förändras bara för att det kommer in en ny chef.
— Vi får se vad som behöver ändras, sa Anna lugnt. Det viktiga är att arbetet fungerar.
När Maria hade gått släppte Anna långsamt ut luften ur lungorna. Hon kände mycket tydligt att hon i deras ögon var en främling.
Och just den känslan kände hon igen alldeles för väl. Hemifrån. Och nu, tydligen, även från jobbet.
När arbetsdagen var över dunkade det i huvudet. Hon kom ut på gatan och drog in den kalla Stockholmsluften djupt. Oktober gick mot sitt slut. De nedfallna löven låg mörka och fuktiga mot trottoaren, och gatlyktornas sken darrade i vattenpölarna.
Telefonen vibrerade.
”Erik.”
Hon svarade inte. Det kunde vänta. Det var fortfarande för tidigt för allt.
I stället började hon gå långsamt mot tunnelbanan.
Hon passerade kiosker, små kaféer och skyltfönster fyllda med hösterbjudanden. Människor skyndade förbi med kassar i händerna, någon skrattade högt längre fram på trottoaren. Inuti henne fanns däremot bara tomhet och stillhet.
Senare samma kväll, hemma — om den där hyrda ettan verkligen kunde kallas hemma — satte Anna på vattenkokaren och slog sig ner vid fönstret. Köket var litet, nästan trångt. På fönsterbrädan stod några små kaktusar som hon hade köpt under helgen, mest för att det åtminstone skulle finnas något levande där.
Ett nytt meddelande dök upp på mobilen.
Erik: ”Mamma undrar när du får lön. Värmeräkningen måste betalas.”
Anna betraktade skärmen länge. Sedan raderade hon bara meddelandet.
Utan att svara.
De följande dagarna fylldes till brädden. Hon kom tidigare än alla andra och gick sist. Hon satt böjd över kalkylblad, plöjde igenom gamla rapporter och formulerade om mejl till kunder som om varje rad kunde avgöra något.
På måndagen kallade vd:n in henne.
— Jag ser att du har kastat dig in i arbetet på allvar, sa han. Bra. Men försök att inte driva folk för hårt, är du snäll. Alla är redan spända efter Johans avgång.
— Jag förstår, svarade Anna.
— Det viktigaste är att du inte försöker bygga om allting från grunden direkt. Titta först på hur de arbetar. Se vem som klarar vad. Dra slutsatser sedan.
Hon nickade, även om hon innerst inne visste att hon inte hade råd att vänta. Kunderna, rapporterna, tidsfristerna och alla förseningar hade fallit över henne på en gång.
Under de första två veckorna åt hon knappt ordentligt. Hon levde på kaffe och torra smörgåsar från automaten.
Maria började allt oftare dyka upp med sina små ”goda råd”.