— Den där underleverantören bör du ta med silkesvantar, han vill gärna bli smickrad. Gå inte på för hårt.
— Den kunden skulle jag inte röra just nu. Han hade respekt för Johan, men dig litar han inte på än.
— Nyhetsbrevet där hade jag skrivit om från början till slut, men visst, om du vill kan du skicka det så där… fast vi kommer ändå att landa i min version till sist.
Att säga att Anna fick lust att svära vore en grov underdrift.
Ändå svalde hon det.
Tills vidare.
En kväll, när kontoret hade tömts och bara de två var kvar, ställde Maria plötsligt en fråga, som om den just råkat falla henne in:
— Du, stämmer det att du fick erbjudandet om befordran efter ett enskilt samtal med Lars?
Anna lyfte blicken från skärmen.
— Var har du hört det?
Maria ryckte lätt på axlarna.
— Jag har bara snappat upp lite här och där.
— Skvaller brukar vara favoritsysselsättningen för dem som saknar fakta, svarade Anna kyligt och böjde sig åter över dokumenten.
— Oj, förlåt då. Jag frågade bara, sa Maria med en oskyldig min som var alldeles för välspelad. — Det är bara lite märkligt att valet föll på just dig. Det fanns ju gott om andra kandidater.
— Och ändå valde de mig, sa Anna utan att höja rösten. — Det fanns antagligen en anledning.
Ett tunt leende gled över Marias ansikte.
— Kanske det. Men du vet hur det fungerar här. Det är inte alltid resultaten som avgör. Ibland handlar det mer om… personkemi.
Anna stängde långsamt locket till sin laptop.
— Maria, om du vill säga något, säg det rakt ut.
— Nej, men gud, inte alls, svarade hon och slog ut med händerna. — Jag tänker bara högt. Ta det inte personligt.
Anna sa ingenting mer.
Det var då hon för första gången verkligen förstod att kampen hemma och kampen på arbetsplatsen i grunden var densamma. Det var bara ansiktena som skiftade.
Under helgen ringde hennes mamma. Hennes egen mamma, inte någon från Eriks familj.
— Lilla gumman, vart har du tagit vägen? rösten var varm och välbekant. — Jag har försökt nå dig, men du svarade aldrig.
— Jag jobbar, mamma, sa Anna. — Ny roll, mycket ansvar.
— Då slipper du åtminstone ha tråkigt, skrattade mamman. — Men lova att du inte kör slut på dig. Och lyssna inte på någon som påstår att du inte klarar det.
Anna satt tyst med telefonen mot örat och märkte att tårarna nästan trängde fram.
Så många gånger hade hon längtat efter att någon bara skulle säga: Jag tror på dig.
Från Erik hade hon aldrig fått höra det. Från sin mamma fick hon det. Och just då räckte det.
Efter samtalet sjönk hon ner i soffan och blev sittande alldeles stilla.
Tankarna rörde sig mellan arbetet, människorna omkring henne och insikten om hur snabbt allt kunde rasa när förtroendet försvann.
Och hur svårt det var att bygga upp igen när man stod ensam.
Den första riktiga sammandrabbningen kom på måndagens möte.
Mitt under hennes presentation avbröt Maria henne.
— Anna, ursäkta, men du verkar ha missat att reklambudgeten för fjärde kvartalet redan är fördelad. Om vi byter kanal nu går vi över budget.
— Jag har inte missat det, svarade Anna lugnt. — Budgeten var felberäknad. Jag har räknat om den utifrån de faktiska siffrorna.
— Vem godkände det? Marias röst hade fått en vassare kant.
— Jag.
— Utan att stämma av med avdelningen?
— En chef har mandat att fatta beslut, sa Anna tydligt. — Finns det invändningar tar vi dem efter mötet.
Rummet blev tyst.
Lars log svagt. Det var knappt märkbart, men Anna såg det.
Efter mötet kom Maria fram till henne vid hissen.
— Försöker du visa alla hur bestämd du är? Akta dig. De kan slita dig i stycken.
Anna mötte hennes blick utan att vika undan.
— Låt dem försöka. Jag är van.
På kvällen fick hon ett nytt meddelande från Erik.
Erik: ”Anna, vi måste träffas. Jag har förstått allt nu. Jag vill inte att det ska sluta så här mellan oss.”
Hon lät mobilen ligga länge innan hon svarade.
Anna: ”Vi får se. Det är inte rätt tid nu.”
Svaret kom nästan genast.
Erik: ”Du har förändrats. Du har blivit så kall.”
Hon stirrade på orden och tänkte att han kanske hade rätt i en sak. Hon hade förändrats. Men inte på det sätt han menade. Hon hade inte blivit kall. Hon hade bara nyktrat till.
Veckan försvann i ett enda rus av möten, samtal, beslut och sena kvällar. När månaden gick mot sitt slut hade avdelningen levererat resultat som ingen kunde bortse från: nya kunder, högre omsättning och fler inkommande förfrågningar än tidigare. Lars berömde dem öppet inför alla.
— Bra jobbat. Särskilt du, Anna. Det märks att du har grepp om situationen.
Hon tackade, men leendet som följde blev spänt. Nu visste hon att framgång inte bara var något positivt. Efter berömmet började kollegorna betrakta henne på ett annat sätt.
Några gratulerade henne uppriktigt.
Andra gjorde det med ett snett leende som sa mer än orden.
Senare, när resten av kontoret hade gått hem, satt Anna kvar ensam. Lokalen låg tyst omkring henne, bara ljudet från gatan utanför och det bleka skenet från skärmen höll henne sällskap.
Hon öppnade meddelandena och skrev till sin mamma:
Anna: ”Mamma, det går. Men det är svårt.”
Mamma: ”Om det är svårt betyder det att du är på rätt väg.”
Anna log för sig själv.
Och hon insåg att ordet svårt, för första gången på mycket länge, inte fyllde henne med rädsla.
Men redan nästa dag förändrades allt.
På morgonen, strax efter att hon klivit in på kontoret, kom Maria fram och räckte över en mapp.
— Här är handlingarna från underleverantören. De behöver skrivas under.
— Låt mig titta först.
Anna bläddrade igenom sidorna och reagerade nästan omedelbart. Siffrorna stämde inte. Enligt det tidigare avtalet låg beloppet lägre. Här var summan fyrtio tusen kronor högre.
— Vad är det här?
— Ny prislista, svarade Maria behärskat. — De har höjt sina priser.
— Varför då?
— Inflation, antar jag. Allt blir dyrare.
Anna såg upp från pappren.
— Jag ringer dem själv.
— Gör som du vill, sa Maria och ryckte på axlarna. — Men bli inte förvånad om du måste be om ursäkt efteråt.
Inom en kvart hade Anna ringt företaget.
Där fick hon veta att det inte fanns någon ny prislista.
Hon lade på och satt kvar i några sekunder utan att röra sig. Sedan reste hon sig och sa lågt, mest för sig själv:
— Nu börjar det på riktigt.
Den kvällen kom hon hem ännu senare än vanligt. På bordet stod en kopp te som hon lämnat halvfull, och i telefonen väntade ännu ett meddelande från Erik:
”Jag saknar dig. Jag vill prata. Jag vet att jag gjorde fel.”
Hon svarade inte. Hon stängde bara av telefonen.
Måndagsmorgonen började med ett möte.