— Mamma undrar när du får din första lön. Vi måste ju betala av hennes lån! slängde hennes man ur sig utan att lyfta blicken från mobilen.
— Jag tänker inte försörja din familj, är det uppfattat? svarade hon rakt, utan att höja rösten. Ändå var tonen så iskall att luften i köket tycktes stelna.
Erik såg långsamt upp från kaffekoppen, där skummet hade runnit i en tunn rand längs porslinet. Först verkade han inte ens förstå vad hans fru just hade sagt. Eller också ville han inte förstå.
— Vad menar du med ”försörja”? frågade han och rynkade pannan.
— Exakt det jag säger, svarade Anna lugnt. Jag är ingen uttagsautomat. Och det är inte mitt ansvar att hålla din mamma, din syster och hennes barn flytande.
— Anna, nu pratar du dumheter, försökte Erik skratta, men leendet blev stelt och misslyckat. Det handlar inte om några enorma summor. Mamma bad bara om lite hjälp. Hon ligger efter med hyran och elen, och så badrummet… rören läcker…
— Just det, avbröt hon. ”Lite hjälp.” ”Tillfälliga problem.” Jag har hört samma visa i tre år, Erik. Hur länge ska det fortsätta?
Hon sköt undan stolen, reste sig från bordet och började gå fram och tillbaka över köksgolvet. Utanför fönstret drog tunga grå moln långsamt förbi. Det var mitten av oktober, kallt regn hade fallit hela dagen och på fönsterblecket låg mörka spår efter dropparna. Det var lördag, en dag då man borde få vila, men hela lägenheten luktade gräl.
— Anna, sa han lågt, mamma är ingen främling. Hon är ensam, det vet du. Sedan pappa dog…
— Börja inte, snäste hon. Jag förstår allt det där. Men det är en sak att hjälpa till, och en helt annan att betala för andras dåliga beslut. Hon satte i gång en renovering för ett år sedan fast hon inte hade någon säker inkomst. Sedan tog hon lån, och nu skickar du henne tusen kronor varje månad. När jag frågar var pengarna ska tas ifrån svarar du bara: ”Det löser sig.” Så nu löser vi det.
Erik sjönk tillbaka ner på stolen och pressade händerna mot ansiktet.
— Du har ju blivit befordrad, sa han till slut. Du kommer få en ordentlig lön. Varför missunnar du henne det?
Orden träffade hårdare än om han hade skrikit.
— Missunnar? upprepade hon långsamt. Nej, Erik. Det handlar inte om snålhet. Det gör ont att jag har slitit i två år för att vi äntligen ska kunna ta oss upp ur den här gropen. För att vi ska kunna andas lite. Och du förväntar dig att jag genast ska börja hälla ut allt igen — för din mammas skull, hon som verkar tycka att du är skyldig henne resten av ditt liv.
Erik teg. Något rörde sig inom honom, men det var varken ilska eller riktig skuld. Snarare förvirring. Han kände hur samtalet plötsligt hade gått för långt, som om han bara råkat säga fel ord och allt därefter hade rasat.
Anna vände sig mot fönstret. I det immiga glaset såg hon sin egen spegelbild: ett trött ansikte, ögon där alldeles för mycket osagt hade samlats.
— Jag är inte emot att hjälpa, sa hon tyst. Men när hjälp förvandlas till en plikt är det inte hjälp längre. Då är det beroende. Och förlåt, men jag vill inte vara en del av er familjs bokföring.
— Inte ”er”, utan min, rättade han automatiskt.
— Nej, precis er, svarade hon skarpt. Din mamma, din syster, hennes barn. Och du — deras garanti. Jag däremot är källan de kan ösa ur. Eller hur?
Han ville protestera, men orden fastnade. Hon hade träffat för rätt.
Kvällen innan hade Anna kommit hem sent, utmattad, med huvudet surrande av arbete. Helt oväntat hade verkställande direktören kallat in henne och berättat att den tidigare avdelningschefen skulle sluta. Tjänsten blev ledig. De ville erbjuda den till henne. Lönen — nästan dubbelt så hög. Rollen — betydande. Ansvaret — enormt.
Hela kvällen hade hon rört sig genom lägenheten som över ett minfält. Ena stunden öppnade hon datorn och tittade på andra jobbannonser, nästa slog hon igen den, satte på vattenkokaren och glömde bort den. När Erik kom hem hade hon bara sagt:
— De har erbjudit mig en befordran.
Han hade blivit överraskad, sedan glad, och lagt armarna om henne. Därefter kom frågan:
— Och hur mycket får du i lön?
Det var där allt började.
— Annika, sa han nu mjukare, du missförstår bara allting. Vi är ju en familj. Allt vi har är gemensamt.
— Inte allt, skar hon av. Jag har aldrig skrivit under på att sponsra dina släktingar.
— Men du fattar väl att mamma inte ber av elakhet. Hon har det verkligen svårt.
— Svårt är det när man inte har något val, Erik. Din mamma väljer däremot alltid den bekvämaste vägen: hon ringer dig och säger ”son, hjälp mig”. Och du hjälper. Varenda gång. Även när det betyder att vi själva inte har tillräckligt kvar efteråt.
— Så nu är du för fin för att hjälpa? gick han till angrepp igen. Min mamma har faktiskt gjort mycket gott för dig!
— Vad, exakt? Anna vände sig tvärt mot honom. Påminn mig gärna. Vad har hon gjort för mig personligen? När jag låg sjuk i vintras — ringde hon en enda gång? När vi bodde i andra hand och jag bad om ett lån till första insatsen sa hon: ”Ni är unga, ni klarar er själva.” Men nu, när jag äntligen får en chans att gå upp i lön, kommer alla plötsligt ihåg att jag också hör till familjen. Väldigt praktiskt, eller hur?
Han svarade inte.
Väggklockan tickade högt i köket, nästan demonstrativt.
Anna reste sig, fyllde ett glas med vatten och tog några klunkar. Rösten darrade, men varje ord föll exakt där det skulle.
— Erik, jag säger inte nej till hjälp. Jag vill bara inte att min lön ska bli en ursäkt för nya skyldigheter. Jag har inte ens tackat ja till tjänsten än.
— Har du inte tackat ja? Han ryckte upp huvudet. Vad menar du? Varför inte?
— För att jag inte är säker på att jag klarar det. Gruppen är svår, det finns intriger, arbetssättet är nytt. Jag vill inte kasta mig in i något med ögonen stängda.
Han log snett, nästan hånfullt.
— Allvarligt? Du har ju jobbat för det här hela livet. Du har jämt klagat på att ingen uppskattar dig. Och nu, när du äntligen får en chans, börjar du tveka?
— Jag tvekar inte, sa hon lågt. Jag försöker bara förstå om jag är redo för ansvaret.
— Anna, sa han och lade handen på bordet medan han lutade sig framåt, om de har erbjudit dig tjänsten betyder det redan något.