— …då är du redo. Begriper du inte det?
Hon såg länge på honom. Plötsligt blev det smärtsamt tydligt att det inte fanns någon verklig uppmuntran i hans röst. Det var inte tillit hon hörde, utan kalkyl. Han sa inte: ”Jag tror på dig.” Han sa i själva verket: ”Det här lönar sig.”
— Jag behöver tid, svarade hon.
— Visst. — Erik lutade sig tillbaka på stolen. — Men kom ihåg en sak: sådana erbjudanden kommer inte två gånger.
Nästa morgon började med att telefonen ringde. Det var hans mamma. Anna stod i badrummet och borstade tänderna medan Erik pratade högt, nästan överdrivet tydligt, som om han ville att hon skulle höra vartenda ord.
— Ja, mamma, självklart. Oroa dig inte, jag fixar det. Ja, Anna går säkert med på det, vart skulle hon annars ta vägen?
Hon spottade ut tandkrämen och blev stående alldeles stilla.
”Vart skulle hon annars ta vägen?”
Orden studsade runt inom henne.
Samtalet i köket senare var egentligen bara en fortsättning på allt som redan hade samlats mellan dem. Inget av det som sades var nytt. Det hade funnits där länge, bara outtalat, eftersom ingen av dem velat lyssna ordentligt.
— Okej, sa Erik till slut och vek undan blicken. Jag fattar. Du vill inte hjälpa till. Då behöver du inte.
— Jag vill att du själv ska vilja sluta ställa din mamma mellan oss hela tiden, svarade hon. Det är allt.
Han såg på henne med en trött, nästan uppgiven min, som om han stod inför någon som det helt enkelt inte gick att resonera med.
— Anna, du gör allting så fruktansvärt komplicerat.
— Och du förenklar allt tills ingenting längre betyder något. — Hon reste sig från bordet. — Kanske är det just därför vi aldrig kommer vidare.
Hon gick in i rummet och stängde dörren bakom sig. Sedan tog hon fram mobilen och öppnade chatten med sin chef. För tredje gången skrev hon samma meddelande, raderade det och började om.
”Jag tackar ja till erbjudandet. Jag kan börja på måndag.”
Hennes finger svävade ovanför skicka-knappen. Hon drog in ett djupt andetag. Sedan tryckte hon.
Skärmen blinkade till, och därefter blev allt tyst.
Från köket hördes klirr från porslin. Erik pratade antagligen med sin mamma igen.
Anna stod vid fönstret och tänkte att det kanske var först nu hon verkligen började bli vuxen.
Inte när hon tog examen. Inte när hon gifte sig. Inte ens när hon fick den nya tjänsten.
Utan nu — när hon för första gången på allvar hade sagt: nej.
— Är det här en arbetsplats eller en cirkus? hördes en röst från dörröppningen, och rummet tystnade omedelbart.
Anna stod på tröskeln till sitt nya kontor med en mapp under armen och ett spänt leende på läpparna. Det var hennes första dag som chef för marknadsavdelningen, och den hade börjat med att tre kollegor stod och grälade om ett kundutkast. Rösterna var höjda, meningarna avbröts halvvägs, och ingen verkade lyssna på någon annan.
— Förlåt, sa den unga kvinnan med glasögon vid fönstret. Vi försökte bara reda ut några detaljer.
— Detaljer tar vi i mötesrummet, sa Anna och gick fram till sitt skrivbord. Här inne arbetar vi lugnt. Deadline är i morgon, och vi har inte tid att bråka.
Luften i rummet stelnade. Under några sekunder riktades allas blickar mot henne — nyfikna, prövande och en aning misstänksamma. Sedan muttrade en av killarna lågt:
— Jaha, då var det igång. Ny kvast sopar bäst…
Anna lät kommentaren passera. Hon startade bara datorn och började gå igenom rapporterna.
Efter tio minuter var det helt tyst.
Vid lunchtid hade hon redan förstått att det inte direkt var en sammansvetsad grupp hon hade tagit över.
Avdelningen bestod av tolv personer, och minst hälften tycktes anse att stolen hon satt på egentligen borde ha tillfallit någon annan — närmare bestämt Maria. Hon var lång, alltid välklädd och påfallande behärskad, med en affärsmässig ton som sällan avslöjade vad hon tänkte. Hon hade arbetat där längre än de flesta, kände kunderna, hade burit flera av de största projekten på sina axlar och uppträdde samtidigt med en demonstrativ likgiltighet inför allt som hände.
— Om du vill kan jag visa dig alla pågående avtal, sa Maria efter lunch och stack in huvudet genom dörren. Så att du får koll på var saker och ting står.
— Gärna, svarade Anna. Efter tre passar bra. Då borde jag vara klar här.
— Bra. — Maria nickade, men dröjde kvar en sekund, som om hon vägde ett tillägg på tungan. — Ta inte illa upp bara, okej? Det mesta här har rullat på på ett visst sätt ganska länge. Och där uppe tror de ofta att allt plötsligt ska förändras bara för att det kommer in en ny chef.
— Vi får se vad som behövs, sa Anna stilla. Det viktiga är att arbetet fungerar.
När Maria hade gått släppte Anna ut en lång, utmattad suck. Hon kände det tydligt: i deras ögon var hon en främling.
Och den känslan kände hon igen alldeles för väl. Hemifrån. Och nu även här.
När arbetsdagen var slut bultade huvudet av trötthet. Hon klev ut på gatan och drog in den kalla Stockholmsluften djupt i lungorna. Oktober gick mot sitt slut. Våta löv låg klistrade mot trottoaren, och gatlyktornas sken bröts i vattenpölarna.
Telefonen vibrerade.
”Erik.”
Hon svarade inte. Det kunde vänta. Det var fortfarande för tidigt för någonting alls.
I långsam takt gick hon mot tunnelbanan.
Hon passerade kiosker, kaféer och skyltfönster fyllda med höstkampanjer. Människor skyndade förbi med matkassar, någon skrattade högt längre bort på gatan. Inuti henne fanns däremot bara tomhet och stillhet.
Senare på kvällen, hemma — om man nu kunde kalla hörnet i den lilla ettan för ett hem — satte Anna på vattenkokaren och slog sig ner vid fönstret. Köket var trångt, nästan provisoriskt. På fönsterbrädan stod några små kaktusar hon hade köpt under helgen, mest för att åtminstone något levande skulle finnas där.
Ett nytt meddelande lyste upp mobilen.
Erik: ”Mamma undrar när du får lön? Värmeräkningen måste betalas.”
Hon satt länge och stirrade på skärmen. Sedan raderade hon meddelandet.
Utan att svara.
De följande dagarna försvann i ett enda kompakt töcken av arbete. Hon kom först till kontoret och gick därifrån sist. Hon böjde sig över kalkylblad, letade sig igenom gamla rapporter och skrev om kundmejl tills formuleringarna nästan flöt ihop framför ögonen.
På måndagen kallade vd:n in henne.
— Jag ser att du verkligen har tagit tag i det här, sa han. Bra jobbat. Men kör inte slut på folk, är du snäll. Stämningen är redan spänd efter Johans avgång.
— Jag förstår, svarade Anna.
— Det viktigaste är att du inte försöker bygga om allt på en gång. Titta först på hur de arbetar, vem som klarar vad och var svagheterna finns. Sedan kan du dra dina slutsatser.
Hon nickade, även om hon innerst inne visste att det inte fanns någon lyx i att vänta. Kunder, rapporter, förseningar, deadlines — allt rasade ner över henne samtidigt.
Under de första två veckorna åt hon knappt ordentligt. Hon levde på kaffe och torra smörgåsar från automaten.
Samtidigt började Maria allt oftare dyka upp med sina välmenande ”råd”.