De kom i olika former, men innebörden var alltid densamma:
— Var försiktig med den där underleverantören. Han vill bli struken medhårs, så gå inte på för hårt.
— Den kunden skulle jag låta bli tills vidare. Han respekterade Johan, men dig litar han inte på än.
— Nyhetsbrevet där hade jag gjort om från grunden. Men visst, vill du låta det vara så där kan du göra det… även om vi ändå lär hamna vid min version till slut.
Att säga att Anna ibland fick lust att svära rakt ut hade varit en kraftig underdrift.
Ändå bet hon ihop.
Än så länge.
En kväll, när kontoret nästan var tomt och bara de två satt kvar, ställde Maria plötsligt en fråga:
— Du, stämmer det att du fick erbjudandet om befordran efter ett enskilt samtal med Karl?
Anna lyfte blicken från datorn.
— Var har du fått det ifrån?
— Jag har bara… hört lite.
— Skvaller brukar vara favoritnöjet för människor som saknar fakta, svarade Anna kyligt och vände tillbaka till dokumentet på skärmen.
— Förlåt, jag frågade bara, sa Maria med spelad oskuld i rösten. — Det är bara lite märkligt att valet föll på just dig. Det fanns ju gott om andra alternativ.
— Och ändå valde de mig, sade Anna lugnt. — Det fanns förmodligen en anledning.
Maria lät ett tunt leende glida över ansiktet.
— Kanske det. Men du vet hur det fungerar här. Det är inte alltid resultaten som avgör. Ibland handlar det om… personkemi.
Anna stängde långsamt sin laptop.
— Maria, om du vill säga något, så säg det rakt ut.
— Nej då, inte alls, svarade Maria och slog ut med händerna. — Jag tänker bara högt. Ta inte åt dig.
Anna gav henne inget svar.
Det var då hon på allvar förstod att kampen hemma och kampen på jobbet i grunden var samma sak. Det var bara ansiktena som skilde sig åt.
Under helgen ringde hennes mamma. Hennes egen mamma, inte någon från Eriks familj.
— Gumman, vart har du tagit vägen? frågade hon med den där välbekanta värmen i rösten. — Jag har försökt ringa, men du svarade inte.
— Jag jobbar, mamma, sa Anna. — Ny tjänst, massor att göra.
— Då hinner du åtminstone inte ha tråkigt, skrattade mamman. — Men lova att du inte kör slut på dig. Och lyssna inte på någon som påstår att du inte klarar det.
Anna satt tyst och märkte plötsligt att hon knappt kunde hålla tillbaka tårarna.
Hur många gånger hade hon inte längtat efter att någon bara skulle säga: ”Jag tror på dig.”
Från Erik hade hon aldrig fått höra det. Från sin mamma fick hon det. Och just då räckte det.
När samtalet var över sjönk hon ner i soffan och blev sittande där, alldeles stilla.
Tankarna snurrade kring arbetet, människorna där och hur snabbt allt kan rasa när förtroendet försvinner.
Och hur svårt det är att bygga upp igen när man står ensam.
Den första riktiga sammanstötningen kom på måndagens möte.
Mitt under Annas presentation avbröt Maria henne.
— Anna, ursäkta, men du har inte räknat med att reklambudgeten för fjärde kvartalet redan är fördelad. Om vi byter kanal nu kommer vi att överskrida budgeten.
— Det har jag räknat med, svarade Anna utan att höja rösten. — Budgeten var felberäknad. Jag har gjort om siffrorna utifrån de faktiska uppgifterna.
— Vem godkände det? Marias röst blev vass.
— Jag.
— Utan att stämma av med avdelningen?
— En chef har mandat att fatta beslut, sa Anna tydligt. — Om det finns invändningar tar vi dem efter mötet.
Rummet blev tyst.
Karl log svagt. Det var knappt märkbart, men Anna såg det.
Efter mötet kom Maria fram till henne vid hissarna.
— Försöker du visa alla hur bestämd du är? Var försiktig. De kan plocka isär dig.
— Då får de försöka, svarade Anna och mötte hennes blick. — Jag är van.
Samma kväll fick hon ett nytt meddelande från Erik.
Erik: ”Anna, vi måste ses. Jag har förstått allt nu. Jag vill inte att det ska sluta så här mellan oss.”
Hon stirrade länge på skärmen utan att skriva något. Till slut svarade hon:
Anna: ”Vi får se. Det passar inte just nu.”
Erik svarade nästan omedelbart.
Erik: ”Du har förändrats. Du har blivit så kall.”
Anna läste orden flera gånger och tänkte att han kanske hade rätt i att hon förändrats. Men inte på det sätt han menade. Hon hade inte blivit kall. Hon hade bara blivit klarvaken.
Veckan for förbi i ett enda rasande tempo. När månaden närmade sig sitt slut kunde avdelningen visa upp starka resultat: nya kunder, bättre omsättning och fler inkommande förfrågningar. Inför alla berömde Karl arbetet.
— Bra jobbat. Särskilt du, Anna. Det märks att du har grepp om läget.
Hon tackade, men leendet kändes stelt. Hon hade redan förstått att framgång sällan är enkel. Efter berömmet började kollegorna se på henne annorlunda.
Några gratulerade henne uppriktigt.
Andra gjorde det med en sned, hånfull antydan till leende.
Senare, när alla hade gått hem, satt Anna kvar ensam. Kontoret låg tyst omkring henne. Bara ljuden från gatan utanför och det blåaktiga skenet från skärmen bröt stillheten.
Hon öppnade meddelandena och skrev till sin mamma:
Anna: ”Mamma, det går. Men det är svårt.”
Mamma: ”Om det är svårt betyder det att du är på rätt väg.”
Anna log.
Och för första gången på mycket länge kändes ordet ”svårt” inte längre som ett hot.
Men redan nästa dag förändrades allt tvärt.
På morgonen, så snart hon kom in på kontoret, räckte Maria över en mapp.
— Här är handlingarna för underleverantören. De behöver skrivas under.
— Låt mig titta först.
Anna bläddrade igenom pappren och såg nästan genast att siffrorna inte stämde. Enligt det gamla avtalet var beloppet lägre. Här låg summan fyrtiotusen kronor högre.
— Vad är det här?
— Ny prislista, sa Maria lugnt. — De har höjt sina priser.
— Av vilken anledning?
— Inflation, antar jag. Allt blir dyrare.
Anna såg upp från dokumenten.
— Jag ringer dem själv.
— Gör som du vill, sa Maria och ryckte på axlarna. — Bli bara inte förvånad om du måste be om ursäkt sedan.
En kvart senare hade Anna ringt företaget.
Då fick hon veta att det inte fanns någon ny prislista alls.
Hon lade ifrån sig telefonen och satt tyst några sekunder. Sedan reste hon sig och sa lågt:
— Nu börjar det på riktigt.
Den kvällen kom hon hem ännu senare än vanligt. På bordet stod en halvdrucken kopp te, och i telefonen väntade ännu ett meddelande från Erik:
”Jag saknar dig. Jag vill prata. Jag vet att jag gjorde fel.”
Hon svarade inte. Hon stängde bara av telefonen.
Måndagsmorgonen började med ännu ett möte.