— Gå genast in och tvätta min mamma! Hon behöver tas om hand, och du sitter bara här och glor på tv! fräste hennes man.
— Nå? Varför står du där som om du vore gjuten i sten? Hör du ens vad jag säger?
Anna ryckte till. Eriks röst slog emot henne som en dörr som smälls igen i ett tyst rum. Hon slet blicken från tv-rutan, där hjältinnan i den senaste serien just grät över en krossad kärlek, och såg på sin man. Ansiktet var blossande rött, håret rufsigt, och mellan ögonbrynen låg det där välbekanta vecket som tycktes ha blivit permanent.
— Gå in till min mamma nu och tvätta henne! Hon klarar sig inte själv, medan du sitter här och stirrar på dina program! muttrade han och ryckte ner sin gamla jacka från kroken i hallen.
Utanför rasade vintern. Snön föll tätt och envist, tunga våta flingor som klibbade fast mot fönsterrutorna. Mörkret hade redan lagt sig, som det alltid gjorde tidigt i januari, och ljuset från grannhusens fönster såg ovanligt gult ut, nästan orange — som om det där inne, bakom andra människors väggar, brann eldar i öppna spisar och doftade nybakade pajer.
Anna reste sig långsamt från soffan. Benen hade domnat; hon måste ha suttit så där i fyrtio minuter, kanske längre. I rummet hängde lukten av stekt lök, men också något annat. Sjukhus? Nej, snarare ålderdom. Det var så hennes svärmor hade börjat lukta under de senaste månaderna.
— Jag var nyss inne hos henne, sade hon lågt. — Jag bytte lakan, gav henne medicinerna…
— Jaså, du bytte lakan, härmade Erik hånfullt. — Varför ringde hon då och klagade över att ingen ens tittar till henne? Varför ligger hon våt?
— Erik…
— Kom inte med det där ”Erik”! Min mamma håller på att dö, och du bryr dig inte ett dugg! Det enda som betyder något för dig är dina förbannade tv-serier!
Anna knöt händerna hårt. Något hett och obehagligt steg inom henne, som om vatten började koka i bröstet. Hon ville skrika åt honom att hon inte hade sovit ordentligt på tre månader. Att hon gick upp på nätterna för att hjälpa den gamla kvinnan. Att hon tvättade sängkläder varenda dag. Att hon inte längre mindes när hon senast gick ut utan ärende, bara för att gå — inte till affären, inte till apoteket. Att hennes eget liv hade försvunnit någonstans, upplöst i dagar som var så lika varandra att de kunde ha varit tvillingar.
Men hon teg.
Erik hade redan börjat dra på sig kängorna. Han var på väg ut — vart annars? Till garaget, antagligen. Dit gick han alltid när han var arg. Där fanns hans saker: skruvar, muttrar, det eviga mekandet med bilen som ändå aldrig ville starta. Där hade han sin frihet. Liten, inpyrd av olja och tobak, men hans egen.
— Gå då, sade Anna med en hårdhet hon knappt kände igen. — Spring till din mamma.
Han vände sig om. Något nytt gled över hans ansikte. Inte ilska. Snarare förvåning, kanske.
— Vad sa du?
— Du hörde. Gå själv. Tvätta henne själv, om du nu tycker att jag gör allting fel. Jag orkar inte mer.
Orden ”jag orkar inte mer” lät märkligt tunna. Alldeles för enkla för att rymma det som pågick inom henne. Trött blir man av att stå länge, eller av att bära hem tunga matkassar. Det här var något annat. Som om någon sakta hade sugit luften ur henne, dag efter dag, tills hon nu nästan var helt tom.
Erik stod kvar vid ytterdörren, och hans ansikte mörknade mer och mer.
— Du har blivit fullständigt fräck, sade han. — Fullständigt. Tror du att du har rätt att tala om för mig vad jag ska göra? I mitt eget hem?
— Ditt hem? Anna tog ett steg närmare. — Erik, jag har bott här i tjugotre år. Tjugotre! Din mamma har aldrig tyckt om mig, och det vet du lika väl som jag. Hon har alltid sagt att jag inte duger åt dig. Att du kunde ha hittat någon bättre.
— Och vad har det med saken att göra? Hon är gammal. Hon är sjuk…
— Hon var likadan när hon var trettio. Och när hon var fyrtio. Hon har alltid varit sådan. Du såg det bara inte, för du är hennes son.
Erik tog ett steg framåt och blev stående över henne. Anna kände doften av hans rakvatten — billigt, skarpt, stickande. Samma lukt som för tjugo år sedan, när de nyss hade gift sig.
— Våga inte prata så om min mamma.
— Annars vad? Nu fanns det en vass, ilsken kant i hennes röst. — Vad tänker du göra, Erik? Slå mig? Kasta ut mig?
Tystnaden föll tungt mellan dem. Utanför ylade vinden och jagade snövirvlar mellan husen. Någonstans längre ner slog porten till trapphuset igen, och någon skrattade högt. Ljuden försvann nästan genast i vintermörkret.
— Jag känner inte igen dig, sade hennes man lågt. — Vad har det blivit av dig?
Anna log. Torrt. Utan minsta glädje.
— Av mig? Se på dig själv i stället. När frågade du senast hur jag mår? När brydde du dig om vad jag känner? Har du gjort det en enda gång under de här månaderna? Du kommer hem, äter maten jag lagat, förväntar dig att allt ska vara färdigt och rent, och sedan går du ut till ditt garage. Eller så sjunker du ner framför tv:n medan jag sliter med din mamma.
— Jag arbetar! Det är jag som tjänar pengarna!
— Och jag ligger väl här och vilar, eller hur? Jag är på semester, menar du?