Erik bet ihop så hårt att musklerna i käken spändes. Ena handen ryckte till, nästan omedvetet, som om han var på väg att gripa tag i något eller slå näven i väggen. Men han hejdade sig. Utan att säga mer vände han på klacken och gick genom hallen, rakt mot sin mammas rum.
Anna blev stående kvar vid dörröppningen. Fingrarna darrade. Det var som om hela kroppen hade fyllts med bly, tungt och iskallt. Hon lutade sig mot väggen och slöt ögonen.
Hur länge skulle det fortsätta så här? Hur länge kunde en människa svälja allt, böja nacken och tiga?
Minnet drog henne plötsligt tillbaka till dagen då hon hade träffat Erik för första gången. Det hade varit på torget, i höstlera och grått duggregn. Han hade hjälpt henne bära de tunga kassarna ända bort till busshållplatsen. Då hade han lett brett, nästan pojkaktigt, och ögonen hade varit varma, levande, ärliga. ”Jag ska aldrig låta någon göra dig illa”, hade han sagt den gången, och före deras första avsked hade han kysst henne lätt i pannan.
Var fanns den mannen nu? Vart hade han tagit vägen?
Inifrån rummet hördes Eriks dova röst. Han sa något till sin mor. Den gamla kvinnan svarade svagt och klagande. Anna kunde inte urskilja orden, men tonen gick inte att ta miste på: Karin beklagade sig. Precis som hon alltid gjorde.
Anna gick tillbaka in i vardagsrummet och stängde av tv:n. Sedan sjönk hon ner i soffan och blev sittande med blicken fäst vid sina händer. Huden var torr, ådrorna syntes tydligt. Fingrarna var röda och nariga efter allt tvättande, diskande och skurande. På ringfingret satt vigselringen, tunn och matt, nött av åren.
Hur mycket mer skulle hon orka?
Dörren till svärmoderns rum öppnades. Erik kom ut. Ansiktet var slutet, nästan tomt.
— Hon var faktiskt blöt, sa han. Jag har bytt på henne.
Anna nickade bara. Hon hade inga krafter kvar till ännu ett gräl.
— Hör du… började han och harklade sig. Kanske är det ändå dags att göra något åt det här. Vi kanske borde ta in någon som kan hjälpa till med vården. Jag ska räkna på det där med pengar…
Anna såg på honom. I hans röst fanns ingen ursäkt. Ingen verklig förståelse heller. Bara en önskan att få problemet ur världen, snabbt och praktiskt, så att det inte skulle störa honom mer.
— Gör det, svarade hon kort.
Erik stod kvar en stund, som om han hade väntat sig att hon skulle säga något mer. När hon inte gjorde det, gick han mot ytterdörren.
— Jag åker till garaget. Kommer sent.
Dörren slog igen bakom honom. Anna blev ensam kvar.
Utanför fönstret vävde vintern vita spetsmönster över världen. Staden hade tystnat under sitt snötäcke. Och i den där stillheten, i det vita, dämpade lugnet, förstod Anna med plötslig klarhet att någonting måste förändras. Det fanns inget annat val.
Hon visste bara ännu inte vad.
På morgonen slets hon ur sömnen av dörrklockan. Den ringde skarpt och envist, gång på gång, som om personen utanför inte hade minsta tanke på att ge upp. Anna sneglade på klockan. Sju. Erik hade redan åkt till jobbet utan att väcka henne. Precis som vanligt.
Hon drog morgonrocken om sig och skyndade ut i hallen. Genom titthålet såg hon en bekant gestalt: Maria, Karins syster. En kort, kraftig kvinna med färgat rött hår och ett ansikte som nästan alltid såg missnöjt ut.
— Jag kommer, jag kommer, mumlade Anna och sköt upp låset.
Maria stormade in i lägenheten som en virvelvind, utan att ens hälsa. Strax bakom henne trängde hennes dotter Emma sig in, en kvinna i trettioårsåldern som såg äldre ut än hon var, med hårda drag och elaka, vaksamma ögon.
— Var är Karin? frågade Maria bryskt samtidigt som hon redan i hallen slet av sig pälsen och kastade den över byrån.
— Hon sover fortfarande. Hon hade en svår natt, så jag gav henne sömnmedicin…
— Sömnmedicin?! Maria slog ihop händerna. Har du blivit fullständigt från vettet? Sådant ger man inte hur som helst! Du är ingen läkare!
Anna svalde. Inombords började det redan hetta, samma kokande känsla som hon under de senaste månaderna hade lärt sig trycka ner så djupt att hon inte skulle explodera.
— Den är utskriven av läkaren. Ordinationen finns här…
— Visa den då!
Emma fnissade till, ett obehagligt, barnsligt litet skratt. Utan att be om lov gick hon rakt in i köket och började genast öppna skåpluckor, en efter en.
— Här var det ju inte särskilt prydligt. Och disken är smutsig också.
— Den blev kvar från i går kväll, började Anna förklara, fast hon mycket väl visste att hon inte borde behöva försvara sig. Jag kom inte i säng förrän vid två i natt och hann inte…
— Hann inte! härmade Maria med hån i rösten. Och under tiden ligger Karin där inne, sjuk och genomvåt! Erik ringde mig i går och berättade allt. Han sa att du har blivit helt fräck. Att du sitter och glor på tv medan hans mor håller på att gå under!
— Det där stämmer inte…
— Svara inte emot mig! Maria tog ett steg närmare, och Anna kände stanken av hennes billiga parfym, tung och kvalmig. Jag har länge sett hur du behandlar min syster. Redan från början märkte jag det. Du tycker inte om henne. För dig är hon bara en börda!
— Jag har skött henne i tre månader! Dag och natt!
— Då sköter du henne dåligt, ropade Emma från köket med munnen full av något. Anna förstod med en ilning av avsmak att hon hade hittat gårdagens paj och redan stod och proppade i sig den utan att ens värma den.