— Karin är ju full av liggsår, fortsatte Emma därifrån med samma nonchalanta ton. Vi såg det själva i går när vi tittade in till henne.
— Liggsår? Vad pratar du om? Anna kände hur golvet tycktes ge vika under henne. — Hon har inga liggsår. Jag smörjer henne varje dag, vänder henne, ser efter huden…
— Fortsätt ljuga du, fräste Maria och gick med bestämda steg mot Karins rum. — Nu ska jag själv se efter.
Anna skyndade efter. Karin låg i sängen, blek som lakanet, med ögonlocken slutna. Andningen kom tungt och pipande ur bröstet. Utan minsta varsamhet ryckte Maria undan täcket och drog upp nattlinnet på den gamla kvinnan.
— Där! Ser du nu? utbrast hon och pekade mot systerns rygg.
Anna böjde sig fram. Ja, det fanns en rodnad där, en liten fläck, inte större än ett mynt. Men det var inget liggsår. Bara en irritation efter allt stillaliggande. Hon hade ju smort just det stället varje dag.
— Det där är inget liggsår, sade hon lågt. — Det är bara…
— Håll mun! skrek Maria. — Tror du inte jag vet hur sådant börjar? Jag arbetade som sjuksköterska i tjugo år! Du har förstört min syster. Med flit har du gjort det!
— Har ni blivit galna? Anna tog ett steg bakåt. Händerna darrade. — Jag gör allt för henne. Allt jag kan!
— Ska vi ringa Erik? föreslog Emma, som nu kom tillbaka från köket med kinderna fulla. — Han borde få veta vad hans fru håller på med.
— Det ska jag göra genast! Maria hade redan slitit upp telefonen ur fickan.
Anna blev stående mitt i rummet och kände hur något inom henne drog ihop sig till en hård, smärtsam knut. Det var så orättvist att hon nästan tappade andan. Så grymt. Hon hade offrat sina sista krafter, glömt sig själv, lagt sitt eget liv åt sidan, och detta var tacken. Anklagelser. Förnedring.
Då öppnade Karin ögonen. Blicken var grumlig, röd och febrig.
— Maria? viskade hon. — Har du kommit?
— Jag är här, Karin, jag är här, sade Maria och satte sig genast på sängkanten. På ett ögonblick hade hennes raseri förvandlats till ömklig medkänsla. — Oroa dig inte. Vi ser allt. Alltihop.
Den gamla kvinnan vred långsamt huvudet mot Anna. Och i hennes ögon fanns något som fick Anna att stelna. Var det skadeglädje? En liten nöjd gnista, knappt synlig men ändå där.
— Hon… hon sköter mig dåligt… rosslande orden fram ur Karin. — Glömmer… medicinen…
— Det är lögn! brast det ur Anna. — Jag ger den alltid i tid. Alltid!
— Skrik inte åt en sjuk människa! Maria for upp. — Nu står hon här och vrålar också! Erik! Erik, hör du?
Hon hade redan fått fram samtalet. Anna hörde makens dova röst i luren, men orden gick inte att urskilja.
— Kom hem omedelbart! fortsatte Maria. — Din mamma är i fruktansvärt skick! Och den där… hon har helt tappat allt samvete!
Samtalet pågick i kanske tre minuter. Under tiden stod Emma i dörröppningen och betraktade Anna med ett flin som hon inte ens försökte dölja ordentligt. I hennes blick fanns en öppen njutning: någon annan led, någon annan hade hamnat i en grop, och hon stod ovanför och såg på. Det värmde henne.
— Erik är här när som helst, meddelade Maria och stoppade undan telefonen. — Och då ska vi tala med honom. På allvar. För så här kan det inte fortsätta!
— Vad tror du egentligen att du har rätt till? Anna hörde hur rösten sprack, som om något inuti henne gick sönder. — Det här är mitt hem. Min familj. Med vilken rätt kommer du hit och…
— Rätt? Maria svällde av indignation. — Jag har rätt att skydda min syster! Och du då? Vem är du egentligen? Bara hustrun. Du kom lätt in här, och du kan lika lätt försvinna.
— Mamma har rätt, sade Emma och nickade medan hon slickade av fingrarna. — Jag har aldrig förstått varför du tror att du kan bestämma här. Huset är Eriks. Och det är hans mamma också.
Anna sjönk ner på en stol. Hon orkade inte argumentera mer. Vad skulle det tjäna till? De hade redan dömt henne. De hade bestämt sig, och ingenting hon sade skulle rubba deras övertygelse.
Utanför fortsatte vintern, obarmhärtig och isig. Snön föll utan uppehåll och begravde gårdar, bilar och bänkar under sitt tysta lager. Världen där ute blev vit, ren, nästan oskyldig. Men inne i lägenheten rådde en annan färg. Grå. Mörk. Tung.
Ytterdörren slog igen. Erik hade kommit hem.
Anna lyfte blicken och mötte hans ögon. Där fanns ingen tvekan, ingen fråga, inte ens en antydan till vilja att förstå. Han hade redan lagt skulden på henne.
Erik kastade av sig jackan utan att se åt sin fru. Han gick raka vägen fram till sin mor och böjde sig över henne.
— Hur är det, mamma?
— Dåligt, min son, stönade Karin. — Mycket dåligt… Hon ger mig ingen mat… inget vatten heller…
— Vad säger du? Anna flög upp från stolen. — Det där är omöjligt! Jag kokade buljong åt henne i går!
— Buljong? fnös Maria. — På tärning, antar jag? Bara kemikalier. Sådant ger man inte till en sjuk människa!
— Erik, du vet ju… Anna försökte gå närmare, men han stoppade henne med en enda blick. Kall. Främmande.
— Jag vet, sade han långsamt. — Jag vet att du har förändrats på sistone. Du har blivit hård. Du lyssnar inte. Och i går skällde du ut mig som om jag vore din fiende.
— Jag skällde inte ut dig! Jag sade bara sanningen!
— Sanningen? Han rätade på sig och vände sig helt mot henne. — Vilken sanning menar du?