— Att din mamma har blivit en börda för dig? Att du är slutkörd? Tror du att du är ensam om att bli trött, Anna? Tror du inte att jag också går på knäna? Jag arbetar varenda dag, jag drar in pengar till det här hemmet!
— Och vad är det du tror att jag gör?! Rösten brast till, trots att hon försökte hålla den stadig. — Jag sitter här som en obetald tjänarinna. Dygnet runt. Jag kan inte ens gå ut genom dörren utan att någon ska ha något av mig.
Erik ryckte på axlarna, som om saken redan var avgjord.
— Då skaffar vi en vårdare, sade han kyligt. — Om det nu är så outhärdligt för dig.
— Det handlar inte om någon vårdare! Anna kände hur gråten steg upp i halsen, het och kvävande, men hon svalde den. Inte nu. Inte inför dem. — Det handlar om att du inte hör mig. Du ser mig inte längre.
— Herregud, nu börjar det där igen, muttrade Erik och slog ut med handen. — Samma gamla kvinnodrama. Maria, kan du stanna hos mamma?
— Självklart, svarade Maria och log, nöjd som om hon just vunnit något. — Emma och jag blir kvar. Vi ska ta hand om henne på riktigt.
— Bra. Erik vände sig mot hallen. — Och du, Anna, packar en väska. Åk hem till din mamma några dagar. Vila upp dig.
Anna blev alldeles stilla.
Det var inte omsorg. Inte på riktigt. Det var en förvisning, mjukt formulerad och inslagen i omtänksamma ord, men likväl en förvisning.
— Kör du ut mig? frågade hon lågt.
— Jag ger dig en paus, sade han utan att ens se tillbaka. — Eller vill du hellre stanna och fortsätta ställa till scener?
Bakom henne fnissade Emma. Maria hade slagit sig ner i fåtöljen bredvid Karins säng med en min som fick henne att likna en drottning på sin tron. Karin låg med slutna ögon, men Anna såg det ändå: den lilla ryckningen i mungipan. Ett belåtet, nästan triumferande leende.
Då hände något inom henne.
Det brast inte. Nej, det var inte så. Snarare föll allt plötsligt på plats, med en klarhet som gjorde henne nästan yr.
— Vet du vad, Erik, sade hon. Rösten var låg, men varje ord var tydligt. — Jag åker. Det gör jag faktiskt. Men inte bara för några dagar.
Han stannade upp och vände sig om. För första gången såg han förvånad ut.
— Vad menar du?
— Jag menar att jag går för gott. Orden kom av sig själva, som om någon annan äntligen talade genom henne. — I tjugotre år har jag levt med dig. Jag har stått ut med din mamma, fast hon hatade mig från första dagen. Jag har stått ut med att du kommit hem och aldrig ens sagt tack. Jag har stått ut med att vara en möbel i ditt liv. Praktisk. Tillgänglig. Gratis.
— Har du blivit galen? Erik tog ett steg mot henne. — Har du tappat förståndet helt?
— Nej. Anna skakade långsamt på huvudet. — Tvärtom. För första gången på väldigt länge ser jag klart. Jag är färdig med att vara osynlig. Färdig med att bära skulden för allt. Ta hand om er mamma själva nu. Ni är ju så ordentliga allihop. Så omtänksamma. Då får ni visa vad ni går för.
— Anna, kom till sans! Maria for upp ur fåtöljen. — Du är hans hustru! Du har plikter!
— Han hade också plikter, sade Anna och pekade mot Erik. — Att älska. Att respektera. Att skydda. Var tog allt det vägen?
Eriks ansikte mörknade. Händerna knöts hårt längs sidorna.
— Det här kommer du att ångra, väste han mellan tänderna. — Du kommer att krypa tillbaka. Vart skulle du ta vägen? Du har ingenting.
— Jag åker till mamma först. Sedan söker jag jobb. Hyr ett rum. Anna gick in i sovrummet och drog fram den gamla väskan ur garderoben. — Resten får visa sig.
Hon packade snabbt, utan att stanna upp och tänka efter. Bara det nödvändigaste. Handlingar. Ett par tröjor. Underkläder. Några småsaker som faktiskt var hennes. Händerna darrade inte. Hjärtat slog jämnt, nästan lugnt. En märklig stillhet bredde ut sig i kroppen, som om en lång feber äntligen hade släppt och lungorna plötsligt fick plats att fyllas med luft.
Erik stod kvar i dörröppningen till sovrummet. Han sade ingenting. Bara såg på henne. I blicken fladdrade något som liknade osäkerhet. Kanske hade han aldrig föreställt sig att hon kunde resa sig och gå. Inte på riktigt.
— Menar du allvar? frågade han till slut, nu med lägre röst.
Anna drog igen väskans dragkedja. Sedan såg hon på honom länge. Hon letade efter pojken hon en gång hade mött på torget, den där unge mannen som lovat att alltid skydda henne. Hon sökte hans ansikte i det som stod framför henne nu.
Hon fann honom inte.
Där fanns bara en främmande man. Trött. Arg. Med ögon där något sedan länge hade slocknat.
— Mer allvar än någonsin, svarade hon.
Hon gick förbi honom. Förbi Marias segerstinna blick. Förbi Emmas hånfulla leende. Vid Karins säng stannade hon ändå. Den gamla kvinnan öppnade ögonen.
— Farväl, sade Anna stilla. — Jag hoppas att du blir frisk.
I Karins blick blixtrade något till. Rädsla, kanske. Som om hon först i det ögonblicket förstod vad hon hade varit med om att orsaka.
Anna gick ut ur lägenheten.
Trapphuset var kallt. Ett fönster stod på glänt någonstans mellan våningarna, och vinterluften drog fritt genom huset. Hon svepte kappan tätare omkring sig, tog ett stadigare grepp om väskan och började gå nerför trapporna.
Utanför fortsatte vintern som förut. Snön knarrade under skorna, och kylan bet henne i kinderna. Ändå frös hon inte. Inuti henne spred sig något ovant och varmt. Lättnad, kanske. Eller frihet.
Hon gick över den snötäckta gården, och för varje steg hamnade det förflutna lite längre bakom henne. Lägenheten. Rösterna. Blickarna. Alla de år då hon hade försvunnit bit för bit utan att någon frågat vart hon tog vägen.
Framför henne väntade något okänt. Det skrämde henne, ja. Men det kändes ändå rätt.
Anna log.
För första gången på många månader.
Sedan fortsatte hon framåt, ut i den vita vinterrymden, mot den plats där ett nytt liv kunde börja.