När skilsmässohandlingarna var inlämnade trodde den före detta maken att han kunde lämna sin hustru utan både pengar och hem — men han hade inte räknat med vad som väntade honom.
Anna hade stått vid diskbänken i säkert tio minuter och torkat samma koppar om och om igen. Tankarna snurrade i huvudet, och fingrarna lydde henne knappt. Eriks röst ekade fortfarande i henne:
”Jag har lämnat in ansökan om skilsmässa. Huset blir mitt. Pengarna också. Du förstår ju själv — allt står på mig.”
Trettiotvå års äktenskap. Trettiotvå år! Och allt hade han avslutat med en enda mening. Inte ens under en ordentlig middag, inte ens med ett försök till samtal. Han hade bara sagt det i förbifarten medan han stoppade ner papper i sin portfölj.
Telefonen vibrerade på bordet. Det var hennes son.
— Mamma? Hur mår du? frågade Johan, och oron hördes tydligt i hans röst.
— Jag mår bra, svarade Anna och svalde klumpen som fastnat i halsen. Allt är okej.
— Pappa ringde mig. Är det sant?
— Ja.
— Herregud, mamma… hur kan du låta så lugn? Han… han tänker ju skilja sig från dig!
— Vad vill du att jag ska göra, Johan? Skrika? Få ett sammanbrott?
Hon ställde koppen på hyllan. I trettiotvå år hade hon ordnat dem efter storlek. Erik tyckte om när allt stod i perfekt ordning.
— Han sa att huset och kontona tillhör honom, fortsatte hon lågt.
— Va? Hur kan han säga så? Ni har ju byggt upp allt tillsammans!
— Tillsammans… Anna log snett, utan glädje. Men på papperet står allt i hans namn.
Det ringde på dörren. Utanför stod grannen Maria, den enda väninnan som aldrig hade dragit sig undan, trots Eriks slutna sätt att leva.
— Lilla Anna! Maria drog henne hårt intill sig. Alla har redan hört. Det här… det här är ju fruktansvärt!
— Hur då hört? fick Anna fram.
— Sara från porten bredvid såg honom med en yngre kvinna. De tittade på en nybyggd lägenhet. Din man hade sagt till henne: ”Efter skilsmässan flyttar vi in här.”
Anna fick ta stöd mot väggen. Något inom henne brast, tyst men obönhörligt.
— Så han har alltså… någon annan?
— Visste du inte det? Maria förde handen till munnen. Åh, förlåt, jag är så dum…
Den natten sov Anna inte en blund. Hon satt med gamla fotografier utspridda framför sig. Där var bröllopsbilden: hon i en enkel vit klänning, med ett ansikte som lyste av lycka. Där var deras första semester — hav, sol, varma leenden. Där var Johan som liten pojke. Men från de senaste fem åren fanns knappt några bilder på dem tillsammans. Bara Erik på presentationer, konferenser och affärsresor.
På morgonen upptäckte hon att kassaskåpet i Eriks arbetsrum stod öppet. Alla dokument var borta. Till och med handlingarna till huset de hade byggt tillsammans. Anna mindes fortfarande hur hon burit tegel, valt tapeter, lämnat över sin lärarlön månad efter månad…
— Jag tänker inte ge upp så lätt, sa hon till sin spegelbild.
På advokatbyrån var luften sval och luktade kaffe.
— Jag heter Karin, presenterade sig advokaten. Berätta vad som har hänt.
Anna talade hackigt och tystnade flera gånger.
— Jag trodde alltid… vi var ju en familj… jag tänkte aldrig på papperen…
— Det är många kvinnor som gör så, sa Karin och nickade. Men det finns goda nyheter. Även om allt står på din mans namn räknas egendom som skaffats under äktenskapet i regel som gemensam. Den ska delas lika.
— På riktigt? Anna lyfte blicken. Men han säger att…
— Vad skulle han annars säga? Karin log kort. Självklart påstår han att allt är hans. Det är ganska vanligt. Har du några dokument? Kvitton? Skuldebrev? Något som visar betalningar?
När Anna kom hem vände hon upp och ner på hela huset. I en gammal låda hittade hon kvitton på byggmaterial till huset. Där låg också de papper Erik hade skrivit under när han ”lånade” pengar av henne till verksamheten. Hon hade sparat allt, utan att riktigt veta varför. En lärarinnas vana, kanske — att dokumentera, sortera och bevara.
Telefonen ringde igen.
— Vad håller du på med? Eriks röst var iskall. Har du sprungit till en advokat?
— Hur vet du…?
— Det spelar ingen roll. Lyssna på mig, Anna, sa han, och rösten blev plötsligt mjukare. Varför starta krig? Vi kan skiljas på ett civiliserat sätt. Jag lämnar lite pengar åt dig så att du klarar dig den första tiden.
— Lite pengar? Anna kramade mobilen hårdare i handen. Och halva huset då? Och vår gemensamma verksamhet?