— Gemensam? Erik brast ut i ett kort, hånfullt skratt. Vad är det du pratar om? Du är en pensionerad lärare. Vilken verksamhet skulle du ha byggt upp?
— Jag satte också in pengar. Jag har kvitton och skriftliga bevis.
— Kvitton? Hans röst skar sig för en sekund. Lägg av, Anna. Det där var gåvor.
— Då får vi väl låta domstolen avgöra det, sade Anna plötsligt med en stadga i rösten som överraskade henne själv.
Sedan avslutade hon samtalet.
Hjärtat slog så hårt att det nästan gjorde ont i bröstet. Hon hade aldrig talat till honom på det sättet förut. I alla år hade hon vikt undan, svalt orden, tagit ett steg tillbaka för att undvika nästa gräl. Trettiotvå år av eftergifter. Och nu…
— Gjorde jag verkligen det där? viskade hon.
För första gången på flera dagar drog ett svagt leende över hennes ansikte.
Veckorna som följde flöt ihop till ett grått töcken av pärmar, samtal och sömnlösa nätter. Anna letade fram papper, träffade advokaten, försökte förstå juridiska formuleringar som tidigare hade låtit som ett främmande språk. På högskolan tog hon ledigt. Hon insåg snabbt att hon inte kunde stå inför studenterna och föreläsa när tankarna hela tiden rusade tillbaka till huset, pengarna och Eriks hotfulla röst.
— Anna, du har blivit alldeles mager, sade Eva, hennes kollega, när de möttes på kontoret. Du måste äta något.
— Jag hinner inte, svarade Anna och viftade bort oron. Jag måste få ordning på handlingarna.
Eva sänkte rösten.
— Hör du… han där… hotar han dig?
— Än så länge bara per telefon. Anna drog snett på munnen. Han ringer och säger att jag ska ”ta mitt förnuft till fånga”. Som om det vore jag som hade tappat det, förstår du?
Samma kväll ringde Johan.
— Mamma, han gör mig galen, sade han, och tröttheten hördes tydligt i hans röst. Han ringer mig varje dag och kräver att jag ska prata dig till rätta.
— Och vad säger du?
— Vad ska jag säga? Jag sa att det här är mellan er två. Då blev han vansinnig.
Anna suckade. Johan hade alltid hållit sig på avstånd från konflikterna mellan henne och Erik. Kanske var det lika bra. Kanske hade hon till och med velat skydda honom från allt det där.
— Hur orkar du, mamma? frågade han efter en stund.
— Jag orkar, sade hon och svalde hårt. Vet du, jag hittade gamla fotografier. Från när vi byggde huset. Du var så liten då.
— Klart jag minns! Jag släpade ju tegelstenar, skrattade Johan. Och pappa stod mest och pekade.
— Precis. Och det var jag som betalade.
— Va?
— Ja. Min lärarlön gick nästan oavkortat till byggmaterial. Jag har till och med kvar kvittona.
— Otroligt… Han säger att han gjorde allt själv.
Telefonen pep till. Ett inkommande samtal från Erik. Anna tryckte bort det.
— Det är han igen. Nu ringer han varje dag.
— Svara inte.
— Det gör jag inte. Men han kommer hit också.
Dagen innan hade Erik dykt upp utan förvarning. Han stod i dörröppningen med den där blicken som förr fick henne att tystna omedelbart. En gång hade den fungerat. Inte längre.
— Ge mig kvittona, krävde han.
— Nej.
— Anna, du leker med elden.
— Det är du som har lekt, Erik. Med mig. I trettiotvå år.
Han slog igen ytterdörren så hårt att lite puts lossnade från väggen.
Och i dag kom hon.
Ung, välvårdad, glänsande på något nästan lackerat sätt, med en självsäkerhet i blicken som gränsade till fräckhet.
— Jag heter Emma, sade hon utan att vänta på att bli insläppt. Vi behöver prata.
— Om vad då? Anna lade armarna i kors.
— Om Erik. Han lider. Ni ska ju ändå skiljas. Varför hålla på med allt det här spektaklet?
— Vilket spektakel menar du?
— Alla de där… kraven. På huset. På pengarna.
— Mina pengar, rättade Anna henne.
— Men snälla, vilka pengar? Emma himlade med ögonen. Erik drev företaget, och ni…
— Och jag vad?
Flickan kom av sig.
— Ja… ni skötte väl hemmet.
— Jag har undervisat på högskolan i trettio år.
— Det spelar ingen roll! snäste Emma. Erik och jag älskar varandra. Och ni…
— Hur gammal är du, Emma?
— Tjugosju, svarade hon trotsigt.
— När jag var tjugosju trodde jag också att allting var enkelt. Anna drog efter andan och släppte den långsamt. Hälsa Erik att jag väntar på honom i domstolen.
När Emma hade gått blev Anna stående länge framför spegeln i hallen. Rynkorna vid ögonen, de grå stråna vid tinningarna, den trötta huden som åren hade lämnat efter sig. Nej, hon kunde inte tävla med den där unga kvinnan. Men det var inte heller någon tävling.
— Jag slåss inte för ungdom, sade hon till sin spegelbild. Jag slåss för rättvisa.
Framåt kvällen ringde Karin.
— Anna, handlingarna är klara. I morgon lämnar vi in stämningsansökan.
— Redan?
— Varför dra ut på det? Vårt underlag är mycket starkt. Förresten ringde din blivande exman mig.
— Vad ville han?
— Hotas lite, svarade advokaten, och det hördes nästan att hon log. Men jag är inte särskilt lättskrämd. Är du beredd på processen?
— Nej, sade Anna ärligt. Men jag har inget val.