— Det är precis den inställningen du behöver, sade Karin gillande. Vi ses i morgon.
Rättssalen visade sig vara betydligt mindre än Anna hade föreställt sig. Den påminde mer om ett vanligt kontorsrum än om något högtidligt: träbänkar, ett domarbord och riksvapnet på väggen. Hon vred nervöst på remmen till sin handväska och försökte låta bli att titta mot Erik, som satt mitt emot henne med en självsäker min, som om utgången redan var avgjord.
— Försök andas lugnt, viskade Karin. Vi har allt vi behöver.
— Men tänk om han hittar på något? Du känner honom inte…
— Sådana som han möter jag flera gånger i veckan, svarade advokaten lågt och med ett svagt leende. Och ser du vem han har med sig? Lars Bergström. Favoritadvokaten bland välbeställda klienter som tror att pengar kan lösa allt. Men inte ens han kan trolla bort fakta.
Dörren öppnades och domaren kom in, en kvinna i medelåldern med trött blick och sammanbitet ansikte. Hon slog sig ner, bläddrade snabbt igenom handlingarna och sade:
— Då inleder vi målet om bodelning mellan makarna Andersson. Käranden?
Eriks ombud reste sig genast.
— Erik Andersson yrkar att motpartens anspråk ska ogillas i sin helhet. Den egendom som omfattas av målet har, enligt min klient, förvärvats med hans privata medel och registrerats i hans namn.
Anna kände hur fingrarna knöts i knät. Fräckheten fick blodet att rusa i henne. Hon såg framför sig alla de där åren då hon hade vänt på varje krona för att huset skulle kunna byggas färdigt. Hon mindes extratimmarna på högskolan, kvällarna med privatundervisning och hans ständiga ord: ”Det är för vår framtid.”
Domaren vände blicken mot Karin.
— Svarande part, er inställning?
Karin reste sig utan minsta tvekan.
— Anna Andersson bestrider kärandens yrkande. Egendomen har tillkommit under äktenskapet, och min klient har bidragit både ekonomiskt och genom eget arbete. Vi kommer att lägga fram bevisning som styrker detta.
Erik fnös högt och lutade sig mot Lars Bergström för att viska något. Advokaten nickade kort.
— Vilken bevisning avser ni? frågade domaren.
Karin öppnade sin mapp och tog fram en bunt papper.
— Kvittenser undertecknade av Erik Andersson, där han bekräftar att han tagit emot pengar från sin hustru för byggnationen av huset. Vidare fakturor som visar att byggmaterial betalats från Anna Anderssons privata kort. Här finns även kontoutdrag från hennes bankkonto som visar större kontantuttag under den period då huset uppfördes. Dessutom åberopar vi vittnesmål.
— Det där är rent nonsens! utbrast Erik och for upp från sin stol. Vilka kvittenser? Det var så länge sedan, jag minns ingenting sådant!
— Tystnad i salen, sade domaren skarpt. Ni får yttra er när ni får ordet.
Karin gick fram och lämnade över handlingarna. Domaren tog emot dem och granskade sidorna noggrant, en efter en.
— Vittnet Johan Andersson kallas in.
Johan kom in i salen. Han såg spänd ut, men han höll blicken stadig.
— Johan, kan du bekräfta att din mor bidrog med pengar till husbygget?
— Ja, sade han och nickade. Jag var liten då, men jag minns det. Mamma åkte ofta ut till bygget med pengar. Hon brukade säga: ”Det här är min lön, den går till material.”
— Lögn! ropade Erik och reste sig igen. Han skyddar bara sin mor!
— Andersson, en enda kommentar till utan tillåtelse och jag låter avvisa er från salen, sade domaren kallt.
Därefter hördes fler vittnen. Grannen Maria berättade hur Anna en gång hade tagit ett lån för att kunna betala den första större delen av byggkostnaderna. En kollega från högskolan mindes hur Anna hade tagit extra handledningstimmar och sagt att pengarna skulle gå till kaklet i badrummet.
För varje vittnesmål mörknade Eriks ansikte ytterligare. Lars Bergström bläddrade allt mer hetsigt bland sina papper, som om han sökte efter något som kunde vända situationen.
— Jag vill nu lägga fram ytterligare en handling, sade Karin och tog försiktigt upp ett gulnat papper ur mappen. Det här är en fullmakt från Anna Andersson till hennes make, utfärdad för att han skulle kunna sköta bolagets ärenden. Tillsammans med den åberopar vi ett kontoutdrag som visar att startkapitalet till verksamheten sattes in från hennes sparkonto.
Det blev alldeles stilla i salen. Erik tappade färgen.
— Var har ni fått tag på det där? väste han.
— Från bankens arkiv, svarade Karin lugnt. Sådana uppgifter bevaras länge.
Domaren meddelade att rätten skulle överlägga. Anna satt kvar utan att röra sig. Hon vågade knappt tro att allt faktiskt hade lagts fram, tydligt och obestridligt, inför någon som kunde fatta ett beslut.
— Kommer vi att vinna? viskade hon.
Karin lutade sig närmare och blinkade nästan omärkligt.
— Vi har redan vunnit. Domaren har inget annat val. Lagen står på vår sida.