En halvtimme senare kom domaren tillbaka in i salen och läste upp beslutet med stadig röst:
— Rätten fastställer Anna Anderssons rätt till hälften av den egendom som förvärvats under äktenskapet, däribland bostadshuset, banktillgångarna och andelen i företaget…
Erik for upp från sin plats.
— Det här går inte! Jag tänker överklaga!
Domaren nickade utan att låta sig påverkas.
— Det står er fritt att göra det. Men domen gäller tills vidare.
Sex månader passerade.
Anna satt i köket i sin egen halva av huset och arbetade degen till en tårta. Efter bodelningen hade fastigheten formellt delats upp i två separata bostäder, var och en med egen ingång. I början hade det känts märkligt att leva så, nästan som om huset blivit avskuret mitt itu. Men med tiden hade hon vant sig. Erik syntes ändå knappt till längre. Han bodde mest hos Emma.
Telefonen plingade till. En ny beställning från kaféet i kvarteret intill. Ännu en tårta till morgondagen. Anna log för sig själv. Vem hade kunnat ana att hennes bakande skulle växa till en liten verksamhet?
Dörrklockan ringde.
När hon öppnade stod Johan där med en enorm bukett i famnen.
— Grattis på födelsedagen, mamma!
— Åh, Johan! — Hon slog armarna om honom. — Tack, min älskade pojke.
— Hur är det med dig? Jag ser att du bakar igen, — sa han och nickade mot hennes mjöliga händer.
— Beställningarna bara strömmar in. Du skulle inte tro det, men jag är fullbokad två veckor framåt.
— Det är ju fantastiskt! — Johan slog sig ner vid bordet. — Och pappa? Låter han dig vara?
Anna rörde långsamt runt krämen i bunken.
— Han var här förra veckan. Han sa att han och Emma hade bråkat.
— Och sedan?
— Sedan ville han flytta tillbaka hit, kan du tänka dig? — Hon blåste ut luft genom näsan. — Han sa: ”Anna, varför skulle vi skiljas åt som två dårar? Vi kan börja om.”
— Vad svarade du?
— Jag sa: ”Erik, det är för sent. Jag har precis hittat tillbaka till mig själv.”
Johan skrattade belåtet och knep åt sig en liten bit deg.
— Mamma, jag är stolt över dig. På riktigt. Jag trodde aldrig att du skulle resa dig så här starkt.
— Inte jag heller, — medgav Anna och såg ut genom fönstret. — Men ibland händer något fruktansvärt, och först långt senare förstår man att det faktiskt ledde till något gott.
På kvällen kom gästerna. Kollegor från högskolan, nya väninnor från bakningsklubben och grannen Maria fyllde det nyrenoverade vardagsrummet med röster och skratt. Anna hade dukat fint. Efter skilsmässan hade hon gjort om hela bostaden. De mörka tapeterna hade ersatts av ljusa väggar, och de tunga möblerna var borta. Erik hade alltid tyckt om tjocka gardiner och bastanta skåp. Själv hade hon längtat efter ljus, luft och plats att andas.
— För födelsedagsbarnet! — Maria höjde sitt glas. — För vår hjältinna!
— Men snälla, någon hjältinna är jag väl inte… — Anna rodnade.
— Jo, det är du visst, — invände Eva från högskolan genast. — Så många kvinnor står ut och vågar aldrig förändra något. Du gjorde det.
När alla till slut hade gått sjönk Anna ner i soffan med en kopp te. Då ringde det på dörren igen.
Utanför stod Erik med en ask choklad i handen.
— Grattis, — mumlade han.
— Tack, — svarade hon, men klev inte åt sidan för att släppa in honom.
— Kan vi prata?
— Om vad?
— Jag saknar dig, Anna.
Hon betraktade honom noggrant. Han hade blivit äldre, tunnare, nästan hopfallen. Men blicken var densamma som förr — listig och beräknande.
— Och Emma då?
— Det är slut. Hon… hon var inte rätt.
— Men det är jag? — Anna log svagt. — Erik, du kommer för sent. Jag har ett eget liv nu.
— Vad för slags liv? Du bakar tårtor? — Han drog på munnen.
— Bland annat. Jag har fått nya vänner också. Jag sjunger i kör. Och framför allt… jag mår bra.
— Utan mig?
— Tänk, ja, — sa hon lugnt. — I trettiotvå år levde jag för dig. Nu vill jag leva för mig själv.
Erik räckte fram chokladasken utan ett ord och gick därifrån. Anna stängde dörren efter honom och lutade ryggen mot den.
— Jag klarade det, — viskade hon. — Jag klarade det verkligen.
Nästa morgon väcktes hon av att telefonen ringde. En ny kund ville beställa en bröllopstårta för trettio personer.
— Skulle den kunna vara färdig till lördag? frågade den unga kvinnan.
— Den blir färdig, — svarade Anna med säker röst. — Från och med nu klarar jag vad som helst.
Hon öppnade fönstret. Vårsolen vällde in i rummet och fyllde allt med värme. Framför henne väntade så mycket: konditorkursen hon anmält sig till, resan till kusten med väninnorna och snart också barnbarnet som Johan och hans partner väntade.
Anna lyfte blicken mot himlen och log.
— Vem hade kunnat tro det, — sa hon tyst, — att livet egentligen börjar först vid femtiofem.