ännu inte hade kommit fram till om han skulle bli arg eller hålla tyst.
— Du kunde väl åtminstone ha varit lite… började han.
— Erik, avbröt Anna honom. Det är något jag behöver säga. Utan bråk, utan höjda röster. Jag har inget emot bröllopet. Jag har inget emot att hjälpa till heller. Men det du och Maria hade tänkt ut var inte en fråga om hjälp. Det var något helt annat.
Han svarade inte. I stället gick han ut i köket och började slamra med vattenkokaren.
Anna återvände till vardagsrummet och fällde upp sin dator. Hyreskontraktet låg fortfarande där och väntade på skärmen. Lägenheten på Ågatan. Fjärde våningen. Utsikt över parken.
Hon satt kvar och såg på texten, men tankarna fastnade vid Johans blick. Den där sista, i dörröppningen. Det hade funnits något i den som skavde. Inte ilska. Inte sårad stolthet. Något svalare än så.
Han vet något, tänkte hon. Eller så håller han på att förbereda något.
Hennes finger blev hängande över styrplattan.
Ändå klickade hon inte.
För nu hade en annan fråga trängt sig fram: varför hade Johan varit tyst hela tiden? Han verkade varken dum eller osäker. Tvärtom. Vaken, uppmärksam, långt ifrån blyg. Och ändå hade han inte sagt ett ord. Bara betraktat dem, lyssnat och lagt saker på minnet.
Men varför?
Svaret kom några dagar senare, från ett håll Anna inte alls hade räknat med.
Tre dagar efter Marias besök fick hon ett meddelande från en kvinna hon inte kände. Det var kort, nästan torrt formulerat: ”Är du gift med Erik Andersson? Jag måste prata med dig. Det är viktigt.”
Anna läste raderna flera gånger innan hon svarade: ”Jag lyssnar.”
De bestämde träff på ett litet kafé på Drottninggatan. Där fanns träbord, låga lampor och en tydlig doft av kardemumma i luften. Kvinnan hette Sara. Hon var trettiotvå, talade med låg röst och hade händerna prydligt lagda på bordsskivan, som om hon satt inför ett prov. Hon arbetade som ekonom på samma företag där Johan stod registrerad som kommersiell chef. Och hon kände till saker som Anna inte hade väntat sig att få höra.
Johan hade inte bara varit ute efter en festlokal till bröllopet. Han letade efter personer som kunde användas för ett par skentransaktioner. På papperet skulle allt se ut som betalningar för catering, uthyrning av utrustning och praktiska tjänster kring festen. Pengarna skulle först gå genom broderns bolag och sedan vidare därifrån. Upplägget var enkelt, nästan osynligt om ingen tittade noga. Det enda som behövdes var släktingar med pengar, bostad och tillräckligt mycket förtroende.
Sara berättade utan dramatik. Då och då sneglade hon på telefonen, som om hon kontrollerade detaljer. Anna satt mitt emot henne och drack sitt kaffe. Inom henne fanns varken panik eller egentlig förvåning. Bara den märkliga känslan av att länge ha anat att något varit fel — och till slut få bevis för att instinkten hade haft rätt.
— Varför berättar du det här för mig? frågade Anna.
Sara teg en liten stund innan hon svarade.
— För att han gjorde samma sak mot min syster för ett år sedan. Hon blev av med tjugo tusen kronor och klarade inte av att gå utanför dörren på ett halvår.
När Anna kom hem hade det redan blivit kväll. Erik satt i soffan och tittade på något på tv. Han såg avslappnad ut, vardaglig, som han brukade. Hemmastadd i rummet. Anna tog av sig skorna, hängde upp jackan och gick in i vardagsrummet. Sedan satte hon sig i fåtöljen mittemot honom.
— Erik, visste du om Johans upplägg?
Han svarade inte genast. Först sänkte han ljudet på tv:n. Därefter vände han blicken mot henne, och i den hann Anna läsa allt hon behövde veta. Inte skuld. Inte rädsla. Snarare irritation, trött och otålig, som hos någon som blivit ertappad med något han själv ansåg vara obetydligt.
— Anna, nu hittar du på igen.
— Nej, sa hon. Jag har träffat någon som känner till detaljerna. Dokument, summor, hela konstruktionen. Det här är inte fantasier.
Han reste sig och började gå av och an över golvet.
— Johan är en normal kille. Maria älskar honom. Du har aldrig riktigt accepterat min familj…
— Erik.
Hon sade hans namn mycket stilla, men det fick honom att tystna.
— Jag tänker inte gräla om det här. Jag vill bara säga det tydligt: jag kommer att ansöka om skilsmässa.
Tv:n mumlade vidare borta i hörnet. Utanför fönstret tutade en bil. Världen fortsatte precis som vanligt, fullständigt oberörd av det som just hade skett i deras vardagsrum.
Erik stod tyst länge. Till slut frågade han:
— På grund av bröllopet?
— Nej, svarade Anna. Bröllopet var bara det sista jag behövde se.
Skilsmässan tog fyra månader. Den blev inte högljudd, inte smutsig, inte fylld av stora scener. Bara utdragen. Juristmöten, papper, bodelning, underskrifter. Flera gånger försökte Erik få till samtal, förklara sig, ändra berättelsen, vrida det hela åt ett annat håll. Men varje gång möttes han av samma lugna, ogenomträngliga gräns som Anna hade rest inom sig redan den där dagen på kaféet på Drottninggatan.
Maria gifte sig till slut med Johan ändå. Det blev stillsamt, med få gäster, utan någon praktfull fest och utan andras pengar. Om planen hade spruckit eller om Johan bara hade valt att inte ta risken fick Anna aldrig veta. Hon hörde om bröllopet av en gemensam bekant och märkte att hon nästan inte kände någonting alls. Bara en lättnad, tunn men tydlig, nästan kroppslig.
Lägenheten på Ågatan hyrde hon i juni.
Själva flytten var avklarad på en enda dag. Det visade sig att hon ägde förvånansvärt lite — eller också hade hon bara tagit med sig det som verkligen var hennes. Några kartonger, två resväskor, favoritpläden som hon och Erik en gång hade köpt på en marknad i Uppsala. Pläden tog hon med. Minnet av marknaden gjorde hon det inte med; det fick stanna kvar någonstans där borta, i den gamla lägenheten, tillsammans med soffan och sju år av deras liv.
Den nya bostaden tog emot henne med tystnad och doften av nymålad färg. Fjärde våningen, högt i tak, utsikt mot parken — precis så som hon hade föreställt sig den.