Anna stod kvar vid fönstret en stund till.
En månad, tänkte hon. Jag har en månad på mig.
Ännu visste hon inte att Johan hade skulder. Hon visste inte heller att cateringfirman i Marias prydliga mapp ägdes av hans kusin. Och hon hade ingen aning om att formuleringen ”ungefär fyrtio gäster” i verkligheten betydde sextiotvå personer.
Men det skulle hon få reda på.
Snart.
Allt började med ett kalkylblad.
Maria skickade det på söndagsmorgonen, klockan kvart i åtta, vid en tid då vettigt folk fortfarande sov. Dokumentet hette ”Bröllopsbudget” och där fanns allt uppställt i kolumner: blommor, mat, hyra av utrustning, dekorationer, fotograf. Längst ner stod totalsumman: 38 000 kronor. I kolumnen bredvid hade någon redan fyllt i fördelningen: ”Erik och Anna — 50 %”.
19 000 kronor.
Anna satt vid köksbordet med sitt kaffe och stirrade på mobilskärmen. På andra sidan väggen sov Erik fortfarande. Hon drack ur koppen, ställde den i diskhon, gick tillbaka in i sovrummet och klädde sig tyst, utan att väcka honom. Sedan gick hon hemifrån.
Hon behövde tänka utan att någon annans röst fyllde rummet.
Till slut hamnade hon nere vid vattnet. Det var nästan tomt ute; bara några löpare passerade och en äldre man gick långsamt med sin hund. Anna promenerade utan brådska, följde vattenytan med blicken och märkte att det egentligen inte var pengarna hon tänkte på. Pengarna var bara resultatet. Det verkliga problemet var mönstret. Så hade det fungerat i sju år: först en liten tjänst, sedan en lite större, därefter något som plötsligt inte längre ens betraktades som en tjänst utan som självklart. Någonstans längs vägen hade Anna slutat vara en person i deras berättelse.
Hon hade blivit en tillgång.
En lugn, praktisk och tyst tillgång som alltid fanns att använda.
Vid tiotiden kom hon hem igen. Erik satt redan i köket, bläddrade i telefonen och drack te.
”Har du sett filen?” frågade han utan att lyfta blicken.
”Ja.”
”Och? Visst har Maria gjort det bra? Allt är ju specificerat.”
”Väldigt noggrant”, svarade Anna. Hon fyllde ett glas vatten, satte sig mitt emot honom och såg på honom. ”Erik, vi betalar inte 19 000 kronor.”
Han tittade upp. Hans ansikte fick samma uttryck som om hon just hade talat ett språk han inte förstod.
”Det är hennes bröllop”, sa han. ”Det händer bara en gång i livet.”
”Du har redan använt det argumentet. Nu lyssnar du på mig.” Anna lade händerna stilla på bordsskivan. Ingen dramatik, ingen höjd röst. ”Jag tänker inte finansiera någon annans fest. Vill du ge din syster pengar får du göra det från dina egna medel. Men inte från vår gemensamma ekonomi.”
Erik teg en stund. Sedan sa han långsamt, med en ton som var tänkt att väga tungt:
”Förstår du hur det här kommer att se ut? Vad folk kommer att säga?”
”Vilka folk, Erik?”
Han svarade inte. I stället reste han sig och gick ut i hallen. Efter en minut hörde hon hans dämpade röst genom väggen. Han ringde Maria.
Hon kom efter lunch.
Den här gången hade hon ingen mapp med sig, men ansiktet var spänt och bestämt, som om hon var på väg in i en förhandling där mycket stod på spel. Johan stannade återigen i hallen. Han stod där med mobilen i handen och låtsades på sitt vanliga sätt att han egentligen inte var närvarande.
”Anna”, började Maria och slog sig ner i soffan med en min som avslöjade att hon hade övat på sina repliker, ”jag fattar att summan känns hög. Men om du tittar ordentligt så ser du att det här är minimum. Vi har redan skurit ner på allt.”
”Jag har sett budgeten”, sa Anna.
”Då förstår du ju också att det inte går att få ner det mer. Cateringen är nästan klar, fotografen också…”
”Maria, vänta lite.” Anna avbröt henne mjukt, men tillräckligt tydligt för att Maria skulle tystna. ”Jag vill bara reda ut en sak. Cateringfirman, är det ’Smak och form’?”
Maria stelnade en aning.
”Alltså… ja.”
”Ägaren heter Lars Lindberg. Han är Johans kusin, eller hur?”
Tystnaden som följde blev längre än vad som var bekvämt. Ute i hallen slutade Johan plötsligt att titta på sin telefon.
”Hur vet du…” började Maria.
”Jag kontrollerade det”, sa Anna enkelt. ”Innan jag går med på att lägga 19 000 kronor vill jag veta vart pengarna faktiskt hamnar. Det är ganska normalt. Och jag kollade priser också. Samma typ av catering för sextio personer kostar ungefär hälften hos tre andra företag.”
”Vi valde dem för att vi litar på dem”, sa Maria, och nu hade något vasst smugit sig in i rösten.
”Det förstår jag. Men jag litar inte på dem.” Anna reste sig, gick bort till fönstret och vände sig sedan om igen. ”Jag kan hjälpa till med planeringen. Jag kan lägga tid, energi och ta ansvar för samordningen. Men pengar blir det inte. Inte 19 000, inte 9 000 och inte 5 000. Och om ni har glömt det så är det redan en gåva att bröllopet ska hållas i vår lägenhet.”
Maria såg på sin bror.
Erik stirrade ner i bordet.
”Erik”, sa hon.
Han teg.
”Erik, säg något till henne.”
”Anna, kanske åtminstone en del…” började han utan att se på sin fru.
”Nej”, sa Anna.
Bara ett ord. Ingen ilska, ingen skärpt ton. Bara en stängd dörr.
Maria åkte därifrån tjugo minuter senare. Hon tog på sig kappan utan ett ord, nickade kort åt sin bror och gick förbi Anna utan att möta hennes blick. Johan följde efter, lika tyst som tidigare, fortfarande med telefonen i handen. Först när han stod i dörröppningen vände han sig om och såg på Anna.
Det var en annan blick än förut. Noggrann. Vägande. Som om han först nu hade fått syn på henne på riktigt.
Den blicken var obehaglig.
Granskande.
Anna stängde dörren efter dem.
Erik stod kvar i hallen med uttrycket hos någon vars plan oväntat hade gått sönder mitt framför ögonen på honom.