— Anna lilla, jag gör menyn, så står du för maten, sade Maria och räckte över tre fullskrivna papper. — Jag hade naturligtvis gjort det själv, men händerna värker så. Den där artriten tar knäcken på mig.
Anna tog emot listan och lät blicken glida över raderna. Kalla förrätter, varmrätter, sallader och dessutom tre olika sorters efterrätter. Till bröllopsdagen, hennes och Eriks, hade svärmodern bjudit in åtta personer. Utan att fråga dem först.
— Maria, vore det inte enklare att beställa färdig mat? frågade Anna och såg upp.
— Beställa? utbrast Maria och slog ut med händer som inte visade minsta tecken på någon ledvärk. — Vad skulle mina väninnor tro? Att vi inte kan ta emot gäster ordentligt? Nej du, Anna, nu får du visa vad du går för.
Anna vek ihop listan en gång. Sedan en gång till. Och ännu en. Till slut låg bara en liten pappersruta på bordsskivan.
— Bra, sade hon stilla. Då ska jag visa det.
Sju månader tidigare, direkt efter vigseln, hade Erik sagt att de tills vidare skulle bo hos hans mamma. Det där ”tills vidare” hade i praktiken blivit permanent. Maria, som hade varit änka i sju år, bodde ensam i en rymlig trerummare och led svårt. Inte av ensamheten, visade det sig, utan av att behöva laga mat och städa.
Redan andra dagen efter bröllopet fick svärmodern migrän.
— Anna, kära du, mitt huvud sprängs snart. Jag klarar knappt att resa mig. Du kan väl fixa något enkelt att äta?
Anna lagade maten. Sedan diskade hon undan och städade. Därefter tvättade hon. Framåt kvällen var Maria märkligt nog återställd och åkte till salongen för att få håret fixat. När hon kom hem doftade de nyfönade, blanka lockarna av dyrt schampo.
Migränen brukade återkomma så fort det var dags att laga mat. Yrseln dök upp före städningen. Artriten slog till när disken väntade, men försvann spårlöst när Maria bläddrade i magasin eller gick i butiker.
Erik såg inget. Eller också ville han inte se.
— Än sen? Mamma orkar inte, hon har ju problem med hälsan. Du är ung, du klarar det.
Och Anna klarade det. Hon steg upp klockan fem, lagade frukost åt tre personer, åkte till sina förstaklassare, kom hem vid sex och fortsatte till elva på kvällen med tvätt, städning och förberedelser inför nästa dag. Erik kom hem, åt middag och lade sig sedan framför tv:n. Ibland frågade han varför hon ”alltid var på dåligt humör”.
Hon blev magrare. Skuggor lade sig under ögonen. Händerna torkade ut och naglarna började skiva sig. I spegeln mötte Anna en främmande kvinna: sliten, åldrad i förtid och alldeles tom inuti.
Tre veckor tidigare hade Maria meddelat att bröllopsdagen skulle firas.
På morgonen för festen vaknade Anna som vanligt klockan fem, men hon gick inte ut i köket. I stället drog hon på sig jeans och en ljus blus och lade noggrant på lite smink. Ur garderoben tog hon fram en ask med ett kuvert i — ett presentkort på spa för en hel dag. Hon hade använt sina sista sparpengar till det.