— Birgitta, varför i all världen skulle det vara min uppgift att försörja din son? Han är min make, han är mannen i äktenskapet, och det är han som borde ta ansvar för mig, inte tvärtom. Så du kan ta din så kallade omtanke och gå härifrån.
— Anna, öppna nu, det är jag! Jag har med mig nybakade piroger med kål, precis sådana som Erik tycker om!
Rösten på andra sidan dörren var klar, energisk och obeveklig. Den lämnade inte minsta utrymme för att låtsas som om lägenheten stod tom. Anna torkade långsamt händerna på kökshandduken och kastade därefter en kort, tung blick mot sin man.
Erik satt vid bordet och stirrade ner i sitt sedan länge kalla kaffe. Hela hans hållning var utstuderad: han såg ut som ett missförstått geni, nedsänkt i en bottenlös existentiell kris. Moderns ankomst tycktes han uppfatta som ännu ett störande inslag från en påträngande och ofullkomlig omvärld.
När låset klickade upp drog Anna fram ett artigt leende som inte nådde ögonen. På tröskeln stod Birgitta, en kraftigt byggd kvinna i en dyr kappa, med hård och granskande blick. I handen höll hon ett paket som spred en nästan kvävande hemtrevlig doft av nygräddat bröd och kål. Hon klev inte bara in; hon gled in i hallen som om hon bar med sig en osynlig mantel av självklar auktoritet.
— Hej, lilla Anna. Men varför är du så blek? Mår du dåligt? frågade hon samtidigt som hon tog av sig kappan och lät blicken svepa genom bostaden. — Var är Erik? I köket, förstås. Det visste jag.
Utan att invänta någon inbjudan gick Birgitta rakt mot köket. Hennes närvaro rubbade omedelbart den avskalade ordning som Anna alltid värnade om. Det moderna köket, med blanka stålytor och återhållsam design, var knappast skapat för en sådan uppvisning i överdimensionerad modersomsorg. Erik lyfte till slut blicken från koppen och hälsade sin mor med en matt nickning och ett ansträngt leende.
— Hej, mamma. Varför kommer du så här tidigt?
— För en mor är det aldrig för tidigt, min son, slog Birgitta fast och placerade påsen med pirogerna mitt på bordet som om den vore en fana. — Jag ser ju hur du har tynat bort. Du är alldeles medtagen. Här, jag har tagit med något som ger kraft. Ät medan de fortfarande är varma.
Anna ställde tyst vattenkokaren på spisen. Hennes rörelser var mjuka och nästan ljudlösa, men under varje liten gest låg en hårt sammanpressad spänning. Hon kände sig som en skådespelerska i en pjäs hon kunde utantill, där alla repliker redan var skrivna och alla roller fördelade sedan länge.
Först skulle upptakten komma: några ord om vädret, frågor om avlägsna släktingars hälsa, klagomål över matpriserna. Sedan, när marken hade mjukats upp av vardagligt småprat, skulle Birgitta närma sig det hon egentligen hade kommit för.
— Hos dig är det alltid rent, Anna. Ja, nästan kliniskt, konstaterade svärmodern och drog ett finger längs kanten på arbetsbänken, nöjd över att inte hitta ett dammkorn. — Men särskilt hemtrevligt är det inte. En man behöver värme omkring sig, särskilt när han går igenom en svår period.
Anna satte fram en kopp åt henne.
— Vill du ha te? Svart eller grönt?
— Svart, som vanligt. Erik, ta åtminstone en pirog. De är fortfarande varma. Du har ju ingen aptit alls, det gör ont att se dig, sade Birgitta och sköt tallriken ömt mot sin son.
Erik suckade teatraliskt, tog upp en pirog, men bet inte i den. Han vände den långsamt mellan fingrarna som om den vore ett filosofiskt föremål av stor betydelse och inte bara ett bakverk fyllt med kål.
— Jag har inte tid att sitta och vräka i mig piroger nu, mamma. Tankarna…
Det var lösenordet. Signalen. Anna märkte hur svärmodern genast samlade sig, hur hela hennes uppmärksamhet skärptes och riktades mot målet. Birgitta vände sig mot henne, och hennes ansikte antog det där ömma, bekymrade uttrycket som hon under årens lopp hade fulländat till perfektion.
— Du ser själv, Anna. En människa vänder sig inåt. Han söker. En skapande själ kan inte leva som alla andra, minut för minut, dag för dag. Han behöver tid för att förstå sig själv på nytt, för att hitta sin nästa väg. Och i sådana stunder är stödet från de närmaste viktigare än någonsin. Kvinnlig klokhet handlar om att finnas där, att erbjuda en axel när mannen har det svårt. Att förstå. Att acceptera.
Hon talade lågt och mjukt, som om hon med orden bredde ut en varm men kvävande filt över hela rummet. Erik lyssnade med martyrens min och bekräftade varje mening med sin tystnad. Under tiden hällde Anna upp det heta vattnet i kopparna och stod kvar vid bänken utan att säga något.