Den tunna ångan som steg ur porslinskopparna var nästan det enda i köket som verkade ärligt levande.
Anna väntade tills Birgitta gjorde ett uppehåll för att dra efter andan. Först då vände hon sig om och mötte hennes blick utan att blinka. Tystnaden drog ut på sig, tät och obekväm. Svärmodern förstod att hennes mjuka övertalning inte bet, och något hårdnade genast i hennes röst.
— Anna, Erik har det svårt nu. Han söker sig själv. Du måste stötta honom, försöka förstå vad han går igenom…
Just den meningen, uttalad med den där sirapslena tonen, fick något att slå över. Anna satte ner vattenkokaren på underlägget med en omsorg som nästan blev demonstrativ. Det torra, skarpa ljudet från plasten skar genom kökets stillhet som ett skott.
Sedan vände hon sig långsamt om. All vänlighet, allt värdinnemässigt tålamod, hade försvunnit ur hennes ansikte. Blicken var rak, kall och fäst vid Birgitta. Erik drog omärkligt upp axlarna, som om han redan kände att luften i rummet hade förändrats.
— Birgitta, jag ber er att sluta tala till mig som om jag vore ett barn — sade Anna jämnt. Rösten var så behärskad att den blev mer hotfull än om hon hade skrikit. — Er son är en fyrtioårig man. Inte en bortkommen valp som behöver räddas, klappas och bäras hem.
Hon lät orden falla ett efter ett.
— Jag har redan förklarat allt för honom, alldeles tydligt, utan era antydningar och suckar. Antingen går han på en arbetsintervju i morgon. Vilken som helst. Som lagerarbetare, bud, vad som helst. Eller också packar han sina saker och flyttar hem till er för att fortsätta sitt stora sökande efter sig själv.
Masken av moderlig medkänsla gled av Birgittas ansikte. Under den syntes något hårt och djupt missnöjt. Hon rätade på ryggen i stolen och fick plötsligt något nästan monumentalt över sig.
— Hur vågar du ens…
— Precis så vågar jag — avbröt Anna, fortfarande utan att höja rösten. Hon tog ett steg närmare bordet och satte fingertopparna mot bordsskivan. — Det är ni som har fostrat honom till det här. Då får ni också ta hand om följderna. Jag gifte mig med en man, med en partner. Inte med ett riskprojekt som kräver oavbrutna investeringar utan minsta utsikt till avkastning. Jag har tyvärr inte plats i mitt liv för ballast.
Ordet blev hängande i rummet.
Erik ryckte till som om någon slagit honom och fann äntligen sin röst.
— Anna, hur kan du säga så där… inför mamma…
Men ingen av kvinnorna såg åt hans håll. Deras strid hade redan börjat, och hans ynkliga invändning sjönk undan till ett slags bakgrundsbrus.
— Jag har alltid vetat att du saknar hjärta — väste Birgitta och smalnade med ögonen. — Du har bara en räknemaskin i huvudet. Pengar, pengar, pengar. Men själen då? Du har inte den blekaste aning om vad kreativ utmattning är! Det är inte lathet. Det är när en människa har gett allt till sitt arbete och nu behöver hämta kraft, samla ihop sig, byggas upp igen. Och du kommer dragande med dina arbetsintervjuer! Vill du att ett geni ska köra ut pizza?
Anna skrattade till, lågt och nästan ljudlöst. Det skrattet var mer skrämmande än ett utbrott.
— Ett geni? Birgitta, gör er inte löjlig. Er son har ingen finstämd själ. Han har ett tjockt lager barnslighet, och det lagret har ni omsorgsfullt gödslat i fyrtio år. Sedan han var liten har ni sprungit efter honom med bullar, blåst bort minsta dammkorn från hans axlar och viskat att han är särskild, missförstådd och för känslig för den här världen. Och se vad som blev resultatet. En vuxen man som är fullständigt övertygad om sin egen enastående natur, utan att kunna bevisa den med något annat än djupa suckar över en kallnad kaffekopp. Hans ”utmattning” började exakt den dag någon bad honom ta ansvar.
Varje mening träffade som ett välriktat, avmätt slag. Anna anklagade inte ens längre. Hon konstaterade. Och just den iskalla sakligheten var mer förödmjukande än vilket hysteriskt utbrott som helst. Hon dömde inte bara Erik. Hon dömde hela Birgittas sätt att ha uppfostrat honom.
— Min son är en begåvad människa! — Birgitta slog handflatan i bordet så att kopparna hoppade till. — Och du är en känslokall, penninghungrig häxa som inte kan uppskatta hans talang! För dig räknas bara om han drar in pengar till hushållet. Vad som händer inom honom bryr du dig inte ett dugg om!
— Just det — sade Anna och nickade lugnt. — Jag bryr mig inte särskilt mycket om själslivet hos en person som ligger på soffan i två veckor medan hans fru arbetar för att betala den bostad där han ligger. Så bespara mig era föreläsningar om kvinnlig klokhet. Ni har redan prövat er egen klokhet.