— och resultatet sitter här vid mitt bord och förmår inte ens få fram en enda mening till sitt eget försvar. Det räcker för mig. Drick upp ert te och ta med er familjens försörjare hem. Han kommer ändå behöva hjälp med att packa sin väska.
Ordet ”väska” slog ner mellan kopparna som frätande droppar syra. På ett ögonblick åt det sig genom den tunna fernissan av familjeillusioner som ännu låg kvar över situationen. Erik, som dittills mest hade sett ut som en blek skugga vid sin mors sida, en statist i hennes föreställning, rätade plötsligt på ryggen. Han reste sig långsamt, med en rörelse som verkade inövad, nästan teatralisk. Den orörda pajbiten sköt han åt sidan, som om han därmed också avsvor sig all gemenskap med kroppens enkla behov. Sedan fäste han blicken på Anna. Inte som en man ser på sin hustru, utan som en upphöjd förkunnare betraktar en vilseledd och trångsynt församling.
— Du har aldrig förstått mig, började han lågt, men med ett djupt, darrande patos i rösten. — Du har alltid försökt pressa in mig i din egen lilla modell. Arbete, lön, semester. Den primitiva biologiska kretsgången. Du ser bara ytan, Anna, bara emballaget. Jag talar om kärnan. Om essensen.
Birgitta grep genast den osynliga fanan. Hennes blick mot sonen var stolt och andäktig, och därefter kastade hon en triumferande min mot Anna.
— Hör du? Hör du hur han talar? Begriper du ens ett ord av det han säger? Din lilla värld är för snäv för honom, alldeles för snäv!
Men Erik tystade henne med en handrörelse. Det här var hans scen.
— Jag har inte bara ”sagt upp mig”, som du så grovt och torftigt uttrycker det, fortsatte han och tog ett steg framåt som en föreläsare inför publik. — Jag har lämnat ett system som mal ner personligheten och gör människan till en funktion, ett kugghjul. Jag söker inte ett ”jobb”. Jag söker en kallelse. Och det, min kära, är något helt annat. Sådant kräver tid. Fördjupning. Koncentration. Det handlar om ett inre arbete, ett själsligt arbete, och det är betydligt tyngre än att flytta papper på ett kontor från nio till sex.
Han talade vidare och njöt märkbart av klangen i sin egen röst, av de vackra men ihåliga formuleringarna. I sina egna ord målade han fram sig som en missförstådd tankens jätte, tvingad att förklara universums lagar för en barbar som nyss lärt sig göra upp eld.
— Och vad har du då åstadkommit under de här två veckornas själsarbete, Erik? frågade Anna med en iskall behärskning som sårade honom långt mer än skrik hade gjort. — Har du upptäckt en ny termodynamisk lag där på soffan? Eller fann du zen medan du tittade på serier?
— Ser du! Ser du! ropade han och höjde ett finger mot taket. — Det är just det här som är du! Du försöker mäta andligt kapital i materiella enheter. Du kan inte förstå vad utbrändhet är, när det inte är kroppen som tar slut utan själen! Jag gav det där företaget mina bästa år, all min kraft, och vad fick jag tillbaka? Tomhet! Och i stället för att hjälpa mig fyllas på vill du knuffa tillbaka mig in i samma slaveri. För vad då? En ny telefon? En solsemester där människor som du fotograferar varenda tallrik mat?
— Precis! brast Birgitta ut, full av moderlig vrede. — Han är en människa med höjd, min son! Du behöver ingen örn, du vill ha en draghäst som kan släpa din kärra!
Anna lyssnade på den fulländat samstämda duetten, denna hymn till självömkan och barnslighet, och kände hur något mörkt och iskallt började röra sig inom henne. Hon såg på den fyrtioårige mannen framför sig, vars ögon brann som hos en profet, och sedan på hans mor, som hängde vid varje stavelse han yttrade med helig vördnad. Då föll den sista biten på plats.
Det här var inte ett gräl. Inte ens en vanlig familjekonflikt.
Det var en sammanstötning med en hel värld byggd på lögn, själviskhet och en sjuklig oförmåga att bära ansvar. Och hon tänkte inte längre delta i den föreställningen. Anna reste sig i hela sin längd, och hennes lugn brast som en sträng som spänts för hårt.
— Birgitta, varifrån har ni fått idén att det är jag som ska försörja er son? Han är min man, han är vuxen, han är en man, och det är han som borde försörja mig — inte tvärtom. Så ni kan ta ert beskydd och försvinna härifrån. Genast.
Orden, kastade rakt i svärmoderns ansikte med naken och rå vrede, fick hela köket att explodera utan ett ljud. Under några sekunder bredde en fullständig tomhet ut sig, som om till och med dammkornen som svävade i solljuset hade stelnat.