Erik stod kvar med munnen halvöppen. Den profetiska hållning han nyss försökt bära upp rann av honom på ett ögonblick, och kvar blev bara en tafatt, löjlig pojkaktighet. Birgitta hade blivit djupt röd i ansiktet och pressade ut luften i korta, hackiga andetag. Hon ville säga något, kanske skrika, kanske slå tillbaka med ännu en anklagelse, men Anna gav henne inte ens öppningen.
Hon hade slutat argumentera. Slutat förklara. Slutat försöka bli förstådd.
Något inom henne hade passerat en gräns som inte gick att backa över. Som om den sista säkringen, den som hållit ihop tålamodet, hövligheten och den envisa lilla resten av hopp, plötsligt brunnit av. Utan ett ord vände hon sig om och gick ut ur köket. Stegen var fasta, nästan mätta. Det fanns ingen panik i dem, inget dramatiskt utbrott, ingen hysteri.
Erik och Birgitta såg på varandra. I deras blickar låg samma sak: förvirring, och bakom den en växande, obehaglig föraning.
Efter någon minut kom Anna tillbaka.
Över armen bar hon en stor resväska på hjul, mörkblå och kantig — samma väska som de en gång hade haft med sig på sin bröllopsresa. Hon sa ingenting. Bara ställde ner den framför dörren med en dov duns, mitt emellan bordet och de två som fortfarande stod som fastfrusna.
Sedan böjde hon sig fram, utan att se på någon av dem. Låsen knäppte till, ett efter ett. Med en snabb rörelse slog hon upp locket.
Det tomma innanmätet gapade mot dem som ett svart hål. Ett budskap så tydligt att det inte behövde förklaras.
— Anna… vad håller du på med? fick Erik till slut ur sig, när rösten äntligen lydde honom.
Hon svarade inte. Det var som om han inte längre fanns i rummet på samma sätt som förut.
I stället gick hon bort till det höga skåpet vid väggen där hans ytterkläder hängde. Först tog hon den dyra kashmirrocken, den hon själv hade köpt åt honom på hans senaste födelsedag. Den flög ner i väskan utan minsta ömhet.
— Den här, sa hon med en jämn, hård röst, passar bra när du ska hitta dig själv i den grymma verkligheten. Det är lättare att ägna sig åt höga tankar om man inte fryser ihjäl under tiden.
Därefter drog hon ut en byrålåda och lyfte upp en bunt nystrukna skjortor. En efter en kastades de ner ovanpå rocken, skrynklade och vårdslöst hoptryckta.
— Och de här kan du ha på anställningsintervjuerna. Till rollen som geni, frälsare eller andlig vägvisare. Visserligen brukar sådana tjänster sällan ha någon klädkod, men låt gå. Det ser åtminstone seriöst ut.
Erik stirrade på henne med skräck i blicken medan ritualen fortsatte. Det här var ingen vanlig packning.
Det var en offentlig avrättning.
En metodisk nedmontering av hans självbild, av den legend han så länge hade byggt omkring sig. Plagg efter plagg, sak efter sak — allt som en gång hört till deras gemensamma vardag — skalade Anna av all sentimental betydelse. Kvar lämnade hon bara det nakna bruksvärdet.
— Nu räcker det! Anna, sluta genast! ropade han och försökte få tag i hennes hand.
Hon ryckte undan den så snabbt att det såg ut som om han hade försökt röra vid henne med något smutsigt.
Sedan gick hon till hyllan där hans böcker stod uppradade: självhjälp, filosofi, livsmening, vägar till framgång, inre uppvaknande. Med en enda svepande rörelse drog hon ner högen i famnen och vräkte alltihop ovanpå skjortorna.
— Och här har du den andliga födan. Den lär du behöva gott om på vägen. Betydligt mer än den fysiska, för den fysiska har vi ju nyss fått veta att någon annan förväntas stå för.
Birgitta, som äntligen verkade ha återhämtat sig från chocken, rusade fram.
— Har du blivit vansinnig? Det där är hans saker!
— Det var hans saker, svarade Anna utan att ens vända sig om. Nu är det ert bagage.
Hon tog upp Eriks laptop och lade den omsorgsfullt i ett separat fack.
— Arbetsredskap för att hitta sin kallelse. Eller för att titta på serier. Det beror förstås på graden av upplysning.
Sist åkte skorna ner i väskan. De slog mot botten med tunga, dova ljud, som om hon släppte i stenar.
När allt var klart tog Anna tag i locket och slog igen det med kraft. Låsen knäppte till. Hon drog upp handtaget och rullade sedan väskan med en bestämd stöt rakt fram till Birgittas fötter. Den stannade bara några centimeter från hennes skor.
Anna rätade på sig.
Länge såg hon på dem båda, med en blick som inte längre bar vare sig sårbarhet eller sorg. Inte ens vrede fanns kvar på ytan. Bara en kall, utbränd tomhet, så ren att den nästan skrämde mer än skrik hade gjort.
Sedan fäste hon ögonen rakt i Birgittas.
— Ni sa att er son är begåvad. Varsågod. Ta med er begåvningen hem. Jag är mätt på den nu. Reklamationen får ni sköta direkt med tillverkaren.
Efter det vände hon sig om och gick ut ur köket utan att se sig tillbaka.
Det manliga ”geniet” blev stående kvar med sin mor och den mörkblå resväskan mellan sig — som en gravsten rest på platsen där deras familjeliv just hade rasat samman. Och över lägenheten lade sig en så tät, döv tystnad att ingenting i deras gemensamma liv någonsin mer skulle kunna bryta den.