— Tänker du alltså inte släppa in mig om han inte är där? sade Margareta upprört redan första gången.
— Nej. Vi har inte kommit överens om något besök.
— Jag förstår. Du har vänt min son mot sin egen mor.
— Er son är vuxen. Har han en egen uppfattning går han inte att ställa in som en radio.
Efter det lade Margareta på.
Erik fick höra om samtalet en timme senare. Naturligtvis hade hans mamma ringt honom först, och hon återgav allt som om Emma hade kastat ut henne barfota i snöstorm.
— Mamma säger att du var otrevlig mot henne, började han redan i hallen.
Emma höll på att packa upp matvaror. Utan att svara tog hon fram ett paket gryn ur kassen och ställde in det i skåpet. Först därefter vände hon sig om.
— Jag sa att hon inte kommer in i min lägenhet utan att vi har bestämt det i förväg.
— Kunde du inte ha sagt det lite vänligare?
— Det kunde jag. Precis som man hade kunnat uttrycka sig vänligare när jag kallades snyltare. Men det gjorde ni inte.
Erik sjönk tungt ner på en stol.
— Ska du dra upp det där i varenda samtal nu?
— Nej. Jag tar bara upp det när ni försöker låtsas som om ingenting har hänt.
Han drog händerna över ansiktet, trött och pressad.
— Jag är inte van vid att leva så här.
— Och jag är inte van vid att samtidigt vara bekväm och skyldig.
Det var just detta som retade Erik mest. Emma skrek inte. Hon slog inte sönder tallrikar, slängde inte ut honom på fläcken, ringde inte sina väninnor medan han hörde på och iscensatte inga dramatiska uppträden. Hon gjorde bara om ordningen. Lugnt. Metodiskt. Utan att backa.
En vecka senare gick Erik själv och handlade. Han kom hem med två matkassar, plockade länge upp varorna på köksbordet och frågade till slut:
— Är det här gemensamt eller mitt?
Emma såg över det han hade köpt.
— Vill du att det ska räknas som gemensamt så skriver vi upp det på listan.
Han suckade.
— Då skriver vi upp det.
Hon tog fram pappret utan ett ord. Erik räknade upp varorna, Emma antecknade. Ingen ironi, ingen triumferande min. Just därför kändes det ännu värre för honom. Det hade nästan varit lättare om hon hade stuckit till med någon syrlig kommentar. Då hade han kunnat bli sårad. Nu blev han i stället tvungen att se något enkelt och obekvämt: deras vardag hade inte burits upp av hans stora gester, utan av en mängd små sysslor som han tidigare aldrig hade räknat som arbete.
Under den andra veckan kom Margareta dit utan att förvarna.
Emma var hemma. Hon satt i rummet med datorn när hon hörde ett skrapande ljud ute vid dörren. Först trodde hon att Erik hade kommit hem tidigare än vanligt. Men nyckeln gick inte runt i låset. Någon försökte igen, den här gången hårdare.
Emma gick ut i hallen och tittade genom titthålet.
På avsatsen stod Margareta. I ena handen höll hon en väska, i den andra en gammal nyckel. Just den nyckel hon uppenbarligen aldrig hade lämnat tillbaka. Eller också hade hon låtit göra en kopia långt tidigare.
Emma öppnade dörren, men lät säkerhetskedjan sitta kvar.
— Margareta, vad håller du på med?
Svärmodern ryckte snabbt undan handen från låset.
— Oj, är du hemma? Jag trodde att det inte var någon här.
— Och därför tänkte du låsa upp?
— Jag ska till min son.
— Han är inte hemma.
— Då väntar jag.
— Nej.
Margaretas ansikte stelnade.
— Vad menar du med nej?
— Jag menar att du inte kommer in i lägenheten utan att vara inbjuden.
— Men nu får du väl ändå… Hon avbröt sig när hon märkte att Emma inte såg arg ut, bara uppmärksam. — Jag är Eriks mamma.
— Och jag äger den här lägenheten.
— Nu börjar det där igen!
— Det har aldrig slutat. Du försökte just öppna min dörr med en nyckel du inte borde ha.
Margareta knep handen runt nyckeln.
— Vilket väsen du gör. Förr gick det minsann bra.
— Förr visste jag inte att du betraktade mig som överflödig i mitt eget hem.
Då öppnades grannens dörr. Ingrid från femman stack ut huvudet. Hon var äldre, men pigg på ett sätt som gjorde att hon alltid verkade veta vad som hände i huset, och hon hade en märklig förmåga att dyka upp just när stämningen var som mest laddad.
— Är allt som det ska här? frågade hon.
Emma släppte inte svärmodern med blicken.
— Ja då, Ingrid. Någon tog fel dörr med en gammal nyckel.
Margareta blossade upp.
— Skäm inte ut mig inför grannarna!
— Låt då bli att försöka låsa upp andras dörrar.
Svärmodern vände tvärt och gick mot hissen. Väskan slog mot hennes sida, men hon stannade inte. Emma stängde dörren, tog bort kedjan, vred om låset och ringde genast en låssmed. Inga anmälningar, inga långa förklaringar, inga onödiga diskussioner. Bara ett nytt lås.
När Erik på kvällen fick se den nya nyckeln hårdnade hans ansikte.
— Har du bytt lås?
— Ja.
— Utan att säga till mig?
— Dörren försökte öppnas utan att säga till mig. Det jämnar ut sig.
— Det där är min mamma.
— Och det där är min dörr.
Han gick ut i köket, kom tillbaka, gick dit igen. Emma såg hans rastlösa vandrande men kommenterade det inte.
— Förstår du hur ledsen hon blev? frågade han.
— Hon blev ledsen för att hon inte kunde gå in utan lov.
— Hon ville bara vänta på mig.
— I min lägenhet, som om jag inte fanns.
Erik slog handflatan mot dörrkarmen. Inte hårt, men ljudet blev vasst.
— Du gör allt till ett krig!
Emma tog några steg närmare. Inte så nära att hon trängde sig på, men tillräckligt för att han inte längre skulle stå och prata med korridoren i stället för med henne.
— Nej, Erik. Kriget började när du och din mamma bestämde er för att min insats kunde ignoreras, att mina gränser gick att flytta och att min tystnad betydde samtycke.
Han öppnade munnen för att svara, men då ringde hans telefon. På skärmen stod det: ”Mamma”. Erik såg på Emma och svarade sedan.
Margaretas röst hördes tydligt även utan högtalare.
— Min son, jag sätter aldrig mer min fot hos er. Det kan din fru vara nöjd med. Hon fick som hon ville. Hon har kört bort din mor, tagit nycklarna och bytt lås. Snart slänger hon väl ut dig också.
Emma sträckte lugnt fram handen.
— Ge mig telefonen.
— Varför då?
— Jag vill säga det medan du hör, så att ingen behöver återberätta något efteråt.
Erik tvekade, men räckte till slut över mobilen.
— Margareta, jag har inte kört bort dig. Jag släppte inte in dig i en lägenhet där du försökte ta dig in utan att vara inbjuden. Det är två helt olika saker. Erik får träffa dig var han vill och när han vill. Men mitt hem är inte längre en plats för kontroller, räkenskaper och oannonserade besök.
— Hör du hur hon låter! flämtade svärmodern nästan av indignation. — Erik, hör du?
— Jag hör, mamma, sade Erik lågt.
Emma gav tillbaka telefonen.
Efter det visade sig Margareta inte på flera dagar, men tystnaden var bedräglig. Hon bytte bara taktik. I stället började hon ringa Erik på kvällarna och prata länge. Efter sådana samtal blev han irriterad, hakade upp sig på småsaker och försökte sticka Emma med kommentarer.
— Säg mig, är din hudkräm också en gemensam utgift nu? frågade han en gång när han fick syn på burken i badrummet.
Emma mötte hans blick i spegeln.
— Nej. Lika lite som ditt rakskum. Skillnaden är att jag inte gör en sak av ditt.
Han såg besvärad ut och gick därifrån.
En annan gång sade han:
— Ska du kanske sätta lås på en egen hylla i kylskåpet också?
Emma tryckte fast locket på en matlåda.
— Om du börjar ta saker utan att fråga kan jag överväga det.
— Du har blivit en annan människa.
Hon vände sig mot honom.
— Nej. Jag har bara slutat vara bekväm.
Det mest talande inträffade i slutet av månaden, när de gemensamma kostnaderna skulle betalas. Emma lade listan framför Erik. Han tog upp den, läste och rynkade pannan.
— Varför är det så mycket?
— För att livet kostar mer än dina helgkassar från mataffären.
Han började gå igenom raderna. Avgift, el, internet, vatten, rengöringsmedel, mat, småsaker till badrummet, lampor. Inget onödigt. Inga privata inköp, inga saker som bara var Emmas.
— Jag trodde inte att det blev så här mycket, sade han tystare.
— Det vet jag.
— Varför sa du inget förut?
Emma lade ner pennan.
— Det gjorde jag. Du svarade alltid att vi skulle ta det senare.
Han sänkte blicken. Just den meningen hade varit hans favoritmetod för att skjuta ansvar framför sig, bort mot någon oklar framtid. Nu hade framtiden kommit tillbaka i form av ett papper med poster och belopp.
— Jag för över, sade han.
— Bra.
Han gjorde det inte omedelbart. Först gick han ut på balkongen, ringde någon och kom sedan in igen. Emma frågade inte vem. Efter en stund plingade hennes telefon kort. Pengarna hade kommit in.
Därefter var Erik tyst i flera dagar. Inte öm, inte ångerfull, utan just tyst. Han betraktade Emma som om han försökte hitta knappen som kunde få fram hennes gamla följsamhet igen. Men det fanns ingen sådan knapp. Det fanns bara en kvinna som länge hade låtsats att allt var normalt, och som nu hade slutat låtsas.
Två veckor senare kom han ändå med ett oväntat förslag.