— Min svärmor stod plötsligt utanför min dörr tillsammans med sin son och hela deras packning: ”Öppna, vi flyttar in i din lägenhet!” berättade jag syrligt, samtidigt som jag redan slog numret till polisen.
Anna satt alldeles stilla med mobilen i handen och läste meddelandet från notarien för tredje gången. Handlingarna efter morfaderns arv var äntligen klara. Den rymliga trerummaren mitt i centrum stod nu officiellt i hennes namn. Först rusade glädjen genom kroppen så starkt att hjärtat nästan slog volter, men lyckan hann knappt landa innan den blandades med oro. Hur skulle svärmodern reagera på det här?
Maria, Eriks mamma, hade under de senaste fem åren bott tillsammans med det unga paret i deras lilla tvårummare ute i förorten. När hon sålde sin egen bostad flyttade hon in hos sonen med löftet att hon skulle vara till hjälp när barnbarnen kom. Några barnbarn hade dock aldrig fötts, och den utlovade hjälpen hade steg för steg förvandlats till ständig kontroll över allt svärdottern gjorde.
Anna ringde sin man.
— Hej, Erik. Jag har något viktigt att berätta.
— Vad har hänt? frågade han genast, med oro i rösten.
— Notarien hörde av sig. Morfars lägenhet är nu helt överförd på mig.
— Fantastiskt! utbrast Erik glatt. — Då får vi äntligen ett större hem!
— Vänta lite, sade Anna försiktigt. — Vi har ju pratat om att det här är min enskilda egendom. Morfar lämnade lägenheten uttryckligen till mig.
— Självklart, älskling. Men vi är ju en familj. Spelar det egentligen någon roll vems namn som står på pappren?
En obehaglig kyla drog genom Annas bröst. På sistone hade Erik börjat använda uttrycket ”vi är ju en familj” allt oftare, särskilt när samtalet rörde hennes egna ägodelar eller beslut som bara borde ha varit hennes.
När Anna kom hem den kvällen satt svärmodern redan i köket och väntade. Maria hade slagit sig ner vid bordet med en tekopp framför sig och log på ett sätt som genast fick Anna att ana oråd.
— Anna, sätt dig. Vi behöver prata.
Hon tog plats mittemot henne och spände sig inombords. När Maria inledde ett samtal med just det där leendet brukade det aldrig sluta väl.
— Erik berättade om din morfars lägenhet, började Maria. — Vilken underbar nyhet! Tre rum mitt i stan, det är ju rena drömmen.
— Ja, jag är också glad, svarade Anna återhållsamt.
— Så bra! Då kan vi börja packa redan i morgon. Hela familjen flyttar över dit.
Anna satte nästan teet i halsen.
— Ursäkta? Vad sa du nu?
— Vad menar du med det? Svärmodern såg uppriktigt förvånad ut. — Vi flyttar naturligtvis till den nya lägenheten. Jag har redan bestämt vilket rum jag ska ta. Det med balkongen. Frisk luft är faktiskt nödvändigt för min hälsa.
— Maria, sade Anna och försökte hålla rösten stadig, — Erik och jag har inte ens hunnit diskutera hur vi ska göra med lägenheten.
— Vad finns det att diskutera? Maria viftade bort invändningen med handen. — Den är stor, alla får plats. Mina möbler kommer också att rymmas utan problem. Förresten måste allt renoveras direkt. Tapeterna är säkert urgamla.
Anna kände hur ilskan började hetta till inom henne, starkare för varje ord.
— Det här är mitt arv, sade hon tydligt. — Och det är jag som bestämmer vad som ska hända med det.
Maria höjde ögonbrynen som om hon blivit djupt förolämpad.
— Ditt arv? Kära du, du är gift! Du har en man, du har en familj. Man kan inte vara så egoistisk.
— Jag är inte egoistisk, svarade Anna. — Jag vill bara själv få bestämma över det min morfar lämnade efter sig till mig.
— Jaså, på det viset! Svärmodern sköt stolen bakåt med ett hårt skrap mot golvet. — Så vi är alltså främlingar för dig nu? Vi har bott under samma tak i fem år, men du räknar oss ändå inte som familj!
Maria lade dramatiskt handen mot bröstet och marscherade in på sitt rum. En minut senare hördes högljudda snyftningar därifrån.
Erik kom hem senare på kvällen med mörk blick. Han hann knappt sparka av sig skorna innan han gick rakt ut i köket, där Anna stod och lagade middag.
— Mamma gråter, sade han utan att ens hälsa. — Vad är det som har hänt?
— Din mamma har bestämt att vi alla ska flytta in i morfars lägenhet, svarade Anna lugnt. — Hon har redan börjat göra upp planer.