— Hon har till och med redan bestämt vilket rum som ska bli hennes.
Erik ryckte på axlarna, som om saken var självklar.
— Och vad är problemet med det? Lägenheten är ju stor. Det finns plats åt alla.
Anna vände sig långsamt mot honom.
— Erik, det där är mitt privata arv. Morfar testamenterade lägenheten till mig. Inte till hela vår familj.
— Nu börjar du igen! fräste han irriterat. — Vad spelar det för roll? Vi hör väl ihop?
— Det är inte det saken handlar om, försökte Anna förklara. — Jag vill själv få avgöra vad som ska hända med lägenheten. Kanske vill jag hyra ut den och få en extra inkomst. Eller sälja den och placera pengarna på något klokt sätt.
— Sälja den? Erik blev röd i ansiktet. — Du tänker alltså sälja en trerummare mitt i stan? Har du blivit galen?
— Det är mitt beslut.
— Nej, det är vårt beslut! höjde han rösten. — Vi är en familj! Och mamma har rätt. Du beter dig själviskt.
Anna lade ifrån sig kniven som hon nyss hade stått och hackat grönsaker med. Sedan såg hon rakt på sin man.
— Vet du vad? Om jag nu är så fruktansvärt självisk kanske det är bäst att jag flyttar in i morfars lägenhet själv.
— Vad är det där för dumheter? Erik stirrade på henne.
— Inga dumheter alls. Jag bor där en vecka eller två. Jag får ordning på lägenheten, går igenom morfars saker och får tänka i fred. Och vi två får en paus från varandra.
Erik svarade inte. Han snurrade runt på hälen och försvann in i rummet. Dörren slog igen med en smäll. Från det andra rummet hördes Marias klagande snyftningar igen.
Nästa morgon packade Anna bara det allra nödvändigaste och gav sig av. Morfars lägenhet tog emot henne med stillhet och doften av gamla böcker. Hon gick långsamt genom rummen och mindes hur hon som barn brukade komma dit på besök.
De första dagarna fylldes av städning och sortering. Anna njöt av tystnaden och ensamheten. Ingen talade om för henne vad som borde lagas till middag. Ingen hade åsikter om vilka kläder hon valde. Ingen lät teven stå och dåna från tidig morgon.
På den fjärde dagen ringde det på dörren.
Utanför stod Maria med en stor resväska i handen.
— Anna, lilla vän! utbrast svärmodern med ett strålande leende. — Hur klarar du dig här alldeles ensam? Du har säkert varken riktig mat eller ordning omkring dig!
Utan att vänta på någon inbjudan klev hon rakt in.
— Men kära nån, så hemskt! Hon slog ihop händerna och såg sig omkring i hallen. — De här tapeterna måste bytas omedelbart! Och golvet också! Allt är gammalt och nedslitet!
— Jag tycker om det som det är, sade Anna torrt. — Det påminner mig om morfar.
— Minnen i all ära, nickade Maria. — Men man måste ju ändå leva under normala förhållanden. Jag ska hjälpa dig. Först lagar jag lunch, sedan gör vi upp en plan för renoveringen.
— Tack, men det behövs inte, svarade Anna bestämt. — Jag klarar mig själv.
— Äsch, vad pratar du om? Vilken svärdotter tackar nej till hjälp från sin svärmor? Vi är ju familj.
Ordet familj började numera få Anna att spänna käkarna.
— Maria, jag åkte hit för att få vara ensam. Jag behöver sortera mina tankar och förstå vad jag känner.
— Vad finns det att förstå? Svärmodern såg uppriktigt förvånad ut. — Allt är ju glasklart. Du har blivit sur på Erik och vill ge honom en läxa. Men nu får det vara nog. Min pojke lider!
Den där ”pojken” var trettiotvå år gammal, men i Marias ögon skulle han alltid förbli ett barn.
— Jag är inte sur, sade Anna tålmodigt. — Jag försöker bara ta reda på om jag verkligen vill fortsätta leva så som jag har gjort de senaste åren.
— Vad ska det betyda? Maria smalnade med blicken.
— Att varje beslut jag fattar ifrågasätts. Att jag inte ens får bestämma över mitt eget arv. Att jag kallas egoist bara för att jag vill ha ett eget utrymme.
Maria sjönk ner på stolen i hallen och pressade dramatiskt handen mot bröstet.
— Åh, jag mår dåligt! Mina tabletter! Vatten!
Anna hämtade ett glas vatten. Svärmodern tog några små klunkar och gav henne sedan en förebrående blick.
— Så långt har det alltså gått. Du driver en äldre människa till kollaps.
— Maria, du är femtioåtta, sade Anna. — Vilken äldre människa pratar du om?
— Jaha, så man får inte vara sjuk förrän man har fyllt åttio? utbrast Maria förnärmat. — Jag har högt blodtryck! Mina leder värker! Hela mitt liv har jag stöttat er och lutat mig mot er.