— och så här tackar ni mig!
Anna drog trött efter andan och slöt ögonen ett ögonblick.
— Snälla, åk hem nu. Vila dig lite.
— Hem? Maria for upp från stolen som om ordet hade bränt henne. — Och var skulle mitt hem vara, menar du? Hos min son, som blivit övergiven av sin egen fru? I den där trånga lilla hålan?
— Det är bara tillfälligt, svarade Anna. — När Erik och jag har rett ut hur vi ska ha det, kommer allt att klarna.
— Och om ni inte reder ut någonting? Maria knep ihop ögonen. — Om det blir skilsmässa?
— Då går vi vidare åt varsitt håll.
— Och lägenheten behåller du? Medan min son står där utan någonting?
Där kom det. Den verkliga anledningen till besöket hade äntligen krupit fram.
— Lägenheten har hela tiden varit min, påminde Anna henne stilla. — Jag ärvde den efter min morfar.
— Om du verkligen älskade Erik skulle du skriva över halva på honom! fräste Maria. — I riktiga familjer delar man på allt!
— I riktiga familjer respekterar man också varandras gränser.
— Gränser? Vad är det för modernt trams? snäste svärmodern. — Förr bodde folk tillsammans utan att hålla på med sådant där!
— Och svärdöttrarna bet ihop och led i tystnad, lade Anna till.
— Ingen led! Maria slog ut med handen. — De visste sin plats och hade respekt för de äldre!
Där tog samtalet slut. Maria stormade ut, och dörren slog igen med en hård smäll. Kvar stod Anna ensam i tystnaden i morfaderns lägenhet.
På kvällen ringde Erik.
— Anna, mamma säger att du kastade ut henne.
— Jag bad henne gå, rättade Anna. — Det är inte samma sak.
— Hon ville hjälpa till!
— Jag hade inte bett om hjälp.
— Herregud, Anna! Hans röst darrade av irritation. — Vad är du för människa egentligen? Min mamma vill oss väl, och du behandlar henne som en fiende!
— Erik, din mamma vill framför allt sig själv väl. Hon vill bestämma över våra liv.
— Det där stämmer inte!
— Jo, det gör det. Och du vet om det, även om du vägrar erkänna det.
— Vet du vad? utbrast han. — Sitt där ensam hur länge du vill! Och när du väl kommer till sans är det inte säkert att jag tar tillbaka dig!
Anna avslutade samtalet utan att svara. Hans hot hade förlorat sin kraft. De skrämde henne inte längre.
En vecka gick. Hon började göra sig hemmastadd i morfaderns gamla lägenhet och hade redan hittat hantverkare som kunde ta hand om de mindre renoveringarna. Sakta, nästan omärkligt, började livet återfå någon sorts ordning.
På fredagskvällen skar en skarp ringsignal genom stillheten. Anna gick fram till dörren och tittade ut genom titthålet. Ute i trapphuset stod Erik och hans mamma. Erik höll en sportväska i handen.
— Vad vill ni? frågade Anna genom dörren.
— Öppna. Vi måste prata! ropade Erik.
— Ni kan prata därifrån.
— Anna, sluta larva dig! Jag har tagit med våra saker. Vi flyttar in.
Anna stirrade på dörren, förstummad.
— Vilka ”vi”?
— Jag och mamma. Det var ju du som ville att vi skulle vara tillsammans!
— Jag ville att vi skulle reda ut vår relation. Inte starta något kollektiv.
— Anna lilla, öppna nu, sade Maria med en lenare ton. — Grannarna tittar.
— Låt dem titta. Gå härifrån.
— Det här är min lägenhet också! skrek Erik. — Vi är gifta! Jag har rätt att bo här!
— Nej, det har du inte. Lägenheten står på mig.
— Jag ringer polisen! hotade han.
— Gör det, svarade Anna kallt.
Bakom dörren hördes dämpat viskande. Sedan tog Maria till orda igen, den här gången nästan smeksamt:
— Anna, kära du. Kom nu, bete dig inte som ett barn. Släpp in oss, så dricker vi te och pratar som vuxna människor.
— Vi har redan pratat. Åk hem.
— Anna, jag ber dig en sista gång! vrålade Erik. — Öppna, annars slår jag in dörren!
— Försök. Då ringer jag polisen, och du får tillbringa natten på stationen.
Ännu en gång viskades det där ute. Sedan hördes steg som avlägsnade sig. Anna väntade några minuter innan hon försiktigt tittade ut genom titthålet. Trapphuset var tomt.
Nästa dag bokade hon tid hos en advokat. Mannen som tog emot henne hade vitt hår och en skarp, genomträngande blick. Han lyssnade utan att avbryta medan Anna berättade allt.
— Din make har ingen juridisk rätt till lägenheten, sade han till slut med tydlig röst. — Den är din egendom från tiden före äktenskapet, dessutom förvärvad genom arv.