— Vid en skilsmässa kan han alltså inte göra anspråk på den.
Anna drog långsamt efter andan.
— Och om han försöker ta sig in ändå? Om han bara dyker upp med sina saker?
— Då byter du lås och kontaktar polisen, svarade advokaten. — Och mitt råd är att du lämnar in skilsmässoansökan så snart som möjligt.
Hon nickade. Inom henne föll den sista tvekan bort.
När Anna kom hem ringde hon en låssmed. Samma kväll satt ett nytt lås i dörren. Först därefter tog hon fram mobilen och slog Eriks nummer.
— Ja? muttrade han i luren.
— Erik, jag tänker ansöka om skilsmässa.
Det blev tyst i några sekunder.
— Vad säger du? Anna, har du blivit galen?
— Nej. Jag har bestämt mig. På måndag lämnar jag in handlingarna.
— Vänta nu. Vi kan väl prata om det här som vuxna människor?
— Det finns inget kvar att reda ut. Du valde din mamma framför din fru. Det var ditt val. Men jag tänker inte leva som en utomstående i mitt eget äktenskap.
— Anna!
— Hej då, Erik.
Hon avslutade samtalet. Till sin förvåning kände hon sig inte krossad. Snarare lätt, som om något tungt äntligen hade lyfts från bröstet.
På måndagsmorgonen, när Anna kom ut genom porten, stod Maria och väntade vid entrén.
— Är du nöjd nu? fräste svärmodern. — Du har förstört vår familj!
Anna stannade, men hennes röst förblev lugn.
— Jag förstörde ingenting. Den familjen hade redan spruckit.
— På grund av din själviskhet!
— Nej. På grund av att ni aldrig kunde låta oss leva ifred.
Marias kinder flammade upp.
— Vem tror du att du är? Jag födde Erik, jag uppfostrade honom! Och du kom bara in i bilden när allt redan var ordnat!
— Och jag gick när jag förstod att jag inte var välkommen.
— Eländiga människa, spottade Maria ur sig. — En barnlös egoist, det är vad du är!
Orden träffade Anna hårt. Hon stelnade till. Hur kunde Maria känna till det där? Hade Erik verkligen berättat om något så privat, något som tillhörde dem och ingen annan?
— Trodde du att du skulle hålla fast Erik med din lägenhet? fortsatte Maria giftigt. — Han älskade dig aldrig på riktigt. Han stod bara ut med dig.
— Det räcker, sade Anna trött. — Gå härifrån.
— Jag går! Men kom ihåg det här: du kommer att bli ensam. Ingen kommer att vilja ha dig. Min Erik kommer däremot att bli lycklig!
Maria vände tvärt på klacken och skyndade därifrån. Anna såg efter henne. I stället för sorg kände hon en märklig lättnad. Nu var det verkligen över.
Skilsmässan gick fortare än hon hade väntat sig. Erik krävde ingenting av lägenheten. Han hämtade bara sina saker, och när de möttes talade de knappt med varandra.
— Mamma hade rätt, sade han till slut med hård röst. — Du tänkte alltid bara på dig själv.
— Och du tänkte alltid bara på henne, svarade Anna stilla.
Erik hade inget svar på det. Han tog sin väska och gick.
Månaderna passerade. Ett halvår senare såg Annas liv helt annorlunda ut. Hon hade renoverat lägenheten, målat om, bytt möbler och ordnat allt precis så som hon själv ville ha det. På jobbet blev hon erbjuden en högre tjänst. Sakta men säkert föll tillvaron på plats.
En kväll stötte hon ihop med en gammal gemensam bekant, Sofia.
— Anna! Men herregud, det var ju evigheter sedan! Hur har du det?
— Bra, faktiskt, sade Anna och log. — Själv då?
— Jo, det är fint med mig också. Vet du, jag såg Erik häromdagen. Han var i affären med sin mamma. Han såg så… vilsen ut på något sätt.
— Vi är skilda, sade Anna enkelt.
— Jag vet. Maria berättar det för varenda människa hon träffar. Enligt henne är du fruktansvärd och har stulit lägenheten från dem.
— Den har alltid varit min.
— Det förstår jag. Men du vet… jag hörde att Erik träffade någon tjej ett tag. Maria jagade bort henne också. Hon dög tydligen inte. Nu bor de tillsammans igen, han och hans mamma.
Anna ryckte lätt på axlarna. Det där tillhörde inte längre hennes liv.
— Nej, nu måste jag vidare, sade Sofia hastigt. — Men det var verkligen roligt att se dig!
När Anna kom hem möttes hon av stillhet och värme. Hennes egen hall. Hennes egna väggar. Hennes eget hem. Hon bryggde en kopp av sitt favoritte, satte på låg musik och sjönk ner i soffan. Det var länge sedan hon hade känt sig så fri på riktigt.
Utanför fönstret föll snön. Hon stod en stund och såg flingorna singla ner genom mörkret. Framtiden kändes inte längre skrämmande. Den låg framför henne som något ljust och öppet, fullt av möjligheter. Ingen giftig svärmor. Ingen svag man som aldrig vågade välja henne. Bara Anna, hennes liv och de vägar hon själv kunde ta.
Då vibrerade mobilen på bordet. Ett meddelande från ett okänt nummer dök upp på skärmen:
”Anna, det är Erik. Nytt nummer. Kan vi ses? Jag måste prata med dig.”
Hon läste orden en gång till. Sedan raderade hon meddelandet utan brådska och blockerade numret.
Det förflutna fick stanna där det hörde hemma. Anna hade ingen avsikt att gå tillbaka. Hon hade sitt hem, sitt liv och sina egna planer. Och ingen svärmor i världen skulle någonsin få rasera det igen.