— Har du tappat all skam, Anna, eller spelar du bara dum? — svärmoderns röst dånade från köket som om hon inte stod i en tvåa i ett vanligt miljonprogramshus i utkanten av Göteborg, utan höll tal i en fullsatt samlingssal.
Anna hann inte ens dra ut nyckeln ur låset. Hon blev stående i hallen med en matkasse från mataffären i ena handen och datorn i den andra. Lägenheten var fylld av ett främmande, klibbigt oväsen: skratt, gafflar som slog mot tallrikar, pallar som skrapade mot golvet, en manshosta, prassel från plastpåsar. Och lukten — just den där lukten som fick hennes ögonlock att börja rycka: billig herrparfym, cigarettrök och stekt kyckling.
På hallmattan låg ett par enorma kängor slängda, och hennes prydligt placerade skor hade sparkats åt sidan. Intill stod rutiga väskor, proppfulla till bristningsgränsen, som om någon inte hade kommit på besök utan tänkte flytta in direkt.
Anna stängde dörren långsamt, lät väskremmen glida av axeln och frågade högt:
— Förstår jag saken rätt? Håller ni ännu ett möte i mitt hem utan mig?
Från köket kom genast ett glatt utrop:
— Jaså, där är du! Erik, säg åt din fru att inte stå i dörröppningen, det drar!
Anna gick rakt in i köket utan att ens ta av sig jackan. Synen som mötte henne gjorde henne märkligt klar i huvudet.
Vid bordet, som täckts med hennes ljusa duk, tronade Margareta som en ordförande i kommittén för andras privatliv. Bredvid henne satt en kraftig kvinna i femtiofemårsåldern, iklädd hallonröd tröja, med skrikiga naglar och en blick som fastnade i allt. På pallen vid fönstret satt Erik, hennes man, och gnagde med viktig min på ett kycklinglår. Mitt på bordet låg ett måttband, en penna, ett anteckningsblock och en uppslagen möbelkatalog. Hennes vas med torkade kvistar hade skjutits bort till diskbänken, precis bredvid en skål där någon lämnat en flottig sked.
— Så, värdinnan är hemma, — sa svärmodern muntert utan att resa sig. — Vi är faktiskt mitt uppe i något viktigt.
— Det ser jag, — svarade Anna. — Måttbandet och kycklingen visar tydligt att ni inte ligger på latsidan. Ni kan kanske bara förklara exakt vilket ärende ni sköter i min lägenhet.
Kvinnan i den hallonröda tröjan log genast, som om de varit väninnor i åratal.
— Jag heter Karin, Eriks moster. Det här är ju inom familjen. Vi är inga främlingar.
— Utmärkt, — sa Anna och nickade. — Då kan ni säkert, familjärt och trevligt, förklara varför en människa jag aldrig sett förut sitter hemma hos mig.
Margareta viftade bort frågan.
— Måste du börja redan i hallen? Jag har alltid sagt att ditt humör är som sandpapper. Man kan väl sätta sig ner och prata lugnt? Vi diskuterar helt normala saker. Vardagliga saker.
— Då pratar vi lugnt. Vad är det ni diskuterar?
Erik mumlade utan att lyfta blicken:
— Anna, börja inte hetsa upp dig direkt.
— Jag har inte ens börjat, — sa hon. — Det här är bara tomgång. Huvudprogrammet kommer senare.
Svärmodern drog anteckningsblocket närmare sig och knackade på det med pekfingret.
— Jag säger det rakt ut, utan dina där kontorskrusiduller. Ni bor inte klokt. Lägenheten är opraktisk. Hallen är lång och helt meningslös. Köket är övermöblerat. Det finns ingenstans att förvara saker. Erik bor faktiskt också här och ska kunna känna sig som herre i sitt eget hem, inte som någon inneboende på nåder.
— Har han sagt det till dig? — Anna vände blicken mot sin man.
Erik ryckte på axlarna.
— Ja, men är det inte så då?
— Så du sitter alltså i en lägenhet som jag hade redan före bröllopet, äter min kyckling och saknar känslan av att vara ägare?
— Lägg av, — sa han och grimaserade. — Du gör alltid allt till ett bråk.
— Vad ska jag göra det till i stället? En inredningstävling? Det ligger ett måttband på mitt bord. Det står en främmande sked i min diskho. Det ligger kängor i storlek fyrtiofem på min hallmatta. Antingen är det här ett bråk eller början på en tv-serie.
Karin fnös till medan hon hällde upp kompott åt sig själv ur Annas kanna.
— Humor har flickan, det får man ge henne. Men familjen är ingen standup-scen.
— Och att försöka flytta in med väskor, det är kanske en turné? — högg Anna av.
Svärmodern lutade sig framåt.
— Nu räcker det med spydigheterna. Lyssna ordentligt. Vi har pratat igenom saken och kommit fram till att lägenheten måste ordnas på ett mänskligt sätt.
— Och vad betyder det?
— Det betyder så här: hälften ska skrivas över på Erik. Eller också ger du honom hela genom gåvobrev. Ni är ju man och hustru. Normala människor gör så när de tänker leva tillsammans på riktigt, inte håller på med ditt barnsliga “mitt är mitt och rör inte”.
Under ett par sekunder blev köket så tyst att man hörde kranen droppa inne i badrummet.
Anna lät blicken gå från svärmodern till Erik. Sedan till Karin. Och tillbaka till Erik.
— Vänta lite. Jag vill vara säker på att jag hör den här galenskapen rätt. Ni klampar in i mitt hem, breder ut era grejer på mitt bord, kallar hit publik och bestämmer att jag ska skriva över min lägenhet, som jag ägde innan äktenskapet, på min man?
— Klampar in? — utbrast Margareta genast. — Min son har nyckel.
— Snart har han inte det, — sa Anna stilla.
Erik lyfte äntligen blicken.
— Varför stirrar du så där? Det här är ett normalt samtal. Vi är en familj. Mamma har rätt: hur länge ska jag bo här som om jag inte betyder något?
— Och vad är du här, Erik?
— Din man.
— Man är inte en titel man får genom att sitta på en pall. Det är ett sätt att bete sig. Det är ansvar. Det är åtminstone förmågan att säga till sin mamma: “Mamma, lugna dig, det här är inte din bostad.” Men du sitter där och tuggar medan de planerar hur de ska plocka mig på det jag äger.
— Ingen plockar dig på någonting, — muttrade han. — Sluta dramatisera.
— Nej, förstås. Tre personer råkade bara titta förbi med fullpackade väskor och en möbelkatalog av ren kärlek till planlösningar.
Karin ställde muggen på bordet.
— Jag är faktiskt inte här för nöjes skull. Jag behöver bo någonstans i ungefär en månad. Jag söker jobb. Ni har plats. Och jag kunde hjälpa till också: med hantverkare, städning, mat. Det är inte som att jag tänkte snylta.
Anna vände sig långsamt mot henne.
— Ursäkta, men vem bjöd in dig?
— Vem? Ja, familjen förstås.
— Vems familj?
Karin hann öppna munnen, men svärmodern kom före.
— Eriks familj. Och du är hans fru nu. Alltså är det din familj också.
— Nej, Margareta, — Annas röst blev alldeles jämn. — Försök inte sälja den där cirkusen om blodsband och gemenskap till mig. Ni är inte familj bara för att ni kommer hit.