för att hjälpa till. Ni blir ”familj” först när det handlar om att lägga beslag på kvadratmeter, flytta in och börja bestämma.
— Vad är det där för sätt att tala! fräste Margareta. Jag försöker ju för er skull! Tror du att det är roligt för mig att se min son bo i någon annans hem som om han bara var där på nåder?
— Han bor inte här på nåder. Han bor här som en vuxen man som i två års tid har sagt att han ”snart ska börja tjäna bättre”, men som av någon märklig anledning ändå lånar pengar av sin fru varje månad innan lönen kommer.
Erik lade ifrån sig benet på tallriken med en skarp smäll.
— Varför drar du upp det där nu?
— Därför att jag är trött på att låtsas som om allt mellan oss är jämlikt. Och eftersom ni ändå har kallat till familjeråd kan vi väl hoppa över kulisserna. Vem betalar avgiften och räkningarna här? Jag. Vem hjälpte din mamma att lösa lånen på sommarstugan i höstas? Jag. Vill du att jag ska rabbla beloppen? Vems bil lagades för mina pengar eftersom lönen ”dröjde på jobbet”? Också jag. Och nu ska jag stå här och lyssna på hur synd det är om den stackars pojken som inte känner sig som herre i huset.
— Så du tänker kasta pengar i ansiktet på mig? Erik for upp. Är det så?
— Nej. Jag beskriver verkligheten. Det är inte samma sak.
Margareta slog handflatan i bordet.
— Du har tryckt ner honom med dina pengar! Där har vi dig! Allt mäter du i kvitton och överföringar. En kvinna ska respektera sin man, inte föra bok över honom!
— En kvinna är inte skyldig någon någonting när folk försöker få henne att framstå som idiot i hennes eget kök, svarade Anna kort. Och nu räcker det med föreläsningar om hur man ”ska” leva. Bestäm hemma hos er. Inte här.
Karin log spänt och försökte mildra rösten.
— Men måste ni gå i taket direkt? Det går ju att prata lugnt. Skriv över en del, bara. Då känner Erik sig trygg. Du får lugn och ro. Margareta slipper oroa sig. Och så kan ni passa på att renovera.
Anna gav ifrån sig ett kort, nästan roat skratt.
— Det där sista är faktiskt min favorit: ”passa på att renovera”. Har ni ens hunnit göra upp hela schemat? Först en andel, sedan folkbokföring här, sedan ”Karin stannar bara ett tag”, därefter ”vi ställer bara in en garderob”, sedan ”ska vi inte glasa in balkongen, vi har ju gemensam ekonomi”, och till sist får jag höra att jag är småsint och otacksam?
Erik drog på munnen, men det blev bara en grimas.
— Det är precis därför det inte går att prata med dig. Du letar alltid efter fällor.
— För att fällan oftast redan sitter vid bordet och äter upp kycklingen.
Han tog ett steg mot henne.
— Nu går du för långt.
— Nej, Erik. Att gå för långt är när din mamma står i din frus lägenhet och mäter väggar som om hon redan bestämt vilka som ska rivas. Jag sätter bara ord på det som händer.
Margareta reste sig och satte händerna i sidorna.
— Då säger jag så här: antingen slutar du leka godsägare, eller så kommer ert äktenskap inte att hålla länge.
— Var det ett hot? Anna höjde ena ögonbrynet.
— En varning. En man stannar inte där han dagligen får höra att ingenting är hans.
— Jaså? Och det spelar ingen roll att han själv inte har kommit med en enda idé, bortsett från sin mammas?
— Jag har visst sagt något! brast Erik ut. Jag sa att vi borde leva normalt! Utan ditt eviga ”det här är mitt, det där var mormors, rör inte”. Vad är jag här, någon museivakt?
— Du är ingen museivakt. Du är en person som har blandat ihop äktenskap med fri entré till fastigheter.
— Men sätt i halsen med din förbannade lägenhet då!
— Utmärkt. Då är saken avgjord.
Anna ställde matkassen på fönsterbrädan, gick ut i hallen och öppnade garderoben. Sedan började hon lugnt och systematiskt plocka ut Eriks saker. Jackan hamnade på golvet. Jeans efter jeans följde efter. Träningsväskan kastades ner vid hans fötter. Lådan med sladdar, laddare och gamla teknikprylar ställde hon ovanpå.
— Vad håller du på med? Han stirrade på henne.
— Jag hjälper dig att hitta din inre frid. Om du vantrivs så mycket här kan du åka dit där du betraktas som husets herre redan i hallen. Till mamma.
— Anna! skrek Margareta. Har du blivit galen?
— Tvärtom. Jag tror inte att jag har varit så här klar i huvudet på fem år.
— Du kastar ut din man?!
— Nej, Margareta. Jag avlägsnar ett problem ur lägenheten, ett problem som ni av någon anledning har kallat familj.
Erik klev fram till garderoben och grep tag i ärmen på sin jacka.
— Sluta med den här teatern.
— Föreställningen tog slut i samma ögonblick som ni bestämde er för att dela upp min lägenhet utan mig. Nu är det finalscenen. Skådespelarna går ut åt vänster.
Karin var den första som reste sig.
— Jag tror faktiskt att jag går. Sådana här känslostormar är inget för mig.
— Mycket klokt, nickade Anna. Glöm inte väskorna bara. De gör ett så starkt intryck att hela rummet blir på dåligt humör.
Margareta blev mörkröd i ansiktet.
— Hur vågar du! Jag är dubbelt så gammal som du!
— Och? Erfarenhet borde ge takt, inte fräckhet.
— Otacksamma människa! Vi kom hit med öppet hjärta!
— Med öppet hjärta brukar man ringa på och kanske ta med en tårta. Inte dyka upp med måttband och planer på vem som ska bo här en månad.
Erik försökte ta henne om armbågen.
— Nu lugnar vi oss. Inget mer drama. Vi kan prata om allt.
Anna ryckte undan armen.
— För sent. Lugnt kunde det ha varit i går. Eller i förrgår. Eller för en vecka sedan. När du hade kunnat säga: ”Mamma, lägg dig inte i.” Men du sa ingenting. Du satt bara där och väntade på att jag skulle svälja allt. Det tänker jag inte göra.
— Du överdriver.
— Och du säljer dig billigt. För en halv lägenhet gav du bort dig själv, ungefär som om du följde med på köpet av en pall.
Han skrattade till, hårt och elakt.
— Så klart. Jag är alltså köpt och betald. Och du är väl helgonet i rummet.
— Nej. Jag är trött. Och rasande. Det är åtminstone ärligare än ert lilla familjenummer.
Margareta väste nästan fram orden.
— Du kommer att bli ensam. Ingen står ut med en sådan karaktär.
— Underbart. Då slipper jag åtminstone folk som mäter min hall för att få plats med en garderob.
— Vem skulle ens vilja ha dig!
— I dag är det i alla fall inte ni. Det känns redan som en högtid.
Karin stod redan ute i hallen och mumlade:
— Erik, kom nu. Varför dra ut på det?
Men Erik rörde sig inte. Han såg på Anna som om hon plötsligt hade blivit en främling.
— Så det är alltså slut? Bara så där? På grund av en enda sak?
— Nej, Erik. Inte på grund av en sak. På grund av dig. För att du inte är en make, utan ett bihang till din mamma. För att ditt svar på varje allvarlig situation är: ”Anna, hetsa inte upp dig.” För att du tycker att det är bekvämt att leva på mina pengar och samtidigt bli sårad över att jag inte genast räcker över nycklarna till allt jag äger. För att du inte ens nu förstår vad problemet är.
Till slut ryckte Erik åt sig väskan med ett rasande grepp.