och började trycka ner sina saker i den.
— Äh, åt helvete med alltihop. Bo du ensam i din borg.
Anna drog på munnen, men blicken var kall.
— Välj ett annat ord. Det låter som om jag borde ha suttit här och försvarat mig mot en belägring. Fast å andra sidan… det är väl ungefär det som hänt.
Margareta gick mot hallen, men stannade i dörröppningen och vände sig om.
— Vi får väl se hur kaxig du är när du står där utan man.
— Jag känner nästan för att sjunga redan nu, svarade Anna lugnt. Och märkligt nog låter det inte falskt.
— Din häxa!
— Men mina papper är i alla fall i ordning.
Erik slet upp ytterdörren, klev ut i trapphuset och kastade orden över axeln:
— Nyckeln lämnar jag tillbaka senare.
— Besvära dig inte. Jag byter lås i dag.
— Du är inte klok.
— Och du verkar plötsligt förvånad över att handlingar får följder.
Dörren slog igen bakom dem med en sådan smäll att spegeln i hallen darrade. Anna blev stående några sekunder utan att röra sig. Från trappan hördes fortfarande Margaretas upprörda röst, blandad med Eriks irriterade: ”Mamma, men sluta nu.”
Först när ljuden började försvinna nedåt vred Anna långsamt om innerlåset, hakade på säkerhetskedjan och tillät sig själv att andas ut.
Tystnaden i lägenheten kändes först främmande. Sedan började den kännas som något gott.
Hon gick ut i köket, såg på bordet och fnös lågt.
— Jaha. Familjeråd, alltså. De åt upp halva kycklingen, drack upp kompotten och på något vis är det ändå jag som är problemet.
Telefonen vibrerade omedelbart i fickan. På skärmen stod: ”ERIK”.
Anna tittade på namnet en stund innan hon svarade.
— Ja?
— Fattar du över huvud taget vad du just har gjort?
— Absolut. Jag blev av med tre personer som inte hade där att göra.
— Jag menar allvar!
— Det gör jag också.
— Du kunde åtminstone ha låtit bli framför mamma.
— Och ni kunde åtminstone ha låtit bli att stycka upp min lägenhet framför moster Karin. Så oturligt att dagen blev misslyckad för oss allihop.
— Du förödmjukade mig.
— Nej, Erik. Det gjorde du själv. Jag slutade bara dra duken över det.
— Där kommer dina formuleringar igen.
— Och där kommer du igen, utan egna.
Det blev tyst i andra änden.
— Vi gör så här, sa han efter en stund. Du lugnar ner dig, så pratar vi i morgon.
— Nej.
— Vad menar du med nej?
— Vi pratar inte i morgon. I morgon hämtar du resten av dina saker. Jag skriver vilken tid. Kom inte ensam om du inte vill, ta med en hel blåsorkester om det känns tryggare, men inga egna initiativ.
— Slänger du verkligen ut mig?
— Jag har redan gjort det. Du har bara inte hunnit vänja dig vid tanken än.
— Anna, vi är faktiskt gifta.
— Ett äktenskap är när två människor står på samma sida. När den ena släpar allt, den andra mumlar ursäkter och en tredje står och dirigerar, då är det inte ett äktenskap. Då är det ett bostadsbedrägeri med familjeutpressning som tillval.
Ett kort, ilsket skratt hördes i luren.
— Du har alltid varit hård.
— Nej. Jag var bekväm väldigt länge. Nu gick garantitiden ut.
Hon avslutade samtalet och slog av ljudet.
En minut senare började mobilen surra igen. Den här gången var det Margareta. Anna såg på skärmen, suckade och svarade ändå.
— Jag lyssnar.
— Du kan fortfarande rätta till allt, sa svärmodern med en röst som var iskall. Be din man om ursäkt. Be mig om ursäkt. Och sedan sätter vi oss ner och talar som vuxna människor.
— Om vad? Hur jag på ett snyggt och konfliktfritt sätt ska skänka bort kvadratmeter till er?
— Om familjen.
— Då använder vi inte ordet på samma sätt.
— Naturligtvis inte. För dig betyder familj bara något så länge det passar dig.
— Nej. För mig betyder familj att ingen sticker ner främmande händer i mina handlingar.
— Du räknar allt som ditt!
— Eftersom det är mitt. Visst är det besvärligt?
— Vi behöver inte hela din lägenhet! Hitta inte på! Vi ville bara att Erik skulle vara trygg.
— Skyddad från vem? Från mig, som har försörjt honom i två år, täckt upp för honom, lyssnat på honom och hållit ihop vardagen tills hans lön räckte?
— Våga inte tala så om min son!
— Och ni ska inte komma hit och uppföra er som om ni äger mitt hem.
— Han är en man!
— I teorin, ja. I praktiken har bevisningen hittills varit rätt svag.
Margareta drog efter andan av ren indignation.
— Det här kommer du att ångra! Du kommer själv att krypa tillbaka till honom!
— Det tror jag knappast. Jag kryper bara under badkaret när kattens boll har rullat in där. Och inte ens det gör jag med glädje.
— Vilken fruktansvärd…
— Ha en fortsatt trevlig kväll, Margareta.
Anna lade på, vände telefonen med skärmen nedåt och började utan ett ord plocka av bordet. Tallrikarna hamnade i diskhon. Katalogen åkte ner i pappersinsamlingen. Anteckningsblocket med siffror och små kommentarer som ”skåp här” och ”Karin på extrasäng” följde efter.
Hon hann veckla ut ett av bladen och läsa några rader till. ”Erik pratar mjukt med henne sen.” ”Om hon trilskas — tryck på via familjen.” Anna frustade till.
— Mjukt. Javisst. Jag blir nästan rörd.
Telefonen pep igen. Meddelande från Erik: ”Du gick för långt. Mamma gråter.”
Anna skrev snabbt: ”Då får hon torka tårarna, hitta bostad åt moster Karin och köpa ett nytt måttband.”
Svaret kom nästan direkt: ”Driver du med mig?”
Hon knappade in: ”Nej. Jag talar bara rakt för första gången på väldigt länge.”
Sedan öppnade hon chatten med sin vän Maria och skrev: ”Om jag inte mördade någon verbalt i dag så är det ett tecken på personlig utveckling.”
Maria svarade efter en halv minut: ”Jag jobbar till nio, men jag kräver redan detaljer. Vem har du kastat ut?”
Anna tog en bild på det tomma köksbordet, den rutiga bagen vid dörren och skickade: ”Maken, svärmodern och invasionsmostern. De kom hit för att dela upp min lägenhet.”
Maria ringde videosamtal omedelbart.
— Okej, sa hon i stället för hej. Vänd kameran. Jag vill se brottsplatsen.
Anna riktade mobilen mot köket.
— Här hade de högkvarter. Där åt de kyckling. Här ritade de upp hur jag bäst kunde trängas ihop. Och någonstans här, antar jag, planerades släktens landstigning.
Maria visslade lågt.
— Alltså, det där är inte ens fräckhet längre. Det är någon sorts hemmaversion av en ockupation.
— Ungefär min tanke.
— Och Erik då?
— Han satt där och hummade med. Slött men konsekvent. Som en krukväxt som plötsligt bestämt sig för att bli jurist.
Maria brast ut i skratt.
— Du är hopplös. Men vad händer nu?
— Nu byter jag lås. Sedan samlar jag ihop resten av hans skräp. Efter det kontrollerar jag att han inte har tagit några dokument. Och därefter sätter jag mig väl ner och inser att jag officiellt är årets sämsta svärdotter.
— Däremot tar du guld i grenen ”lät sig inte bli blåst”.
För första gången den kvällen log Anna på riktigt.
— Vet du vad som är det äckligaste?
— Vad?
— Jag är ju inte förvånad. Inte egentligen.