Det var mer som om hon hade burit på vetskapen länge, men envist låtsats att den inte fanns. Alla hans välbekanta repliker ringde plötsligt i öronen: ”Mamma är bara orolig”, ”du tar allt så personligt”, ”varför måste du göra saker större än de är”. Och nu stod de där, med hans mamma som i praktiken redan möblerade om hennes hem.
— De har testat hur långt de kunde pressa dig, sa Maria. — Och länge fungerade det. Du stod ut.
— Ja. Jag var så rädd för att verka hård. Osympatisk. Fel på något sätt. Men i dag tittade jag på den där måttbandet, kladdigt av sås, och tänkte bara: dra åt helvete allihop.
— En storslagen stund av klarsyn.
— Nästan religiös.
Maria blev tystare, allvaret lade sig i rösten.
— Men backa inte nu. För nu kommer nästa akt. ”Vi måste prata”, ”mamma tog i”, ”du har missförstått”, ”vi menade bara väl”. De kommer försöka få dig ur balans.
— De har redan börjat.
— Gå inte på det. Och byt låset direkt. I kväll.
— Låssmeden kommer om en timme. Jag har redan bokat.
— Så ska det låta. Min bästa elev.
När samtalet var slut gick Anna ut i köket och satte på vattenkokaren. Halvvägs ändrade hon sig, hällde ut vattnet och bryggde kaffe i stället. Starkt, svart och beskt, utan minsta spår av socker. Hon satte sig på fönsterbrädan med koppen mellan händerna, tog en klunk och hörde i samma ögonblick dörrklockan ringa igen.
Den här gången ryckte hon inte ens till. Hon gick fram till ytterdörren men lät den förbli stängd.
— Vem är det?
— Anna, det är jag, svarade Eriks röst utanför. — Öppna. Vi kan väl prata som folk.
— Som folk kan man prata i telefon. Här har det redan slutat vara normalt.
— Jag är ensam. Mamma är inte med.
— Grattis.
— Skämta inte nu.
— Det gör jag inte heller.
— Jag behöver mina saker. Jag fick inte med allt.
— I morgon.
— Mina handlingar ligger där inne.
— Vilka handlingar?
— Körkortet. Passet. Bankkortet.
Anna stod stilla ett par sekunder. Sedan drog hon ut lådan i hallbyrån, tog fram hans svarta dokumentmapp och återvände till dörren.
— Okej. Backa från dörren.
Hon öppnade bara så långt kedjan tillät, stack ut mappen genom springan och slog igen innan han hann göra något mer.
— Var det allt?
— Anna, vad håller du på med egentligen?
— Utlämning av kvarglömda tillhörigheter. Öppet till klockan tjugotvå.
— Du låter mig inte ens prata.
— Och du klarade inte ens en enda gång av att stå på min sida. Då är vi kvitt.
— Ingen har gjort dig något!
— Ni stod och fördelade min lägenhet. Det räcker gott.
— Mamma blev bara uppjagad.
— Din mamma blev inte uppjagad i går. Skillnaden är att hon förut åtminstone tog av sig skorna.
Det blev tyst bakom dörren. När Erik till slut svarade var rösten förändrad, tröttare och hårdare.
— Tror du verkligen att du får det lättare utan mig?
— Det är redan lättare.
— Vad vet du ens om familj?
— I dag visade det sig att jag vet mer än du.
Han slog handflatan i dörren med ett dovt brak.
— Du har blivit galen.
— Var försiktig, sa Anna lugnt. — Den där dörren är, som du så gärna brukar påpeka, inte din.
Han svor lågt mellan tänderna. Sedan försvann stegen bort i trapphuset.
När låssmeden kom fyrtio minuter senare kunde Anna inte hålla sig. Medan han skruvade loss cylindern berättade hon halva historien, mer än hon hade tänkt men mindre än han förmodligen gissade. Mannen skakade på huvudet utan att avbryta arbetet.
— Vet du, sa han till slut, de senaste sex månaderna är du nog den sjätte med ungefär samma problem.
— Hur menar du?
— Precis så. Ena gången släpar en man hit sin mamma. Nästa gång är det en fru som låter sin bror installera sig. Sedan bestämmer hela släkten att någon annans bostad plötsligt är en gemensam resurs. Jag funderar faktiskt på att trycka visitkort: ”Låsbyte efter släktens andliga uppvaknande.”
Skrattet kom så oväntat att Anna nästan satte det i halsen. Ögonen blev våta.
— Förlåt.
— Ingen fara. I sådana här lägen hjälper skratt. Annars återstår bara svordomar.
— Svordomar har också sin funktion.
— Absolut, sa låssmeden och nickade med största allvar.
När ytterdörren till sist stängdes med ett nytt lås i sig gick Anna in i vardagsrummet och sjönk ner i soffan. Hon såg sig omkring. På byrån stod fortfarande den inramade bilden från deras bröllop. Erik log brett där, självsäkert, nästan vackert. Anna lyfte upp ramen och betraktade fotografiet en stund.
— Tänk ändå, sa hon högt för sig själv. — På bild ser alla så anständiga ut.
Mobilen plingade. Den här gången var det ett långt meddelande från Margareta:
”Du förstör en familj på grund av din girighet. Erik har gjort allt för dig, och nu har du visat ditt rätta ansikte. Tro inte att folk inte kommer få veta sanningen.”
Anna läste texten, frustade till och skrev tillbaka:
”Ni kan börja sanningen med måttbandet, Karin och repliken om gåvobrevet. Det blir en väldigt övertygande inledning.”
Nästan genast dök de blinkande punkterna upp. Margareta höll på att skriva. Anna väntade inte på fortsättningen utan satte kontakten på ljudlöst.
Sedan öppnade hon garderoben, drog fram en stor kartong och började lägga ner allt som fortfarande var Eriks. Rakhyveln. Ett par shorts. En gammal tröja. Duschgelén. Två skärp. Laddaren han alltid påstod var försvunnen. Hörlurar utan öronpluppar. Av någon oklar anledning tre tomma plånböcker. Och en hoptrasslad bunt kablar som såg ut som ett litet museum över manligt kaos.
— Ja, det här, mumlade Anna medan hon vek ner ännu en sladd. — Det här är ju ovärderliga ägodelar. Självklart skulle man kräva ett gåvobrev för deras skull. Särskilt för påsen med kablar. Utan den är det ingen riktig familj.
Då märkte hon något märkligt: hon grät inte. Inte en enda tår kom. Det fanns ilska där, och lättnad, och dessutom en sorts nästan skamlös känsla av frihet.
Maria skrev igen: ”Hur går det?”
Anna svarade: ”Låset är bytt. Maken gnällde vid dörren, men det är numera historia.”
Maria: ”Stolt över dig. Men bli inte mjuk i morgon.”
Anna såg mot kartongen med Eriks kvarlämnade saker och skrev långsamt:
”För sent att bli mjuk. I dag såg jag alldeles för tydligt vem jag har levt med.”
Hon reste sig, bar ut kartongen i hallen och ställde den bredvid dörren. Därefter gick hon tillbaka till köket, torkade av bordet, drog av duken och slängde den i tvätten. Fönstret öppnade hon på vid gavel. Kvällsluften strömmade in i lägenheten, sval och klar, och det kändes som om den samtidigt blåste ut den sista klibbiga resten av den där kvävande familjeatmosfären.
På fönsterbrädan låg Eriks bilnyckelring kvar. Anna snurrade den mellan fingrarna, log snett och lade den ovanpå kartongen.
— Den får du hämta i morgon, livets härskare.
Sedan bryggde hon nytt kaffe, satte sig vid fönstret och kände, för första gången på mycket länge, att det verkligen var tyst hemma. Inte för att lägenheten var tom. Utan för att ingen längre skulle bestämma åt henne var hon skulle bo, vem hon skulle stå ut med eller hur mycket plats andras väskor fick ta i hennes liv.
Och just den känslan visade sig vara mer värd än alla kvadratmeter, alla familjeparoller och alla män som alldeles för länge hade förväxlat kärlek med bekvämlighet.